MIN MOR Idag fredag begraver jag min mor i Bjuvs kyrka. Hon var ju från Bjuv och far ligger redan där i minneslunden, så det känns bra. Det som känns mindre bra är självklart att inte längre ha en mor. Min mor. Ethel Rönnberg.
Mor, som föddes 1923 som Ethel Johansson och sedan gifte sig med Malte och blev Ethel Rönnberg, var alltid en stark och självständig kvinna. Det tog mig några år att inse att så var fallet och att det var genom detta som även jag kom att bli självständig.
Utseendemässigt och även i temperamentet tycktes jag nämligen vara mer lik far än mor. Blond när mor var brunett, som ung relativt lång jämfört med korta mor, och med en nyfikenhet och ett temperament av den mer explosiva sorten, medan mor var en återhållsam person. Jag förstår hur de tänkte.
Det som inte syntes lika lätt som fars utåtriktade drag var mors ihärdighet och självständighet. Hon började på Findus bara kort efter att företaget etablerades på 1940-talet i Bjuv. På avlöningskontoret som det hette. Efter en tid avancerade hon till att bli chef för ”avlöningen”. Hon hade inga formella ekonomiska studier bakom sig även om hon hade velat plugga, men hon gjorde ett bra jobb och uppmärksammades för det. Fick sin belöning.
När jag föddes 1952 och sedan växte upp, cyklade jag ofta till Findus och mor. För att träffa henne och hennes kollegor, som alla var hennes vänner. Själv föddes jag i Billesholm men jag bodde ofta hos mormor och morfar på Schaktsgatan i Bjuv. Hade lekkamrater och senare skolkamrater i båda byarna och cyklade fram och tillbaka emellan, varje dag och ibland flera gånger om dagen. I Bjuv fanns också en barnbeklädnadsaffär som hette Dreisigs – och så Kronanders – och i dessa butiker föddes mitt intresse för kläder och mode! Så det hände också att jag hittade en fräck baddräkt eller sailorpants, polotröja och skepparkavaj – när det blev mode – i någon av butikerna. Och då hojade till mor på Findus för att få pengar att handla för.
Det var kort sagt tider det!
Men så när vi 1961 flyttade till Vallgatan 5 i Billesholm fick jag för mig att jag var den enda ungen i universum som inte hade en hemmamamma. Vilket jag absolut tyckte jag borde ha! Det hade ju de andra. Medan jag cyklade runt med en nyckel i ett snöre om halsen.
Ingen annan mamma var som min. Alltså självständig med ett chefsjobb, egna pengar och egen, fräck bil. Och på den tiden pratades det inte om ”varannan damernas”. Inte ens i Folkets park!
Uppenbarligen tjatade jag tillräckligt för att ge mor dåligt samvete för att hon inte var hemma. För en vacker dag sa hon upp sig från Findus. Hade jag kunnat stoppa och vända tiden där, så hade jag gjort det. Förlåt mor! Så dum jag var som tvingade dig att sluta för min skull!!
Att vara hemmafru var inte mors grej. Och jag själv var dessutom sällan hemma. Jag cyklade, lekte, var runt på ständigt nya äventyr.
Som tur var mindes styrelseledamöter i Bjuvs Sparbank mors kompetens när de sökte en föreståndare för sitt nya lokala bankkontor i Billesholm. Fru Rönnberg var både bra och pålitlig och själv blev hon glad att lyftas ut från köket till något hon gillade betydligt bättre. Ett nytt kontor, lön och en ny frihet!
Puh! Vilken tur att hon lyckades vända livet rätt igen och hamna någonstans enligt sina egna förutsättningar. Fri också från en dotter med fantasi och stor övertalningsförmåga. Men en nyfikenhet som gjorde att hon alltid skulle runt nästa hörn och kika vad som fanns där……..
Hur jag nu än var så gillade mor mig. I det jag gjorde såg hon en del av sina drömmar om att studera och se nya platser gå i uppfyllelse.
Jag flyttade till Stockholm, där en stor del av hennes släkt bodde, och där hon ofta under sitt liv varit. Men att ha mig där – med ständig tillgång till promenader och fikastunder i Gamla Stan – gjorde inte saken sämre.
Jag flyttade till Japan – och mor kom på besök. Israel. Samma sak. Genom mig reste mor. Och far, som i grunden var en kosmopolit.
När jag var i tonåren flyttade jag med mina föräldrar till Viken och en härlig villa vid havet. Det var också därifrån jag tog avstamp och for ut i världen.
I Viken trivdes mor. Hennes promenader längs havet med våra hundar, var något hon älskade. Vi hade ett gott liv där. Men när jag flyttat för att inte komma tillbaka, och åren gjort både mor och far lite äldre och lite tröttare, valde de att återvända till Billesholm. Och Kungsgårdsområdet.
Det var roligt att se hur det gick.
- Rönnbergs har flyttat tillbaka, gick ryktet på byn.
Efter så många år borta så välkomnades de som om de bara varit borta blott ett par år. Underbart! Varje gång jag själv landade på Videsparvsgatan fick jag närmast ”köa” efter både grannar och gamla och nya vänner. Som fikade och pratade. Med både mor och far.
Det var skönt att de landade så ”mjukt” när de återvände till sin hembygd. Blev så väl sedda igen.
När jag gick på byn med mor på äldre dagar förstod jag ibland vilken respekt en del hade för henne. De mindes tiden då hon basade över de bruna lönekuverten på Findus. Lönen som delades ut varje vecka.
Andra mindes henne från banken i Billesholm. Hur hon uppmuntrade unga och sa de var duktiga som skötte sina låneinbetalningar och annat.
Det senare påmindes jag om under mors sista månader på Varagården i Bjuv. När krafterna trots allt sinat och hon inte orkade längre. Personalen tyckte om att sitta och prata med mor om tider som flytt och det fanns till och med människor där som en gång varit kunder hos henne på banken. Och som aldrig glömde hur hon uppmuntrat dem.
Personalen på Varagården var fantastisk mot mor. Stort tack till er alla för det!
Några av mina kompisar var dock lite rädda för mor. Tyckte hon var sträng. Och det var hon. På sitt sätt. Och kanske mot dem som hon inte tyckte ”skötte sig”.
Men mot mig var hon inte sträng. Hon älskade mig även om hon inte uttryckte det så. Vår arbetarbakgrund ger inte utrymme för några större språkliga äventyr och uttryck……. Även om just jag kanske gett mig den på att nå lite längre….
Och som sagt, det tog några år innan jag förstod hur lik jag egentligen är henne. Hur hennes självständighet format mig.
Som tur är hann jag tacka henne för allt innan hon drog sin sista suck och somnade in. Tacka henne och säga:
- Jag älskar dig mor. Tack för allt du gav mig.
Mor hann också tacka mig för att jag fanns runt henne och styrde och ställde. Det känns fantastiskt bra för mig. Även om inget groll fanns mellan oss så kändes det som vi en sista gång försonades.
Nu finns bara minnen kvar, mor. Nu läggs du till den eviga vilan. På kyrkogården i Bjuv.
Men varje gång jag fattar ett nytt beslut i livet, och varje gång jag går längs havet – inte minst nedanför vårt hus i Viken där en bit av mitt hjärta för evigt finns kvar – så känner jag att du är med mig.
Sov gott Mor.
Din Marianne
