- Jag får inte lov att behandla dig eftersom problemet är så litet, säger doktorn lätt urskuldande. Så jag rekommenderar dig att söka privat vård istället.
- Jaha, säger jag, inte direkt förvånad över att få nobben på lasarettet. Och vet du ungefär vad det skulle kosta, frågar jag.
- Inte direkt, säger doktorn, men minst 10.000 kronor.
Det är inte klokt! Jag förklarar för honom att jag anses för ung för att få en artrosoperation i mina knän. Skälet sägs vara att proteserna bara håller ett tiotal år och doktorn i Lund tycker inte det är kul att göra om en sådan operation.
Jag ryser inombords när jag själv tänker på det. Att hugga ut de gamla knäskålarna och sätta in nya. Låter som rena slakteriet. Och förresten har ingen konstaterat att jag har artros. Mina smärtor i knäna kommer från en krossad menisk i ena skålen och överansträngning i andra. Det gör ont för mig att gå men va´fasen?! Jag måste ju knalla på så jag biter ihop.
Men så har jag också det där åderbråcket under knäna. Mest på det vänstra underbenet. Och det i sig gör mycket ont när jag varit igång en hel dag. Så jag tänkte att det skulle lindra en hel del om jag fick hjälp med att ta bort detta. Men icke sa Nicke!
Jag tänker på min far som hade liknande problem och som slutade i en rullstol. Min en gång så starke och sportige far. Som cyklade och sprang och sparkade boll, som han sa, och åkte skidor, spelade bandy och allt annat som unga killar gjorde på 1940-talet och framåt.
Far kunde göra frivolter och andra gymnastiska trix. Jag apade efter för jag var också bra på gymnastik och friidrott. Jag sprang snabbast, hoppade högst och längst osv.
Men så händer något och benen bär plötsligt inte längre! Och då får man en annan dimension på tillvaron. Jag kämpade för att far och mor skulle ha det så bra som möjligt på gamla dar. Någon benoperation blev det dock inte för fars del. Han hade alltför omfattande hjärtproblem när frågan kom på tal och han var över 80 år. Hade sista gången han tog upp saken fyllt 90.
Jag anar att jag ärvt fars problem med benen men jag tycker inte jag också ska behöva hamna i en rullstol. Landstinget däremot, bryr sig inte om det.
Jag ångrar idag att jag varit så flitig med att alltid betala skatt och göra rätt för mig. Tji får jag nu när jag själv behöver lite reservdelar för att hålla igång. Det måste ju dessutom vara mer samhällsekonomiskt att jag är frisk än att jag ska hamna i rullstol eller säng, orörlig och med behov av Hemtjänsten dygnet runt. Eller om jag skulle deppa ihop över det faktum att jag varken kan gå eller springa längre.
Jag sätter på mig de slitna siliconsandalerna från Croc´s. Nästan de enda skodon jag kan gå bra i. Funderar på om jag kan skära loss sulorna från dem och lägga i ett par sköna kängor....... kommer att se ut som värsta bag-ladyn, men what the f..k! Har pratat med husläkaren som inte får skriva ut antiinflammatorisk medicin till mig pga av att jag tar blodförtunnande. Hon säger: !Alvedon. Bara Alvedon".
Jag ska alltså behöva bli Alvedon-beroende! Men det VILL jag inte!!
Nu ikväll har jag inga egna idéer om hur jag ska gå tillväga för att få hjälp med att kunna gå. Har du tips så skriv gärna till mig!
Marianne Rönnberg Galmor
