FÖRINTELSEN Från gömstället i sädesfältet, där Rakel lyckats gömma sig med maken Alex och barnen Moshe och Blume, såg hon hur SS-männen gick från hus till hus. Familj efter familj tvingades ut på det lilla torget vid gatans slut. Ingen av dem överlevde Förintelsen.
Detta är min berättelse om den polska familjen Rakel och Alex(ander) Figas liv under Förintelsen. Som jag lovat dem att berätta så länge jag lever. I hopp om att inte Förintelsen – som jag väljer att skriva med versalt F för att hedra Förintelsens offer – inte ska upprepas av mina eller kommande generationer.
Rakel Lapa var den polska kvinna som långt senare blev min svärmor men där och då i början på 1940-talet låg gömd i den höga säden utanför byn Prószowice där hon bodde som gift med Alex Figa. En vanlig småbarnsmamma i en polsk liten by långt ute på landsbygden. Alex var ett par år äldre och sonen Moshe 4 och dottern Blume 6 år.
- Vi låg och tryckte oss mot marken samtidigt som jag försökte spana bort mot bygatan för att se vad som hände, berättade Rakel för mig.
- Och jag var livrädd för att barnen skulle avslöja oss, fortsatte hon. De var ju så små. Men de såg hur rädda vi var och gav inte ifrån sig ett enda ljud.
Rykten svåra att tro på
Det var i början av 1940-talet och rykten om att det hände hemska saker med judar i andra delar av landet sedan Tyskland invaderat Polen 1939 nådde byn då och då. Redan i september 1939 gav SS-Obergruppenführer Reinhard Heydrich, en Hitler mycket närstående person och också nyckelperson i organiseringen av Förintelsen, order om att alla judar i den nordöstra delen av Polen, som senare blev en del av Tyskland, skulle tvångsförflyttas österut. Men än hade inga nazister kommit till trakten och det var svårt att veta vad som var sant och vad som var påhittat av det man hörde. En del historier var helt enkelt också så hemska att man i tro ante kunde tro att de var sanna, berättade Rakel. Att judar dödades på löpande band, både av nazisterna som intagit Polen och av landsmän, var svårt att ta in. Även om man som jude under århundradena utsatts för åtskilliga pogromer i både Polen och andra länder i det vi känner som Östeuropa.
Ibland, när ryktena var extra ihärdiga hände det ändå att männen i byn tog sin tillflykt till andra sidan gränsen till Ryssland. Närmare bestämt till staden Lemberg. Det gjorde även Alex vid ett tillfälle. Men när ryktena så klingade av kom han hem igen.
Utan förvarning
Men denna dag hade faran för judarna i den lilla byn kommit helt utan vare sig rykten eller andra förvarningar. Och att Rakel och hennes man och små barn lyckats gömma sig var rena turen. Många andra hann inte ens försöka.
- Från vårt gömställe såg jag hur en ung fru som var gravid plötsligt började föda där på torget, säger Rakel. På en filt. Vi var ju en bit därifrån och hörde inte alla ljud så det var nästan som att titta på en stumfilm när soldaterna så snart barnet kommit ut sköt både det och mamman.
Den gången undkom alltså Rakel, Alex och barnen. Men det dröjde inte länge förrän SS var tillbaka igen i byn och den gången hann de inte undan utan deporterades tillsammans med några andar judar som fanns kvar, till det judiska ghettot i Krakow.
Inte oroliga för barnen
- Där var vi vuxna tvungna att arbeta i en fabrik, säger Rakel. Medan barnen var på ett sk Kindergarten. Det var ungefär som daghem, som fanns i Sverige förr.
Rakel och Alex kände sig trots allt elände inte oroliga för barnen.
- Chefen för ghettot var en hygglig polsk man som tyckte synd om oss och försäkrade att det inte skulle hända barnen något medan vi var på arbetet. Han sa att vi kunde lita på att de hade det bra på Kindergarten medan vi var borta.
