MAGSTARKT Jag hittar ibland de märkligaste historier att återge i min tidning. Just nu håller jag på med en om en händelse som enligt en jurist inte ägt rum. Alltså jo det har den, men ändå inte. Snurrigt? Lugn! Det blir värre.
Låt mig ta kortversionen. Ett par anmälde att ett brunnslock på en gångväg nära deras hem lossnat och skulle kunna orsaka skada på människor och djur. Ringde till kommunen för att de inte själv fixade att göra anmälan via datorn.
Sedan fastnade kvinnans egen hund i brunnslocket och bet matte när hon skulle hjälpa honom loss. Det blev att sy och inhandla penicillin.
Kvinnan begärde då ersättning för sjukvårdskostnad samt medicin men fick avslag. Juristen som utredde åt kommunens försäkringsbolag ansåg inte det förelåg sk kausalitet mellan det sneda järnlocket och bettet.
Ärendet väcker så uppmärksamhet politiskt och det blir diskussion i kommunfullmäktige. Det är då jag kommer in i bilden.
Jag läser och kollar med alla berörda och skriver min story. Om händelsen som alltså inträffat men ändå inte ägt rum och som berodde på ett löst brunnslock som kommunen trots påminnelser inte åtgärdade. Eftersom den enligt uppgift från kommunen inte blev felanmäld via kommunens hemsida och det särskilda formulär som finns där.
Bland alla jag talar med finns en jurist som företräder kommunens försäkringsbolag. Han vill ha mina frågor skriftligt och får det. Jag får hans svar på samma sätt.
NU inträffar det för mig riktigt märkliga! Juristen begär att få se min artikel sedan jag skrivit färdigt! Jag svarar att det jag citerat honom på får han se och att jag för övrigt klippt in hans svar ordagrant. I övrigt har jag ingen anledning att visa honom någon artikel. Handlar det om människor jag intervjuar, som inte är vana vid sådant, så brukar jag låta dem läsa. Det kostar mig inget. Men det här är inte ett sådant fall.
NU återkommer juristen och säger att han faktiskt vill se hela artikeln och att han dessutom har för avsikt att visa den för de han upplever som sina uppdragsgivare - tjänstemän i den kommun jag granskar och verkar i!
Nä dra mig, säger jag! Nu får det väl ändå vara nog. Ibland blir jag bara så trött! Ska man behöva höra något sådant av en jurist??
Nåja, krutröken lägger sig väl den här gången också. Men att bli beordrad av en jurist att visa upp en artikel - nej, vet du vad - där går gränsen för mig!
Vi har yttrande- och pressfrihet i det här landet. Inskrivna i Svea rikes grundlag. Och jag har ansvarig utgivarskap och står själv för det jag skriver! Go´kväll!
Marianne
