Jag förbannar snåla politiker!

MORS OCH MIN KAMP En dödssjuk mor, skriande personalbrist, mer eller mindre kunnig vak, förvirrade och osäkra anhöriga och morfinsprutor. Mitt i det här sitter jag och vet stundtals inte riktigt vad jag ska ta mig till.

All medicin som vi så noga och mödosamt testat och fått att balansera med övriga medikamenter är nu utsatt. Istället gäller enbart sängen och morfin.

Jag och andra närstående sitter där i rummet. Mitt pass brukar vara tills nattpersonalen kommer efter 22. För bara ett dygn sedan pratade vi, mor och jag. Hon tackade mig för att jag var där och "bråkade" eftersom hon inte längre kunde föra sin egen talan. Men igår kväll orkade hon inte kommunicera med mig heller. Ville bara ur sängen. Satte sig - fortfarande urstark i både armar och kropp - rakt upp och försökte ta sig förbi och över sidostaketen.

Mor är tuff. Har alltid varit. Och hade hon orkat prata hade hon bombis sagt: Marianne! Ta mig härifrån ner i bilen, så sticker vi! Eller ännu hellre hade hon kastat sig i sin egen bil och trampat på gasen.

Jag är förvirrad, förtvivlad. För ovanlighetens skull utan idéer och förslag på nya lösningar.

Toppenpersonal
Jag ser personal som är jättegullig och verkligen gör allt för att mor ska ha det bra. Samtidigt som de inte sticker under stol med att det råder stor personalomsättning och -brist på likasinnade kollegor inom Bjuvs äldrevård. Jag läser i media om bristen på sjuksköterskor och tänker att detsamma gäller här.

På kvällen ska 2 (!) personal sköta alla gamla och sjuka på mors avdelning. Uteblir någon kallas ingen vikarie in utan då får någon från en av de andra avdelningarna springa emellan. Samtidigt som mor kräver någon som sitter hos henne dygnet runt. På mindre än en vecka har hon ramlat ur sängen 4 gånger! Två av dem vet jag att hon slagit sig mycket hårt i huvudet. I pannan. Den som ser henne vet att detta är sant för hon är  blå-svart-grön-lila i ansiktet.

Att hon ramlat beror på att hon från början var ensam i rummet och att hon när hon blev ännu sämre hade tillsyn var 10:e minut. Och att hon mellan de där 10-minuterna "passade på" att falla ur sängen eller gå till toan och ramla där. Och slå huvudet i porslinet.

Inte sjuk nog!
- Sätt upp sängstaketet, sa jag då.

- Det får vi inte för då han hon försöka ta sig över det och ramla ännu värre, fick jag till svar.

Ännu värre? Kan det bli ännu värre?

För några dagar sedan var mor alltså sjuk och stundtals förvirrad men inte tillräckligt illa däran för att hon skulle bedömas behöva det som heter vak och pågår hela tiden.

Jag tänkte ska hon behöva ramla ännu värre för att få det, gick till föreståndaren och krävde vak dygnet runt. Varagården är ett vårdboende. Inget hotell där man visserligen betalar bra pengar men ändå förväntas klara sig själv.

Vill JAG ha en säng?
Flera gånger försökte personal då höra om inte JAG själv ville sitta där dygnet runt. Jag kunde få en säng! Eftersom det inte finns tillräckligt med personal att tillgå - av ekonomiska skäl eller för att det inte finns folk som vill jobba inom vården vet jag inte - så skulle det ju förstås vara väldigt bekvämt att ha mig där.

- Jag sitter där så mycket jag kan för mors skull. Bredvid utbildad personal, var mitt svar. Jag är inte anställd av kommunen och har inga ambitioner att göra det billigare för de ansvariga genom att ta på mig detta jobb. Dessutom är jag inte utbildad i att sköta sjuka och döende. Även för dessa sysslor bör man veta vad som krävs. Känna igen signalerna.

Kampen fortsätter
Sedan två nätter sitter nu någon personal hos mor hela tiden. Ser till att hon får blöta munnen när hon är för torr. Att hon vänds i sängen så hon inte får liggsår. Ser till att hon har det hon ska och behöver. Vid sidan av detta sitter antingen min bror, hans fru eller jag och min man. Mina barn bor inte här men var här förra helgen med mormor och följer allt som händer på håll. Kommer om det blir värre. De älskar sin mormor.

Jag förbannar - Jáccuse!
Jag förbannar dem som bestämt att Varagården ska skötas på så snåla ramar som det görs. Idag kommer de boende hit alldeles för sent. När de är alldeles för sjuka jämfört med vad som var tänkt från början när boendena byggdes. Vi hade ålderdomshem och vi hade äldreboenden. Idag ska man säga vårdboende men vad det handlar om är ställen där folk som inte längre alls kan sköta sig själv - eller bli skötta av hemtjänsten - får bo sina sista veckor. I bästa fall månader, som i mors fall. Snittåldern riks för överlevnad för dem som beviljas boende är idag i Sverige blott några få veckor!

"Praktisera" själv!
Jag kan inte säga annat än att de ansvariga i kommunen borde bo på Varagården, Solhemmet, Ekhaga och Almliden några veckor var. Så kanske de kom på att göra med vår äldreomsorg samma sak som Barn och utbildningsförvaltningen lyckats med. Nämligen att vända från bottenresultat till toppnoteringar.

Ge oss politiker och tjänstemän som kan genomföra ett sådant balansstycke! BuN visar att det inte behöver kosta mer för att det ska bli bättre.

Vi är skyldiga våra äldre detta. Våra föräldrar. De som byggde Bjuv, Billesholm och Ekeby.

För mor är det för sent. Men vi måste komma ihåg att även vi som kan läsa dessa rader idag, en dag - i de flesta fall - också blir gamla och orkeslösa. Och då om inte förr kommer vi att glädjas åt att vi opponerade oss och förändrade till det bättre. Nu.

Snart är det 1 maj. Mitt stridsrop är redan klart:

- Upp till kamp! För mor och alla äldre. I Bjuvs kommun och hela Sverige.

Marianne - stolt dotter till världens starkaste mor!