Hans löfte visade sig dock inte vara värda ett dugg.
- När vi kom tillbaka från arbetet så var daghemmet tomt, sa Rakel. Alla barnen var borta och det var chefen för Kindergarten också. Och vi föräldrar fick aldrig någon förklaring till vad som hänt. Barnen var bara borta!
På den tiden, har det senare visat sig, tog SS bl.a. barn på åkturer på täckta lastbilsflak där avgasröret leddes in i kapellet och gasade ihjäl passagerarna. OM det faktiskt var vad som hände Moshe och Blume fick varken Rakel, Alex eller deras efterlevande någonsin veta. Men det hände som sagt andra. Barnen var i vilket fall som helst borta.
Rakel föll efter det som hänt in i en djup depression. Samtidigt som hon förflyttades till Auschwitz – det beryktade polska koncentrationslägret. Även hennes make Alex fördes dit. För att kort därefter skickas vidare till ett läger i norra Österrike – Mauthausen. Där han var fånge fram till befrielsen 1945.
- Nu var jag helt ensam i Auschwitz, sa Rakel. Och ingenting spelade längre någon roll. Barnen var borta. Liksom min man. Jag kunde lika gärna dö.
Doktorn ingav mod
Rakel bodde i en av alla de baracker vi sett på bilder från både Auschwitz och andra koncentrationsläger. Med rader av våningssängar av trä längs väggarna. Inga madrasser, kuddar, filtar. Människor fick ligga flera i en bädd. Dusch, tvål, mediciner fanns förstås inte. Smuts, ohyra, sjukdomar som tyfus spreds snabbt. Mat och vatten var det också brist på. Fångarna svältes och torterades medvetet av dem som ansvarade för och arbetade i lägren.
Men dagliga uppställningar på den sk Appellplatz var ett måste för varje fånge. Vilket innebar att oavsett hur utsvulten, sjuk och förtvivlad han eller hon var, varje dag när signalen för uppställning ljöd över lägret, måste skynda sig dit. .ör att genomgå en sk Aussiedlung – en process där nazisterna avgjorde vem som skulle till gaskamrarna för att dö och vem som skulle få leva ett tag till. ”Rechts! Links!” ”Höger! Vänster!”
Blev helt apatisk
- Jag brydde mig inte längre om vad som kunde hända mig, sa Rakel. Förlusten av barnen hade gjort mig apatisk. Så när de signalerade uppställning så låg jag kvar i britsen. Ville de döda mig så var det okej. Jag hade inget kvar att leva för.
Rakels räddning blev en läkare som var hennes medfånge. Han hade också förlorat sina barn innan han fördes till lägret och när han såg och förstod anledningen till Rakels förtvivlan sa han:
- Fru Figa. Ni och jag måste överleva det här. För våra barns skull. Vi ska ta oss igenom detta och komma ut på andra sidan och vittna för världen om vad nazisterna gjort mot oss. Ge inte upp. Vi går till Appellplatz och hoppas Gud hjälper oss överleva.
Fick nytt livsmål
Doktorns ord väckte Rakel. Från den dagen gjorde hon som han sagt. Världen skulle få veta. Hon skulle överleva. Och berätta.
Dagarna var svåra. För det allra mesta ett rent helvete på jorden. Barackerna oisolerade och dragiga. Många blev sjuka och dog. Andra kastade sig mot elstängslet som omgav hela området och brändes på så sätt till döds.
Rakel frös hon med. En gång så mycket att hon riskerade livet för att bli lite varmare.
- Signalen ljöd och vi skulle fort till Appellplatz, minns hon. På vägen passerade man ett tvätteri. Vi var ju bara klädda i tunna bomullsskjortor och kylan var hemsk. Så när jag plötsligt såg en tröjärm sticka ut ur en korg högg jag snabbt tag i den och fick in den under min skjorta. Bakom ett skjul lyckades jag ta på mig tröjan ordentligt. Men hade en vakt sett vad jag gjorde hade jag skjutits där på plats. Nu hade jag ren tur.
