VAL 2018 Jag skulle länge ha skrivit om det kommande valet. Men jag får inte upp ångan. Även om mitt intresse för valutgången är mycket stort. Jag saknar helt enkelt en samling vid pumpen! För att stoppa extremhögern från att ta sig ända in i vardagsrummet.
Men regeringen har länge bara tuffat på med en statsminister som ibland kommenterat samhällshändelser med ett ord eller en kort fras. I stil med att ”det är inte okej”. Finansminister Magdalena Andersson är nog den jag kan minnas jag sett i rutan flest gånger.
Nu har det varit ett pärlband av debatter både i TV och radio. Journalister poängsätter men jag kan ändå inte få upp pulsen, oavsett vilken kandidat som uttalar sig. För allt är så förutsägbart.
Höger-vänster och vänster-höger. Man har hört allt förut! Löftena som ges är till del samma som inför samma valet – varför har målen inte uppnåtts?
SD är mycket stort nu, ja, men det är nog det sista som förvånar en landsbygdsbo. Det är bara stockholmare som rör sig inom stadens tullar och inte minst inom regeringskansliets trånga värld, som tycks ha missat att ”folket” pratar om andra saker än de själva försöker komma med.
Liberalernas Jan Björklund pratar sig som vanligt varm om skolan – och den är jätteviktig förstås. KD:s Ebba Busch Thor lyfter vårdfrågorna. Vänsterns Jonas Sjöstedt pratar om det han alltid pratar om. Centerns Annie Lööf är i hetluften sedan hon gick med regeringen på att 9000 afghanska ungdomar ska få stanna i Sverige och studera. Hon häcklas vilt på sociala medier sedan dess.
Gamla grepp
Moderaternas Ulf Kristersson slåss från affischplats i ett försök att både se stor, seriös och respektingivande ut. Ja och Stefan Löfvén och Socialdemokraterna? Mest tänker jag på korvkiosken. En trevlig liten film men om den drar nya väljare till S? Det veté katten….
Har jag glömt någon? Jo, Miljöpartiet! Såg Gustav Fridolin i något sammanhang men minns inte vad han sa och hans kollega Isabella Lövin? Är väl hon som var ute och flög?
Det enda i svenska politiska sammanhang faktiskt borrat sig in i min gamla skalle är högerextremisternas framflyttade positioner. Där tänder jag till!
Jag vet inte hur många gånger jag på sociala medier – jag vistas mycket där – läst antingen kommentarer från SD-lägret om hur Stefan Löfven & Co ska störtas. Eller kommentarer från anti-SD-gänget om att det här är ett nazistparti.
Eftersom jag råkat bosätta mig i ett starkt SD-fäste – Bjuvs kommun – kan jag inte ge den sistnämnda gruppen rätt. Jag vet att inte alla som röstar på partiet här kvalificerar sig som det man menar med nazister.
Dörren åt höger
MEN oavsett, SD har definitivt bidragit till att öppna upp för partier till höger om sig själv. Extrema och nazistiska varianter som idag inte smyger med sina åsikter. Och det är förkastligt och skrämmande. Nazism, rasism, fascism, homofobi, kvinnoförakt, antisemitism – dessa avarter av mänskligt tänkande blomstrar nu för fullt. Till och med i Sveriges Television. Närmare bestämt i gårdagens Uppdrag Granskning. Där ett sällskap till höger om NMR – de nazister vi nu senast från tex Almedalen haft det tvivelaktiga nöjet att stifta bekantskap med.
Ett gäng figurer som anser sig både bildade och väletablerade får i stort sett oemotsagda träda fram på bästa sändningstid i statstelevisionen och prata fritt om sitt förakt för människor de inte anser är lika bra som de själva. De ser sig som en elit och har klara tankar om vad de ska göra med resten av oss – när de kommer till den makt de eftersträvar.
Vilka krafter styr?
De har ett högsäte mitt i centrala Stockholm. I en stor våning. Jag hade velat att Carolina Jemsby på UG, hon som varit och intervjuat både de svenska fascisterna och dess vänner i USA, berättade för oss vem som äger den våningen. Det huset. Vilka är krafterna bakom dessa mörkermän?
