MINNE Idag den 27 januari högtidlighålls minnet av Förintelsen på många olika håll i Sverige. Även Bjuv har som delfinansiär av filmen om överlevaren Emerich Roth, dragit sitt strå till stacken.
För ett par dagar sedan hade en film om en av de få överlevare som fortfarande finns i Sverige – Emerich Roth – premiär i Ängelholm. Det jag inte visste då, men fått veta idag, är att Bjuvs kommun som medlem i Familjen Helsingborg, varit med och delfinansierat filmen. Kommunalrådet Anders Månsson var där.
Emerich Roth satt i koncentrationsläger men överlevde. Detsamma gäller Hedi Fried som, liksom Roth är bosatt i Stockholm. Båda är mycket gamla nu men fortsätter sin kamp för att vi inte ska glömma vad de och miljoner andra judar utsattes för. I rasens namn.
När de inte längre är med oss kan man undra om hela Förintelsen kommer att falla i glömska. Det finns ju redan idag en icke oansenlig mängd människor som påstår att den aldrig ägt rum. Att den är ett påhitt.
Ingen lögn så klart
Nåja, det där kan man ju inbilla någon annan men inte mig. För jag har i många år levt med överlevare från koncentrationslägren - KZ. Åtskilliga av mina vänner internerades men överlevde. Rachel Figa till exempel, fördes till Auschwitz i Polen och hade i resten av sitt liv sitt fångnummer kvar. Intatuerat på ena underarmen. Skulle hon ha gjort det för sitt eget höga nöjes skull? För att skämta med – eller lura – någon? Idiotiskt att bara påstå en sådan sak!
Hade inget val
Hennes man Alexander Figa internerades i Mauthausen som låg i nuvarande Österrike, så de två hamnade långt ifrån varandra. Innan de tillfångatogs och fördes till lägren bodde de ursprungligen i en liten polsk by som heter Prochowitze. Från byn fördes de först till gettot i Krakow, där de blev arbetskraft på en fabrik. Varje dag fördes de vuxna till arbetet medan deras barn fick vistas på ett sk Kindergarten – den tidens förskola. Gettochefen lovade alla föräldrar att det inte skulle hända barnen något när de var på jobbet. Det gav en liten om än klen tröst åt exempelvis Rachel och Alexander, men vad hade de att välja på? Så klart inget.
Barnen försvann
Så en dag när de kom hem efter slitet i fabriken fanns inte barnen där. Förskolan var tömd. Inga barn stod att finna någonstans. Föreställ dig hur det kändes! Panik förstås. Som långsamt övergick i apati.
Faktum är att Rachel och Alexander efter den dagen aldrig mer återsåg sina barn och de fick heller aldrig veta vad som hänt dem. Det enda man med säkerhet vet är att det vid den tiden barnen försvann var vanligt att nazisterna packade in människor på övertäckta lastbilsflak där man vände in avgasröret och gasade ihjäl både vuxna och barn.
Hittade dem aldrig
Rachel och Alexander levde många år efter detta men slutade aldrig hoppas på att få återse Moshe och Blume, som barnen hette. Frid vare med dem! De var när familjen fördes till gettot 4 och 6 år gamla.
Skulle någon hitta på en sådan historia? Knappast.
Rachel hamnade som sagt i Auschwitz och hon var helt apatisk sedan barnen tagits ifrån henne. När det blåstes till samling på Appelplatz gick hon inte dit. Hon sa till mig många år senare att hon inte längre brytt sig om ifall hon själv skulle leva eller bli dödad. Hon hade fått med sig en tvål hemifrån och i en hålighet i den hade hon gömt ett fotografi av barnen. Lägervakterna var oftast grymma mot fångarna och rånade dem på allt av värde. Även skor och kläder om de såg något de ville ha. Men den där tvålen lyckades Rachel behålla.
Viktigt beslut
En läkare som också internerats oroades dock av att Rachel inte gick till samlingarna och sa till henne att han drabbats av samma sak men att det var viktigt att inte ge upp livet. Då bestämde Rachel och han sig för att överleva. De skulle överleva så att de skulle kunna berätta för världen vad nazisterna gjort.
Och nog gjorde de saker. Varje dag kastade sig lägerfångar mot elstängslen som fanns kring koncentrationslägren. För att de helt enkelt inte orkade uthärda grymheterna längre.
