Tur och retur Paradiset

RESA Jag har varit i Paradiset och precis kommit hem. Sitter nu vid datorn i Selleberga och fryser om fötterna! Allt är sig likt men ändå inte. Märkligt hur välgörande en kort semester kan vara. Och vilka minnen en plats kan framkalla.

För en vecka sedan åkte jag med en mycket kär väninna till Taormina på Sicilien. En plats jag först besökte när jag var 18 år och just slutat gymnasiet. Även den gången hade mitt besök på Sicilien med en väninna att göra. En till synes förvunnen väninna vars ängsliga, gamla mor bad mig resa och leta upp dottern.

Sagt och gjort. Jag skulle hur som helst resa någonstans efter att jag tagit studenten så varför inte Taormina? Jag köpte en biljett och snart var jag där. Inkvarterad på ett billigare hotell än det jag nu bott på, men i alla fall i Taormina. Denna ljuvliga stad högt uppe på Taurusberget dit man bara kan komma via serpentinvägar eller linbana!

Precis som alla andra gick jag i min ungdom på huvudgatan som korsar hela staden – Corso Umberto. Upp och ner när det blev kväll. Och så plötsligt såg jag henne. Kompisen från Skåne. På motorhuven på en grön MG!

Jag gick fram och sa hej. Hon svarade på samma sätt. Jag frågade om allt var okej och hon sa att det var det. Hon hade träffat kärleken och med det lät vi oss nöja. Med sådant ska man låta sig nöja och förresten gjorde mannen ett bra intryck också på mig.

- Vi ses, sa vi.

Och det gjorde vi. Många gånger kan jag konstatera så här i efterhand. Både i hennes italienska hem och i mina här i Sverige. Vi är faktiskt kompisar än! Ciao bella!

Resten av min tid denna första gång i Taormina spenderade jag ensam. Det var inte svårt. Eller jo, det var det egentligen. Många var de som ville göra en ung svenskas bekantskap. Varje ung tjej vet vad jag menar, också idag. Färre var de som fick den äran. En bra tjej reder sig själv! Punkt.

Favorit i repris
Sedan den där första gången har jag återkommit till ön med jämna mellanrum. Ensam eller sedan jag gift mig, tillsammans med min man. Och så nu med en kär ungdomsväninna.

Till min uppriktiga förvåning upptäckte jag denna gång att min kärlek till platsen bara blir starkare och starkare för varje gång jag återkommer. Det är som att den sjunker djupare och djupare in i mig. Tar plats i mitt hjärta på ett tungt och passionerat sätt. Mer moget. Var jag kanske sicilianare i något tidigare liv? Jag menar, innan jag föddes som Billesholmare eller blev Bjuvsbo?

Sicilien är en spännande ö i det allra sydligaste Italien. Dit man tar sig med flyg. Eller varför inte tåg? Om man har tid. Ett antal gånger har jag som yngre tågluffat mig dit men jag är ju numera en äldre dam och känner inte längre för att sitta på golvet i en tågkorridor och försöka sova en stund, som jag en gång gjorde. Har uppenbarligen blivit bekvämare med åren. Kanske också mindre äventyrslysten. Även om friheten som att resa med tåg ger, är härlig. För en sann luffare som mig åtminstone.

Befolkningen på Sicilien är 5 miljoner. Alla stormakter sedan grekerna har ockuperat och härskat på ön. Och därmed satt också i olika grad satt sin prägel på den. Lilla Taormina har cirka 11 000 invånare och är en gammal stad med en imponerande grekisk amfiteater. Fortfarande med sina ruiner skådeplats och kuliss till fantastiska musik- och filmföreställningar varje sommar. Tyvärr var vi denna gång alldeles för tidigt ute för att få vara med om en sådan tillställning. Under vårt besök höll personal på att bygga upp scenen för det som ska hända när säsongen börjar i juni. Jag har dock själv varit på teatern på filmfestivaler mm och att tajma in ett besök i Taormina med en kväll på amfin kan varmt rekommenderas. Så här års kan man i övrigt även gå på stadens Opera.

Ankomstdagen checkade vi snabbt in på vårt rum för att sedan bege oss några terrasser ner - till parken och poolområdet. Det var runt 25 grader varmt och vid poolen låg och satt diskreta sällskap. I huvudsak engelsmän. Excelsior är mer än 100 år gammalt. Byggt i sann brittisk kolonial stil. Veeery British får man väl säga. På den tiden Taormina var lekplats för Europas kulturelit bodde här både en och annan kändis. Bland annat från England.