Men Jemsby var anmärkningsvärt lam precis som de övriga journalisterna och specialisterna i programmet.
Nazismens och fascismens intåg och frammarsch i svensk politik – det är det jag vill att vi tar ställning kring. Jag vill veta: Hur ställer sig våra etablerade partier till dem? Är det inte dags för en storsamling vid pumpen? Den demokratiska, svenskamodellen-pumpen??
Gemensamt uttalande möjligt?
Frågan är en riksangelägenhet, javisst. Men det vore snyggt om även lokalpolitiker i Bjuvs kommun gjorde ett uttalande. Med tanke på hur stort SD är här fortfarande och vilka dörrar detta faktum ställer på glänt högerut.
Jag har för en tid sedan frågat kommunstyrelsens ordförande Anders Månsson hur han ser på det annalkande valet.
- Det är spännande, svarade han.
- Jaså? sa jag. På vilket sätt då? S har väl cementerat makten i Bjuv sedan länge och lär, med alliansen med L, KD och C, inte förlora den. Vad är det som är spännande med Bjuvspoltiken?
Spännande inte nog
Anders Månsson förnekade inte alliansens vikt och betydelse men vidhöll ändå att valet här kan bli spännande och att det kanske dyker upp något oväntat. Jag förblev frågande till det. Spännande räcker inte idag.
Förutom att vara ute här och där och dela ut valmanifest etc, har jag inte hört eller sett något vare sig särskilt eller nytt från partierna i Bjuv. På denna tidnings sida annonserar M och lovar ordning och reda kring problemet med dåliga gator och vägar. Moderaterna är det parti som satsat stort på utbildning och marknadsföring inför det här valet – och det är så klart smart. Men övriga då?
Lamare än lamt
När jag frågar de övriga partiledarna om de har någon eller några särskilda frågor som de driver lokalt, blir svaret från samtliga som återkommer med svar:
- Nej. Men du kan få vårt valmanifest.
Jo, tack, det kan jag väl hämta ner från nätet?? Bjuvsnytt, av vissa fortfarande kallat ett blad, är inte stor, men så mycket vet t.o.m. lokalreportrar, att valmaterial idag förutom i pappersform också finns på nätet.
Svaren om valmanifesten är ju lamare än lamt. Tror våra politiker verkligen att det i längden duger att sitta i knät på varandra och föra samma politik som man alltid gjort? Medans de riktigt svarta högerkraterna kommer allt längre och längre in i finrummet? Det tror inte jag.
Gör något fort
Det är idag mer än någonsin viktigt med personliga möten och framträdanden. Inte bara för rikspolitiker och kandidater i TV men även i någon personlig form lokalt, att ta plats med budskapet. Ut och demonstrera som extremhögern gör. TIllsammans. GÖR NÅGOT! Fort!
Att som idag sitta i varsina läger och köra sitt eget race, är inte vägen. Det påminner mig om min tid i Röda Korset. När en omfattande naturkatastrof inträffade någonstans i bortre Asien så for varje enskild internationell katastroforganisation - Röda Korset, FN, Sida och alla andra - dit och satte upp sin egen flagga. Ingen samarbetade. Det var på något sätt främst viktigt att visa upp sin egen flagga. Inte minst för världens presskameror, som naturligtvis också tog sig till katastrofplatsen.
Så känns det med svensk politik idag också - oavsett om vi talar någon form av existerande allians. Man sätter upp den egna flaggen och hoppas på det bästa.
Men det räcker inte längre!
”Folket” och makten är för långt ifrån varandra – ideologiskt, fysiskt, visuellt!
Jag bävar för årets valresultat, det ska jag villigt erkänna. Den tid jag med mina 65 år går in i, den har aldrig funnits i mitt land sedan jag föddes. Till råga på allt känns den allt annat än spännande. Spännande är för mig lika med positivt. I alla fall till en del.
Det här valet känns inte alls positivt för Sverige. Jag tror inte ens att den kokong Bjuvs makthavare vävt in sig i, har evigt liv.
Marianne Rönnberg Galmorchefredaktör bjuvsnytt.se
