Sometimes the most urgent thing you can possibly do is take a complete rest, skrev min kompis på sin Facebookvägg. Jag köpte omedelbart konceptet!

Det är svart som synden utomhus denna decemberkväll. Jag har sovit halva eftermiddagen på soffan i vardagsrummet eftersom jag går på morfin för att lindra smärtan jag har sedan jag förra veckan gick igenom en operation. Såret läker bara sakta.

Jag har skrivit artiklar i snart fem år i sträck och just nu skulle jag så klart kunna skriva några till. Men jag känner inte för det. Imorgon, tänker jag. Imorgon. Just nu har jag inte lust till särskilt mycket.

SLUTA Det är ett herrans tjatande om hur usla vi journalister är. Jag börjar ärligt talat bli riktigt, riktigt trött på det. 

TALA! Det färskaste exemplet på den ängslighet som breder ut sig över landet - och får folk att tiga istället för att låta vår fina yttrandefrihet fortsätta leva - är förstås att Akademibokhandeln i Stockholm i veckan ställde in sitt evenemang där författaren och journalisten Gellert Tamas skulle möta sina läsare.

PROTEST Tog en sväng inom All-Livs nu för att fylla på förråden. Såg den ganska nya lappen på metallgrinden bredvid kundvagnarna: ”Om du överväger att ta med dig din väska in så var beredd att visa upp den för kassörskan”.

Ja, ja, tänkte jag, vadå då ”överväger att ta med…” och vilken sorts väska menar de? Någon sorts väska har jag alltid med mig.

Sprang så snabbt vidare in i butiken och plockade ihop vad jag skulle ha. Tomater, vindruvor, lite skinka, smörgåsmargarin och mjölk till gubben. En påse blandade nötter till mig själv. Sedan kvickt på väg mot kassorna och hemmet.