FINDUS GRÖNA ÄRTER I veckan som gick var jag på Findus Odlarförenings allra sista möte innan företaget läggs ner den sista mars 2017. Det fick mig att minnas mina egna minnen från "ärtorna".
Mor började på Findus 1943, alltså när företaget var väldigt nyetablerat, och hennes kusin Gunvor arbetade då redan som växeltelefonist på Findus. På så sätt kan man säga att också jag fått Findus med mig i modersmjölken. Åtskilliga är de historier jag hört om direktörer hit och direktörer dit. Hyggliga och högfärdiga om vartannat. Och om häftiga husmödrar i Villan. Som inte lät sig hunsas av herrarna.
Jag har hört om allt arbete som krävdes för att få ut lönerna till alla anställda varje vecka. Och jag har hört om ett och annat som hänt även på linjen och i produktionen.
Särskilt spännande för mig var att höra om "studenterna" som kom från utlandet varje år, för att arbeta i ärtorna. Invandring var inte lika vanlig på den tiden som nu.
Med alla dessa Findushistorier är det inte heller konstigt att jag bor i ett av husen Findus lät bygga åt sina tjänstemän. På området som, om man ska vara riktigt noga, heter Selleberga Trädgårdsstad.
Vårt hus byggdes åt Bo Simonsson som gick under namnet "Ärtkungen". Så sämre bostad kunde man ju som gammal ärtspritsare ha.... och att jag hamnade i det beror nog på allt positivt jag som liten hört om bl.a. detta område.
För just som jag bjöd på en lägenhet i Helsingborg så berättade mor att ett av Findushusen var till salu. Nyfikna körde vi dit och fick snart kontakt med ägarna. Sedan jag tagit hela min familj till Selleberga för att se huset så var det sedan "klippt"! Miljön på Findusområdet är speciell. Här kan man inget annat än att trivas!
Men åter till ärtorna.
Där satt jag alltså sisådär 13-14 år gammal, vid ett högt aluminiumbord, och spritsade ärtor. Iklädd vit rock och vitt hårnät.
Jag var inte ensam. Många skolkamrater från både Billesholm och Bjuv sommarjobbade också där samtidigt.
Vi började tidigt på morgonen. Klockan sju tror jag, men det minns jag inte riktigt. Det var visserligen sommarlev men jag var uppe med tuppen, tog antagligen något att äta, och cyklade sedan till Findus. Att cykla på den tiden, var lika naturligt för mig som att andas. Jag bodde i Billesholm på den tiden.
Det var kul i ärtorna. Vi fick in stora balar med ärtrev, skiljde skidorna från blasten, och öppnade sedan skidorna och la ärtorna i en rostfri skål. För vidare befordran laboratoriet.
Det var inget komplicerat arbete förstås men vi hade en gemenskap, vi tjejer som satt där och pillade. Vi jobbade metodiskt men hann också med att då och då kasta några ärtor på varandra. Ha kul så som ungar har.
Halt i majonnäsen!
Några av oss fick också jobba med andra saker på lagret eller i tillverkningen. Jag minns t.ex, en kompis från Bjuv som hette Camilla. Hon körde majonnäsen och det var en kladdig historia när vi gick för att hjälpa henne med oljan och äggen........ Halt blev det också på golvet!
Själv fick jag extrajobba på lagret - tror jag det hette. Samt i barnmaten. Mina exakta arbetsuppgifter minns jag inte egentligen. Från lagret minns jag bara en incident med en liten mus som ätit råttgift och skrek och pep av smärtor. Musen satt där mitt framför mig på golvet och såg mig rakt i ögonen samtidigt som den skrek.
Jag, som inte haft med mindre djur att göra tidigare än schäferhundar, visste inte vad jag skulle ta mig till. Musen led ju!
I brist på bättre, tog jag därför sopkvasten, siktade och klapp till. Så att Musse dog.