Vi skandinaver verkade denna dag vara de första som badade i det friska vattnet. Och ja – vi gjorde det förstås med stil…… För såväl vid som i en sådan pool är det underförstått att man vet hur man ska uppföra sig. I klartext betyder det diskret. Inte hoppa i under stoj och stim. Det här är ingen barnpool. Här får man inte dyka osv.

Det där var precis vad jag och kompisen längtat efter. Old style. Lugnt och vackert. Vi njöt i fulla drag av att ligga på varsin solsäng i den undersköna miljön. På lagom avstånd från andra likasinnade. Då och då växlar man ett leende eller en liten kommentar med en eller annan engelsman eller – kvinna.

Önskas en drink serveras den vid poolkanten av en idel ädel vänlig och diskret servitör. När man är hungrig tar man på sig något över baddräkten och sätter sig i restaurangen. Som ligger i direkt anslutning till poolen. Här sitter man inte på solstolen och kastar i sig en medhavd macka inte!

Vill man få sol på hela kroppen, men inte ligga still på en säng, går det bra att strosa runt längs staketet som utgör själva slutet på parken och samtidigt ett stopp så att man inte faller rakt ner för det stup som gapar mot en när man tittar ner över kanten. Ut mot Medelhavet. Där det ena blå går i ett med det övre blå. Alltså himmelen.

Det mäktiga läget
Utsikten ner mot Giardini och Naxos är underbar. Oavsett om det är på dagen eller natten. Och tittar man en klar dag istället upp mot bergen - så hälsar Europas största nu aktiva vulkan Etna, tillbaka. Hon puttrar för tillfället lite ”lagom”. Släpper hela tiden ut en strimma rök men ingen lava. Förra året var hon mer aktiv och generellt räknar sicilianarna med att Etna har någon form av utbrott var 10:e år. Då dränks odlingar och byar av lava men när utbrottet är över och allt stelnat bryts den svarta stenen upp igen och nya hus byggs. Att odla just i denna jord är mycket inkomstbringande tydligen.

När min väninna och jag efter ett par dagar ville byta ut hotellets swimming pool mot Medelhavet begav vi oss längs huvudgatan Corso Umberto till linbanan i andra ändan av staden. Eller Funivian, som den heter på italienska.

Efter bara ett par minuters resa i plåtbubblan var vi nere ”på jorden”. Allt var sig ganska likt där även om linbanans vagnar just var nyare och modernare än när jag var här senast.

En härlig nostalgitripp
Osäker på om ”min” italienska badplats fortfarande fanns kvar ledde jag väninnan längs vägen i tio minuter och Jo! visst finns den. La Caravella i Mazzaró. Nyfixad och fin. Men STOR nostalgifeeling. I alla fall för mig. Ren, fräsch restaurang och bar. Fina, rena omklädningsrum inklusive toalett. Underbar service med stolar, parasoller, dricka osv. Ägaren en riktig italienare – en pärla. Liksom alla hans anställda.

Jättekul att se och uppleva igen! Mille grazie!

När vi fått nog av solen gick vi en dag till stadsparken, som också är en härlig skönhetsupplevelse. Om man bara vill ta det lugnt och fästa ögonen på den ena vackra vyn efter den andra. Opretentiöst men ack så fint.

Över huvud taget är varje plats i och kring Taormina speciell och väldigt vacker. Här finns en tung skönhet, en dramatiskt och stundtals blodig historia, stor passion, både lidande och lidelse. Dramatik. Man kan nästan ta på känslan! Jag älskar detta. Och så är det det där med hur man kommunicerar.

Missa inte kroppsspråket!
I Italien – och inte minst på Sicilien – finns två språk: italienska samt kroppsspråket! Det första är som språk är mest. Ett hjälpmedel ack så viktigt för att kunna ta sig fram i samhället man lever i. Det andra då? Kroppsspråket. Vad menas med det?

Jo, det ska jag berätta. På gatorna här glider man fram i stolt majestät. Både kvinnor och män. Italienarna är modefreaks och de som kan, älskar att klä sig snyggt. Med kläder göra ett statement! Oavsett om man är ung och bländande vacker – och därmed väcker uppmärksamhet - eller om man är äldre och mer påverkad av jordens dragningskraft, så gör varje person sitt bästa för att med hjälp av kläder och accessoarer - och ett så stolt och samtidigt nonchalant kroppsspråk som möjligt – markera sin egen stil och förträfflighet. Göra sig sedd. Bli sedd. Förhoppningsvis även uppskattad.

På café Wunderbar sitter man för att njuta, lyssna på pianomusiken och titta på folk. Ett favoritställe då som nu.

Gratis teater hela dagen
Det här är så underbart roligt och inspirerande att betrakta, tycker jag. Rena teatern faktiskt. Det är också roligt att försöka härma. Så gott det nu går för en Billesholmare med Bjuvspåbrå…..

