SOLEN Ett tråkigt besked nådde mig igår. Av det tyngre slaget i livet. En gammal ungdomsvän försvann ur mitt liv. Flyttar långt bort och vi kommer nog aldrig mer att kunna ses.
I mitten av november känns det tvärtom. De dåliga nyheterna ligger som ett järnband runt mitt bröst. Jag har svårt att andas. Vet inte vart jag ska ta vägen när sorgen sköljer i vågor genom min kropp och mitt hjärta.
Livet sedan augusti 2015 har över huvud taget varit svårt. Det mest dödsbringande och tunga i mitt 64-åriga liv.
Först gick far Malte bort. Ett halvår senare mor Ethel. Sjukdom och otur i kärlek har därefter drabbat delar av min familj och så nu detta avsked. Det känns som om jag inte orkar mer just nu.
Fast det vet jag ju att jag gör. Om en stund. Bit för bit ska jag fixa det. Resa mig. Ta på rustningen igen. Stark, segerviss och vacker ska jag stå där snart igen. Redo att ta mig ännu en bit fram i livet. På egna meriter. Egen kraft. Egen intelligens.
Några till morgnar med levande ljus bara. Där i mörkret i rummet i Selleberga. Och jag kan åstadkomma underverk igen.
Till avskedet igår följde en liten tröstande dikt som började:
- Bortom horisonten lyser solen.
Och se! När jag lyfte min blick där i det mörka i morse – och blickade ut genom mitt stora vackra fönster – så kom den! Solen. Bortom horisonten steg den. Gav mig både glädje och hopp om mitt fortsatta liv på denna jord. Naturens skönhet är som medicin.
Ta väl vara på er där ute i mörkret. Jag hoppas ni som jag snart får se solen lysa igen.
Marianne