Inget ädel gärning
Det var väl en barmhärtighetsgärning men den har aldrig fått mig att känna mig särskilt ädel. Som tur är har jag inte heller efter den gången konfronterats med något lidande av en sådan dignitet som gift. Och det tackar jag gudarna för!
Jag gillar och har alltid gillat råa gröna ärter - inte ärtor som jag alltid sagt tidigare utan ärter - som man numera på Findus säger att det heter. Och bland vilka Ebba är drottningen.
När jag var liten och bodde på Schaktsgatan - alltså innan jag bodde i Billesholm och jobbade i ärtorna - brukade jag och mina kompisar där, stå vid järnvägsspåret som korsar Norra Storgatan precis vid Schaktsgatan. Intill gamla Kronan och Järnaffären, ni vet.
Kvickt fram med räfsan!
Där måste ärtbilarna nämligen bromsa in för att ta sig över och då! Då passade vi på!! Med vår medhavda räfsa........... Bilen bromsade och KVICKT upp med räfsan och dra. Och så kom det en reva ärtväxter med godiset färskare än färskt. Ramlande rakt ner framför fötterna på oss.
Kvickt iväg med räfsan och upp på cykeln! Med ärtrevan på pakethållaren. Trampa, trampa! Det vi gjorde var långt ifrån okej för vare sig chaufförerna eller andra vuxna.
Men gott var det! Och rätt kul med för den delen.
Kanske cyklade vi ibland så pass långt ner som till Bonken vid Schakt III. Jag ääälskade att vara där uppe på höjden med mina vänner. Men där fick absolut INTE vara för de vuxna. Det fanns dock ett hål i staketet. Och massor med ställen där uppe att gömma sig på...... Jag undrar vad som hände med mina vänner Eva och hennes storebror Kenneth..... dem har jag aldrig mer sett eller hört.
En alldeles särskild lön
När mor började på Avlöningen på Findus delades lönen ut veckovis. När jag var där fick vi lön en gång i månaden.
Jag jobbade på Findus flera somrar men jag minns särskilt en avlöningsdag. Den som jag köpte min allra första Interrail-biljett för. Jag gick då redan på gymnasiet i Helsingborg och minns att jag med lönekuvertet i fickan tog bussen in till Ångfärjestationen. Väl där köpte jag min första Interrail-biljett. Som, om jag minns rätt, jag betalade 360 kronor för det året. Det blev inte den sista i sitt slag. Tack vare den så öppnade sig världen för mig. Och på den vägen är det fortfarande. Även om jag numera återvänt till Bjuv.
Sista ärterna?
Jag har ju sedan dess både bott och rest en hel del utomlands och kanske man man säga att det var Findus som gjorde det möjligt. Eller så har jag alltid haft resandet i blodet.
Många i och runt Bjuv har ju varit och är ju fortfarande beroende av Findus. Har kanske jobbat där i hela sitt liv. Men också jag, även om jag så småningom helt lämnade trakten i många år, har alltså ärter och Findus i blodet.
Och nu har jag alltså även varit med på Findus Odlarförenings sista möte. I fredags i förra veckan. På ett sorts "gravöl" som ändå inte var så dystert, tack och lov.
Ovanligt muntert gravöl
För odlarna fortsätter odla. Inte ärter åt Findus, vad de vet ännu i alla fall, men andra grödor. De har inte själv ägt tröskorna och att ställa om odlingen är inget större besvär, eftersom mark som burit ärter ändå måste vila ett antal år, innan den på nytt kan användas till ärtodling igen.
Hur det går med Findus till slut återstår dock att se. Och eftersom jag bor i Ärtekungens hus, på första parkett vid Findus research och utvecklingsavdelning, så håller jag utkik.
Kanske väntar mig kanske en hel rad nya erfarenheter och överraskningar. Kanske har vi inte trotsallt sett det sista av den numera utsökta och världsberömda ärtan Ebba.
Marianne Rönnberg Galmor