Det gäller att ha coola kläder och accessoarer. Inget tingeltangel även om det förstås inte behöver vara äkta allt heller. Stilsäkerhet och smak gäller. När fasaden så är ”byggd” ska hela Corso Umberto intas. Från den ena stadsporten till den andra. Inklusive de större och mindre torgen längs gatans sträckning samt alla de som sitter i klasar på alla de caféer och barer som kantar vägen. För att träffas, umgås och glooooo.

Men det finns gränser
Samtidigt som man liksom glider fram och ser alla man möter får man INTE som kvinna se männen i ögonen! Ajabaja! Strängeligen förbjudet. Något annat ger ett omedelbart dåligt rykte! Vilket man inte har råd till i en liten håla på 11 000 invånare.

Som kvinna får man inte heller gå ut med vått hår! Värt att påpeka för svenskor och andra skandinaviska kvinnor. Som vuxit upp med uppfattningen att det i konceptet fräscht ingår att gå direkt från duschen till matsalen för att äta frukost.

Nu är det inte bara kvinnorna som visar upp sig på Corson utan så klart lika mycket männen. Som i Italien är lika modemedvetna och vackra som kvinnorna. Wow! Något mer coolt än en moderiktigt välklädd italienare går knappast att hitta. Om han lyckas toppa stilen med et tillräckligt nonchalant-elegant kroppsspråk. Ögongodis!

Nog nu dock om nöjet med att GLO på andra!

Jag och kompisen var även på en utflykt på den sicilianska landsbygden kring vulkanen Etnas fot. All sköns vackra blommor, liksom öns huvudexport jordbruksprodukter, växer och frodas i den mycket bördiga jorden som Etnas lava producerar. Bussen ringlade sig runt på serpentinvägar och smala landsvägar. Vi besökte marknader, delikatessbutiker, en vingård och ett finbageri. Där vi på typiskt turistvis fick smaka på alla läckerheterna.

Som riktigt ung var jag själv reseledare så jag tog utflykten med ro. Kände med de unga guiderna som nu med stort tålamod ledde mig och det övriga gänget. Jag och mina kollegor på Mallorca brukade säga att det på 25 resenärer alltid finns en som klagar och bråkar. Här blev det lite mudder om ett trepunktsbälte som inte fanns för en barnstol. Men resebyrån löste saken genom att sätta in en personbil med barnstol och så kunde barnfamiljen vara med i alla fall.

”Kunden har alltid rätt” var ett uttryck som dök upp i mitt huvud både i diskussionen om trepunktsbältet och senare på hotell Excelsior. Där visade det sig att luftkonditioneringen (AC) inte fungerade. Fastän det i hotellbeskrivningen stod att sådan skulle finnas. (Jag skulle för övrigt aldrig ha bokat ett hotell utan AC).

Vi svettas när de fryser
- Nej, den är avstängd under vintersäsongen, var svaret när jag försiktigt påpekade att jag tyckte den i vårt rum fungerade märkligt dåligt………………………

- Här är det fortfarande vinter, fyllde receptionisten på. Förmodligen för att jag blev stående med gapande mun när jag hörde svaret.

Jaha? Men nu är det ju vi som kommer hit och bor här samt betalar för det som står i broschyren. Och där står det inget om någon vintersäsong och avstängda system. Det måste väl ändå vara vår uppfattning som gäller här. Ni ska ju inte bo här utan vi?!

Argumenten jag gav hotelldirektören verkade inte göra något större intryck. Han fixade fram en skrivbordsfläkt – som förstås inte gjorde någon skillnad i den varma natten på vårt rum.

Mat för insekterna
Redan från första natten sov jag och kompisen med öppna fönster. Vilket gav oss mer än 50 mygg- och knottbett var! Inte uppbyggande för cool byggare av italiensk imageJ

Argumenten bet bättre på resebyrån. Min fråga om hur de tänkte kompensera oss för misstaget med AC:n besvarades snabbt. Vi kunde få pengar. Jag valde gratis utflykter. Synd om dem som inte kom på att göra samma sak. Och SYND om hotellet som med sin otidsenliga, kundfientliga och ganska typiskt italienska, nonchalanta sätt gjorde att många gäster inte återvänder fler gånger till detta gamla, sköna hotell.

Sommaren i södra Medelhavet börjar inte förrän i juni! I alla fall inte om du frågar en sicilianare.

Maffian till sist
Så till sist det där med maffian. Som startade på Sicilien och som ännu frodas, trots flera försök från myndigheter, domare och andra att få bort den.

