VÄNLIGHET Plötsligt stannar taxin vid sidan av den nedre motorvägens påfart. - Du måste betala 1 450 yen innan jag kan köra vidare till ditt hotell, säger chauffören och tittar på mig där jag sitter i baksätet.
Jag fattar ingenting. Vill han kasta ut mig i mörkret istället för att köra mig till mitt hotell? Mitt i Tokyonatten?
Jag förstår med min haltande japanska inte alls vad han menar men han fortsätter förklara. Nämner ordet "detour" om och om igen. Jag svarar att jag inte tänker lämna bilen och så där håller vi på ett tag. Han förstår inte mig. Jag inte honom..... Men så plötsligt förstår jag!
Chauffören tänker inte alls kasta ut mig eller lämna mig i sticket!
- Gomenasai, gomenasai, säger han och ser ganska bedrövad ut. Förlåt, förlåt!
Han vill inte ta mer betalt än det skulle kosta att komma fram om han hittat direkt. Det är det saken handlar om! Nu har han missat avfarten till mitt hotell och för att komma fram måste han köra en omväg. Och den tycker han inte jag ska betala.
Göta kanal, så VÄNLIGT! Nästan FÖR vänligt för att jag, som alltför många år vistats i miljöer som varit allt annat än vänliga och generösa, ska veta hur man besvarar detta.
Efter att jag betalat vad resan kostat från stationen och hit åker vi vidare några kvarter. Ända tills vi kommer ut på huvudgatan och kör ett par avtagsvägar längre än första gången. Och vips! så är jag där jag ska vara. På mitt hotell i Roppongi Itchome.
När jag lämnar taxin bugar jag vördnadsfullt för chauffören. Så som man gör i Japan. Och besvarar hans Förlåt med japanskans motvarighet till Ingen orsak: Do itachimashte!
Var inte misstänksam!
På rummet funderar jag på varför jag omedelbart trodde chauffören om ont när han började prata om betalning innan vi kommit fram. Hur jag omedelbart när pengarna kom på tal såg mig själv ensam och övergiven där i den stora, mörka staden. Förvisso inte okänd för jag har ju bott i Tokyo - och i precis dessa kvarter - tidigare i mitt liv. Men ändå. Hade någon sagt så till mig i Sverige hade jag genast trott att det låg en hund begravd. Och den misstänksamheten hade jag alltså med mig hemifrån. Tänk att jag glömt den japanska ärligheten och vänligheten!
Japaner är nämligen extremt ärliga och vänliga. Det får man bevis på hela tiden. De är dessutom hjälpsamma. Man står inte ensam många minuter i tunnelbanan med en karta i handen förrän någon kommer fram och erbjuder hjälp.
Då smälter hjärtat
Idag t.ex., när jag skulle till Shinjuku och någonstans på vägen kollade på T-banekartan vilken linje jag skulle byta till. Då genast kom en ung flicka fram och ville hjälpa till. Detsamma hände igår kväll - också det på tunnelbanan.
Att det sedan kan uppstå språkförbistringar eftersom japanerna visserligen studerar engelska men sällan praktiserar den, det är en annan sak. Ibland kan det vara så svårt att förstå en förklaring att vederbörande till sist väljer att följa med hela vägen till målet. Det har hänt mig flera gånger och mitt hjärta smälter inför sådan generositet.
Idag såg jag för övrigt precis en sådan sak hända ett utländskt par som skulle någonstans och stod med en karta uppslagen. Då kom ett affärsbiträde bugande fram till dem och föste dem vänligt i rätt riktning samtidigt som hon pekade och försökte förklara. Hon hade först försökt med sin brutna engelska och när hon så såg att de gick åt fel håll i alla fall så rusade hon efter och hjälpte dem att komma på rätt köl igen.
Störs inte längre
När jag skrider in på kosmetikaavdelningen på entréplan i det stora varuhuset i Shibuya är det också idel ädel vänlighet som möter mig. Från praktiskt taget varje biträde som arbetar där.
- Hirashe masäj. Hirashe masäj, säger de allihop, medan de bugar vördsamt.
Vilket betyder att jag är välkommen och att de bjuder in mig att handla. Jag ler och tackar och går gången fram som om jag inte gjort något annat i mitt liv. Jag är äntligen van vid detta men när jag var ung och bodde här, blev jag otroligt störd av all uppmärksamhet jag väckte med mitt västerländska utseende. Jag har alltid haft en oerhört stark integritet och all denna uppmärksamhet och vänlighet var något jag varken förstod eller var van vid. Ensam, stark och oerfaren som jag var.
Då förstod jag helt enkelt inte att det är så det är här. Oavsett var jag kommer ifrån. Vilken tur att jag blivit klokare med åren! Nu tar jag emot vänligheten. Kärleken.
Hemma raka motsatsen
Hemma i Stockholm är allt man möter i varuhus och butiker unga biträden som tror de gör MIG en tjänst när jag tilltalar dem och de svarar. Hemma får man idag slöa svar på frågor om t.ex. andra storlekar med att "det tror jag inte vi har". Suck! Åk till Japan ett tag, baby! Lär dig något. Exempelvis om service. Kryddad med lite vänlighet.
Och förresten på tal om vänlighet och respekt: Varför inte skicka hela svenska folket på ett studiebesök? Marinering i vänlighet included!
Idag har jag alltså gått i butiker och njutit av vänlighet. Men även hunnit med att leta upp mina favoritkvarter bakom de enorma varuhusen och lyxbutikerna som ligger sida vid sida på huvudgatorna i denna stad där traditionellt japanskt trängs med modernt och västerländskt. Alldeles bakom skyskraporna i Shinjuku finns t.ex. de underbara gränderna med sina pyttesmå matställen kvar. Jag var inom parentes mycket rädd att de var rivna och borta men icke! Här doftade det också som vanligt av både kolgrillat och curry eftersom det var lunchdags när jag strosade omkring i gränderna. Överallt hälsades jag även här välkommen och jag log och tackade nej. Själv kalasade jag lite senare på kolgrillade teriyakispett och iskallt, grönt te smakade hur gott som helst till.
Synd att ni inte kan vara med mig här. Då hade jag kunnat visa runt. Jag kan verkligen rekommendera Tokyo - och hela Japan för den delen!
Ikväll blir det en tur ut i staden igen. Får se vad och vilka jag stöter på då. Imorgon gör jag en utflykt från staden och åker tåg norröver till nationalparken Nikko. Där växlar skogen säkert färg på samma sätt som hemma på Söderåsen just nu. För vi ligger nära varandra både när det gäller fauna och årstid. Här finns dock mer lönn och hittar jag de rödgula lönnarna jag hoppas på så delar jag en bild!
Efter Nikko tar jag ett par dagar till i Tokyo. Så att jag hinner med att besöka alla mina gamla "vattenhål". Inte minst Oriental Bazaar - min favoritbutik av favoritbutiker. Underbar inredning. Stort som smått. Här finns presenterna!
Simmar alltså vidare i vänlighetens hav här i Tokyo och Japan. Har vi tur så sitter mjukheten i när vi ses igen i Bjuv, Billesholm eller Ekeby nästa gång!
Fortsätter för övrigt att hålla tummarna för Rebecka - även kommande fredag!
Marianne