Tur var det oftast tal om i koncentrationslägren. Eller kanske främst otur för de flesta dog ju där. Sex miljoner judar och upp emot en miljon romer. Samt en del andra människor som Adolf Hitler och nazisterna ansåg mindervärdiga. Lägre stående. Inte tillhörande den bland dem hyllade ariska rasen.
Räknades flera gånger om dagen
Detta foto från koncentrationslägret Buchenwald i Tyskland visar nazisternas dagliga “Upprop” i koncentrationslägren. Det första var redan klockan 4 på morgonen. Då var fångarna tvungna att ställa sig på rad för att räknas. Detsamma gällde varje kväll. Året om. Oavsett väderlek. Syftet med uppropen var att räkna fångarna men också inspektera, förödmjuka och skrämma dem. De som bedömdes svaga och sjuka sändes här också till döden. Detta kallades Aussiedlung (selektering). Den som kom för sent eller inte stod still under uppropet straffades hårt. Straffet kunde innebära att man slogs ihjäl. Fångarna tvingades att stå givakt under hela tiden selekteringen och räkningen av tusentals andra pågick – och om något fel begicks blev det omräkning. Fångarna hade tunna “uniformer” och många dog under uppropen. (Källa och bild:)
Mot alla odds
Rakel överlevde. Vid krigsslutet och befrielsen hade hon hunnit bli bortförd i en godsvagn tillsammans med många andra medfångar. Från Auschwitz till Bergen-Belsen, dvs från Polen till Tyskland.
Alex frigavs något tidigare ur Mauthausen. Utan en aning om vart han skulle ta vägen. Men hästhandlare som han var till yrket så lyckades han få tag på en häst. Som förde honom tillbaka till hembyn i Polen.
- Jag red på nätterna, berättade Alex för mig när vi många år senare satt i hans och Rakels vardagsrum i Tel Aviv. Följde stjärnorna och visste var jag hade väderstrecken. Bland annat genom att titta på granarna i skogen och se på vilken sida mossan växte på stammarna.
Återvändare dödades
Efter några dagar och nätter var han till slut hemma i byn Prószowice igen. Vilket höll på att kosta honom livet! För i Polen dödades många av de judar som återvände. Bland annat för att andra tagit över deras hus, egendomar mm – när judarna deporterats och satts i dödslägren. Och nu ville man inte lämna tillbaka något.
Rakels yngste bror Aron t.ex., överlevde åren i dödslägren men dödades av medlemmar i ett underjordiskt förband när han återvände till Polen. När han och en vän som han slagit följe med på återresan, sov första natten efter hemkomsten på en loge hos en bekant, så angavs de till någon som kom och sköt dem i sömnen.
Rakels sätt att överleva
Men tillbaka till Rakel. Som alltså sedan engelsmännen fritagit Auschwitz fanns kvar i lägret. I samma situation som Alex varit i Österrike; utan en aning om vart hon skulle ta vägen.
- När engelsmännen kom och såg vad tyskarna gjort mot oss förfasades de av alla lik som låg överallt, berättade Rakel. På slutet brydde tyskarna sig inte om att begrava alla som dog utan lät dem bara ligga överallt. Och vi andra fångar mäktade inte heller med att göra något.
- Jag var en vuxen kvinna men svälten hade gjort att jag bara vägde 26 kilo, säger Rakel. Inget i kroppen fungerade längre. Mensen hade för länge sedan slutat att komma. Någon riktig mat hade vi egentligen aldrig fått i lägren.
OCH…..!!!!
- Innan vi fick mat av våra befriare var vi tvungna att begrava högarna av kroppar. Något inte alla av oss heller överlevde.
Maten dödade också
När liken grävts ner bjöds det till slut mat. Fet och näringsrik mat. Säkert i all välvilja. Men kropparna kunde inte ta detta.