Det började med att ön var mycket, mycket fattig. Så kom citrusodlingar igång och för att förhindra kringdragande banditer att råna och ta över anställde gårdsägarna unga män till att försvara deras egendomar. Centralmakten var antingen i öns huvudstad Palermo som ligger långt bort från det mesta. Eller i Rom som närmast är en annan planet när man sitter på Sicilien och behöver snabb hjälp.

Vakterna beväpnades så småningom om också och det vet vi ju alla hur det funkar med unga män med vapen. Maktcentra byggdes och krig rådde dem emellan. Våld föder våld.

Mussolini försökte
Benito Mussolini, den förhatlige premiärministern som allierade sig med Hitler, var faktiskt den förste som på allvar försökte bryta ner maffian på Sicilien och i övriga Italien, dit systemet för länge sedan också slagit rot. Han lät gripa och fängsla tusentals maffialedare.

Men när de allierade slog ner honom och tog över bland annat Sicilien, släppte de fångarna loss. Eftersom de trodde det rörde sig om frihetskämpar! De f.d. fångarna anställdes nu som borgmästare och på andra höga, administrativa poster. Och eländet med maffiastyre tog ett om möjligt ännu fastare grepp om sicilianare och italienare.

När du går på gatan ser du inte maffian. Vem som är maffiamedlem eller inte ligger för utomstående väl fördolt. Jag har personligen endast vid ett tillfälle på mina besök på Sicilien stött på något som haft med maffian att göra.

Jag och maffian
Det var när jag var ung och gjorde ett besök i Palermo. Jag hade förälskat mig i en vacker man från staden. Varje månad kom han till Stockholm, där jag bodde, och hälsade på. Nu hade jag kommit för att träffa honom på hans hemmaplan.

Han och hans vän drev ett byggbolag och vi satt på deras kontor och pratade. Plötsligt tar killarna fram några dokument som visade sig vara kopior från domstolsväsendet på Sicilien.

- Titta, säger min pojkvän. Här har vi papper från högsta ort på att vi inte är maffioso.

Jag tittade och läste. Försökte bli klok på vad detta var för papper och varför jag fick se dem. Om man har papper på att man är ”frisk” så har man väl tidigare varit misstänkt, eller? Maffian är av tradition stor inom byggbranschen i Italien. Hur hängde detta ihop med min pojkvän och hans företag? Egentligen? Var det faktum att de fått papper på att de var rena faktiskt detsamma som att de var oskyldiga? Jag tror till och med att talesättet ”Ingen rök utan eld” korsade min hjärna.

Så skrattade killarna och la tillbaka pappren i kassaskåpet de nyss kommit ur. Och så pratade vi inte mer om detta.

Lade benen på ryggen
Bara ett par dagar senare lämnade jag skådeplatsen – ett hotell i Palermo. Pojkvännen var på jobbet. Jag ensam på rummet. En känsla grep tag i mig.

Snabbt packade jag min resväska. Receptionen var tom och tur var det för ägarna var goda vänner till min kille. Klart knepigt eftersom jag tänkte lämna obemärkt men den dagen var turen med mig.

Lika snabbt som jag lämnat hotellet tog jag mig till järnvägsstationen och ett tåg som skulle gå i riktning Catania – och därmed Giardini Naxos. Platsen där man stiger av tåget om man vill till Taormina.

Några timmar senare stod jag ensam på stationen Giardini Naxos. Liftade med en bil som skulle uppför berget till Taormina och knackade på hos fru Schüler som ägde hotellet Villa Schüler.

Min skyddsängel
Frau Schüler var född i Tyskland och vi var bekanta sedan hon en tidigare gång som jag varit i Taormina fattat tycke för mig och mina tyskkunskaper. Jag gick ju i skola i Munchen några år efter att ha läst tyska under hela skolgången i Sverige. Och tack vare att hon tyckte jag var en duktig Mädchen fick jag också hyra ett enkelrum billigt hos henne. Vilket inkluderade frukost! Bingo för en ung flicka från Sverige.

Jag hörde aldrig ett ljud mer från Giuseppe, som min pojkvän hette. Såklart. Inte alla män skulle smälta att man rymde från dem när de var på jobbet. Och absolut inte en stolt, siciliansk man.

Efter en vecka i Taormina åkte jag hem. Glad och fri.

Detta var 1972. För ett par dagar sedan stod jag än en gång utanför det rosa hotellet Villa Schüler i Taormina. Frau Schüler, min räddare, finns inte mer. Men hennes minne liksom hennes livsverk, lever kvar. Vielen Dank Frau Schüler!

Avslutningsvis ska jag tillägga att min salig far Malte långt efter det att jag kommit hem ifrån den Sicilienresan uttryckte stor tacksamhet över att jag inte valt hemmafrulivet i Palermo! Jag håller med dig far.

Marianne Rönnberg Galmor