VÄNDA BLAD Sällan har jag känt mig så liten och vilsen som idag. Mors begravning idag var väldigt ljus och fin. Som en skolavslutning fast med en vuxen i huvudrollen. Vi sjöng Den blomstertid, En vänlig grönska och Härlig är jorden och det var smyckat och vackert i Bjuvs lilla 1100-talskyrka.
Dagen både före och efter begravningsceremonin har varit ljuvlig. Blå himmel och strålande sol. Fortfarande kallt i vinden och skuggan men naturen och trädgårdarna är redan i full grönska och blom. Rapsfälten runtomkring är nästan utslagna. Syrénen har ännu inte öppnat sig så vi är inte riktigt ännu i tiden mellan häggen och den. Men det går rasande fort i naturen nu. Jag hinner faktiskt inte riktigt med……………
Och det är just det som gör mig vilsen. Nyss var det igår och jag hade koll på både mitt och andras liv. Allt gick sin – om än snabba men trots allt – gilla gång. Lämna och hämta barnen. Jobba, jobba, jobba. Handla ibland med oftast från jobbet och direkt hem. Det var antingen familjen eller hårt jobb som gällde.
Nu är jag äldre och fri. Barnen sedan länge utflugna. Fri att göra vad jag vill med min tid. Min vana trogen har jag återskapat min jobbsituation även om jag flyttat 60 mil längre söderut än Stockholm, där största delen av mitt liv utspelats. Jag jobbar varje dag. Som vanligt hårt och mycket.
Just nu, i samband med mors begravning, är alla mina tre barn hemma. I Bjuv. Även om deras barndomshem låg någon annanstans. Men de trivs här. Förstås.
Men i vanliga fall är jag här ensam. Ensam men med oceaner av tid. Som jag lägger på mer och mer jobb.
Men sen då? Är det så här det ska vara och fortsätta?
Jag har börjat fundera på om jag kan något annat än att jobba hårt. Något annat som är njutbart och skönt.
Om några dagar reser jag utomlands med en väninna. På en välbehövlig vila till en underbar plats. Som jag sedan många år tillbaka känner väl. En plats jag vet att jag trivs utmärkt på.
Det ska bli härligt att bara sitta där i parken, vid poolen, bakom de största solglasögonen och vila, tänka, drömma. Fundera över vad resten av livet ska innehålla. Om det inte bara ska bestå av jobb. Jag har ju faktiskt själv nyckeln till framtiden. Kan forma livet som jag vill. Precis som i ungdomen fast då saknade jag erfarenhet och kunskap att göra något annat än att följa strömmen.
Mors bortgång har helt enkelt fått mig att tänka på min egen förgänglighet. Nu är det jag som är bland de äldsta. Nu om inte tidigare har jag alltså all anledning att ta mig en funderare över mitt eget liv hittills – och framåt.
Snart är jag tillbaka vid skrivplatsen i Bjuv. Då ska jag berätta vad jag kommit fram till.
Ha det gott i allt det vackra. Den blomstertid nu kommer!
Marianne