- Jag såg att maten var fet och kraftig, minns Rakel. Och jag såg att folk blev sjuka av den. Så jag förstod att jag måste ta det försiktigt. Det fanns ju inget prat på den tiden om näringslära osv. Men jag tänkte att jag fortsätter äta som vi gjort hittills.
Vilket innebar att Rakel samlade ihop potatisskal som hon gjorde soppa på. Soppa som hon sedan försiktigt åt. Sked för sked. Lite bröd till det. Och så överlevde hon utan att drabbas vare sig av kolik eller tarmvred mm.
"Krigets värsta dag"
Rakel hade vid befrielsen bestämt sig för att stanna i Bergen-Belsen. På sin träbrits.
- Jag tänkte att OM min man fortfarande levde så skulle han hitta mig, säger hon. Om inte…. lämnade jag för tillfället därhän.
Och så plötsligt en dag kom några kvinnor från Rakels hemby, som fanns i lägret precis som hon, rusande:
- Fru Figa! Fru Figa! Er man är här!
- Det var den värsta dagen i mitt liv, sa Rakel till mig - sin mycket förvånade svärdotter.
- Du förstår att det var först då jag fick svart på vitt om vilka som levde och vilka som dött, fortsatte hon. Och det visade sig att det nästan bara var jag och Alex som fanns kvar. Vi hade båda 10 syskon. Men nästan alla de, liksom våra föräldrar, var borta. Och vart skulle vi nu ta vägen med våra liv?
Tillsammans med ett annat polskt par som återförenats efter krigsslutet, tog sig Rakel och Alex efter en tid till södra Tyskland och en liten by som heter Neuötting. Nära gränsen till Österrike.
Israel till slut
Där bodde de i närmare tre år innan de 1948 fick möjlighet att transporteras till den nybildade judiska staten Israel. Under åren i Tyskland hade Rakel först fött dottern Cipora och sedan sonen Joseph. Och med gossen inlindad och dottern vid sin sida bordade hon till slut ett amerikanskt militärflygplan som tog henne och Alex till den israeliska hamnstaden Haifa.
Där var det nära att Alex blivit soldat och direkt förd till fronten. I det krig som den nya statens fientligt sinnade grannar med hjälp av britternas och fransmännens kvarlämnade krigsmateriel, startat. För att återta mark de ansåg var deras. FN-beslutet om Israels bildande till trots.
Men Alex, som var en kvicktänkt herre, uppfattade vad som hände och när det blev hans tur i gränskontrollen så la han till 10 år på sin egentliga ålder. Vilket innebar att hela familjen kunde ta sig till Alex bror. Som redan före Andra Världskriget lämnat Polen och utvandrat till Palestine, som det brittiska mandatet kallades.
Ur askan i elden
1948 var Tel Aviv långt ifrån den smältdegel och världsstad den är idag. Förutom en liten ort av småstadskaraktär fanns där mest apelsinlundar. Men Alex bror med familj bodde i alla fall i ett flerfamiljshus där Alex och Rakel erbjöds ett rum på bottenvåningen.
Här började så den nya familjen Figas dagar i det nya landet. Men det är förstås en helt annan historia. Eller som Rakel sa till mig: Det var ur askan i elden. För i Israel väntade oss en annan hård kamp. Som våra barn födda efter kriget, fick utkämpa.
Tack för uppmärksamheten!
Rakel och Alex finns sedan många år inte mer. Innan Rakel avled dikterade hon sin livshistoria för dottern Cipora. För att hon i sin tur skulle översätta den åt mig – på engelska. Så att jag i fortsättningen skulle kunna berätta den vidare. Vilket jag också sedan dess gjort många gånger. I många olika sammanhang.
Detta är både Rakels, alla dödade släktingars och vänners, och mitt sätt att försöka bidra till att Förintelsen aldrig mer upprepas.
Ledordet är: Aldrig mer!
Tack för att du läste.
Marianne Rönnberg Galmor