Svåra livsval
Innan nazisterna kom till Prochowitze och Rachel och Alexander Figa med barn deporterades till gettot i Krakow, gick det rykten i byn om att nazisterna dödade judarna. Att det inte alls bara var arbetsläger de byggde, som det påstods, utan att det hände mycket värre saker än så. Alexander reste ett tag med andra män från byn till staden Lemberg i Ryssland. För att inte hamna i nazisternas händer. Hemma i byn fanns Rachel kvar med svärföräldrarna, som var för gamla att ta sig därifrån. När hon upptäckte att hon var gravid gjorde hon abort. Inte ville hon föda barn om historierna som nådde byn, var sanna.
Vågade inte resa
I ett försök att försöka rädda Rachel och de två barnen ordnade Alexander falska identitetshandlingar och utresetillstånd åt dem. Destination Amerika.
- Men jag vågade inte resa, berättade Rachel. Jag såg ungefär ut som du. Hade ljusbrunt hår och blå ögon och skulle förmodligen ha klarat det. Kommit undan med mitt "ariska" utseende. Men barnen var mörkhåriga med bruna ögon och de hade genast väckt militärkontrollanternas misstänksamhet om de sett oss på tåget. Vad skulle jag gjort då? Ensam med barnen om polis eller militär kommit och tagit barnen ifrån mig?
Abort "för säkerhets skull"
Man kan ju som förälder lätt föreställa sig vilka kval Rachel genomled också när barnen var borta och hon tänkte på att hon inte försökt ge sig iväg med dem dessförinnan. Att hon gjort en abort hemma i byn tidigare, plågade henne också livet ut.
- Tänk om jag vågat föda det barnet i alla fall, sa Rachel till mig långt senare. Då hade jag kanske haft någon kvar i livet idag.
Om att överleva
Alexander Figa var i Mauthausen där även en av hans bröder hamnat. Alex, som han oftast kallades, var en överlevnadskonstnär. I Polen var han en mångsysslare. Främst skräddare som fadern, men också hästhandlare och handelsman i det stora hela. Att han i koncentrationslägret av ledningen ansågs som för värdefull att döda, förvånar mig inte. Det var nämligen han som fick order om att sy nya uniformer åt befälen. Med hjälp av brodern. Alex hade till och med en sådan relativ frihet att han tilläts lämna lägret för att handla med varor på marknaden utanför. En sak han köpte och sålde ofta var sockertoppar, strösockrets och bitsockrets föregångare. Hårdvaluta innanför elstängslen.
Viktig arbetskraft
Han blev till och med opererad i koncentrationslägret sjukstuga. För tyfus. Och han överlevde! För att nassarna ville det. Så han kunde fortsätta utföra arbete åt dem. Även brodern överlevde, tack vare sin fixare till bror.
Här vill jag skjuta ni att det naturligtvis inte var så att Alex ville göra det han gjorde. Men i lägren hade folk inget val. Mer än möjligen att kasta sig in i döden på elstängslen. Men den vägen valde inte alla. Människans överlevnadsinstinkt är trots allt stark och den prövas definitivt i ett sådant här sammanhang.
Varje människa en bok
Jag kan hålla på så här och berätta för er om de hemskheter som bara två judar utsattes för av människor vars efterföljare idag påstår att detta helvete är ett påhitt. Men det kan räcka så för idag. Varje människa är en hel bok.
I Stockholm finns det bl.a. en förening som heter Förintelsens överlevande och via den har idag några överlevandes barn och barnbarn fört vidare sina förfäders levnadsberättelser. Jag själv träffade för övrigt i det sammanhanget en kvinna, den helt fantastiska konsertpianisten Stella Tjajkowski, som till och med varit inne i en gaskammare, men överlevt!
Duschen trasig!
När hon och hennes anhöriga föstes in för att ”duscha”, som nazisterna påstod att det gällde, så hände ingenting. Det vill säga att det kom ingen Cyklon B-gas ur duscharna. Systemet hade gått sönder den dagen så judarna fick ta på sig och gå ut igen. På så sätt överlevde denna sällsamma kvinna ytterligare en dag och hade dessutom turen att överleva hela lägertiden.
Med denna ”kortversion” hoppas jag kunna bidraga till att minnet av brotten mot judar och inte att förglömma inledningsvis också handikappade, som nazisternas läkare testade Cyklon B-gasen på innan de storskaliga avrättningarna inleddes, lever kvar. Förutom judar mördade nazisterna också 1 miljon romer samt många homosexuella och andra som nazisterna bedömde sakna värde.
Och jag hoppas aldrig behöva höra att detta inte hänt. Att människorna jag känt och känner bara hittat på det här för att lura mig. Och dig. HUR skulle detta kunna vara ett skämt?
Läs också vår artikel om hur Bjuv bidragit till att minnet av Förintelsen lever kvar och in i framtiden.
Marianne Rönnberg Galmor
