FLYKTINGAR Före jul stacks ett blivande HVB-hem i Ekeby i brand. De boende på Tibbarp i södra Bjuv kämpar för att slippa det hem som planeras där. Hur hanterar kommunen missnöjet? Fungerar kommunikationen med invånarna?
Flyktingarnas ankomst har välkomnats på många håll men även upprört många, inte minst i Bjuvs kommun. Var hat och misstro kommer ifrån är det väl ingen som kan säga med säkerhet men bara det faktum ATT det finns betyder så klart att det måste hanteras.
Det måste väl helt enkelt anses som de folkvalda politikernas uppgift att försöka förhindra att människor ”tar saken i egna händer”, dvs är redo att begå brott, för att uttrycka sitt missnöje.
En metod är att förstås att kommunicera med dem som bor där t.ex. HVB-hemmen är tänkta att placeras. Detta har Bjuvs kommun också gjort. Både när det gäller Rosentorp, boende för ensamkommande barn, och när det gäller boendet i Ekeby, där den första versionen stacks i brand och den återuppbyggda versionen nyligen tagits i bruk.
Missnöje med mötet
Kommunikationen bestod av ett allmänt möte i Varagårdsskolan i Bjuv och dit kom även boende från Tibbarp, det område i norra Bjuv där nästa HVB-hem är planerat att uppföras. Vägg i vägg med den befintliga villabebyggelsen där.
Det allmänna mötet på Varagårdsskolan lämnade, av många närvarandes uttalanden efteråt att döma, mycket övrigt att önska. Mona Cameron från Tibbarp försökte få svar på frågor rörande HVB-boendet som är tänkt att placeras nära hennes hem men kände sig avvisad av dem som ledde debatten.
Kommunen hade lagt upp det så att alla ansvariga och berörda myndigheter under en timme i tur och ordning fick redogöra för vad lagen säger. I korthet: Vi måste bygga och ta emot. Debattledare var kommunchefen och tjänstemannan Christer Pålsson.
Grupper både från Ekeby och Bjuv hade dock förväntat sig en diskussion med ansvariga politiker och lämnade mötet i vredesmod. De hade väntat sig en dialog med sina politiker. Som var där men inte tog till orda.
Därefter brann det
Ett par kvällar senare stacks bygget intill Flamman i Ekeby i brand. Chocken i kommunhuset var total. Detta hade man inte väntat sig, sa bl.a. kommunalrådet Anders Månsson. Som också ställde frågan: Var kommer allt hat ifrån?
Bjuvsnytt har nyligen träffat de boende på Tibbarp i Bjuv, där missnöjet med ett blivande HVB-hem på en gräsplan alldeles intill villaområdet, av allt att döma också är mycket stort. 127 hushåll ingår i den protestlista som skickats till Bjuvs kommun. Tillsammans med uttalanden från boende. Uttalanden som handlar om allt ifrån att värdet på villorna sjunker till uttryck för ren rädsla kring vad de som kommer att bo på anläggningen kan antas göra. Tungt i sammanhanget väger också rädslan för att området ska stickas i brand.
Har flyttat sovrummen
- Visst, vi förstår att lagen säger att Bjuv måste ta emot dem, säger en grupp på fyra personer som jag träffar en lördag. Men kommunen har fler tomter att placera modulerna på. Vi vill inte ha dem 15 meter från våra hus.
Mona Cameron och de övriga berättar att en del villaägare redan flyttat sina sovrum till den sida som är längst ifrån tomten där modulerna ska ställas upp. I fall ”olyckan” skulle vara framme.
- Vi är mycket rädda att det ska börja brinna här, som det gjorde i Ekeby, och då kommer många av oss inte ut från området eftersom det bara finns en väg ut med bil från Klarinettgatan liksom alla övriga ”musikgator” i området, säger hon. Och det är tätt på tomten där modulerna ska ligga.
- Det har ju brunnit på andra håll så vi måste ta med i beräkningen att det kan hända här också.
Rädda för kulturkrockar
Gruppen berättar dessutom att man är orolig för allt som kan hända när kulturer krockar. Man har läst allt som skrivs och sägs i media från andra förläggningar mm, runt om i landet. Inte minst TV-inslagen om att olika kulturella grupper lägger hela korridorer, byggnader, kvarter under sig och att ”krig” sedan utbrister mellan dess, oroar.
- Vi har haft ett MC-tillhåll här tidigare, säger gruppen. Då var det mycket stökigt. Vi kunde aldrig sova och vi ringde polisen stup i kvarten.
- Får vi det här boendet intill oss så riskerar vi att få samma situation igen. Kanske värre.
Mona Cameron är den i gruppen som, när hon först hörde talas om kommunens HVB-planer, knackade dörr och samlade ihop runt 300 namnunderskrifter mot bygget. Totalt är just nu 127 hushåll med och protesterar.
"Varför bryr sig ingen?"
- Jag tycker det är förfärligt, det som planeras. Varför bryr sig ingen om vad vi som bor här tycker? Vi har alla flyttat till Bjuv och detta område för att bo här i lugn och ro tills vi inte klarar oss längre själv.
- Vi lockades hit av kommunens reklam om miljön med närheten till Söderåsen och vi föll för att bygga hus på denna vackra plats. Bra priser och inte långt ifrån dyra Helsingborg, där vi tidigare bodde, säger en av deltagarna på vårt möte.
- Inte hade vi tänkt oss att förlora pengar på fastigheten, som ett uppförande av ett HVB-boende onekligen innebär. Det känns inget vidare att vår ekonomi på det här sättet urholkas. Viftas bort som ”gnäll”. Vem skulle inte reagera som vi, om de hamnade i samma situation?
Inger visst hopp
Det går inte att ta miste på vare sig gruppens oro eller besvikelse. Det råder dock i gruppen en allmän uppfattning att såväl kommunala tjänstemän som politiker när de hört protesterna från Tibbarpsborna sagt att man ”även tittar på andra områden att placera boendet på”. Detta inger gruppen visst hopp.
Mona och hennes närmaste kollegor har dock inte nöjt sig med detta. De har, väl medvetna om att kommunen måste ta emot flyktingarna, kört runt med bil i kommunen och inspekterat på vilka platser ytterligare det finns lediga tomter att bygga på. Rudolfska är en, Hedvalla en annan.
Hoppas på kommunalrådet
Kommunalrådet Anders Månsson har fått ta del av vad de kommit fram till. I ett telefonsamtal med en av dem har han enligt hur de uppfattar hans svar, gett intrycket att han förstår deras problem och att han sagt att kommunen överväger även andra placeringar än Tibbarp för detta boende. Mannen som talade med Månsson är mycket nöjd med den vänlighet han bemöttes med.
Parallellt med att samla namnunderskrifter har en annan person i Tibbarpsgruppen sett till att Byggnadsnämndens beslut om att bygga på Tibbarp överklagats. Överklagandet avslogs dock och därför har samma person vänt sig till nästa instans. Med ett nytt överklagande. Gruppens inställning är att dra ärendet till allra högsta instans. Om så krävs. Det vill säga om kommunen insisterar på att bygga på Tibbarp.
Outtröttligt motstånd
Tibbarpsgruppen verkar när vi besöker den, outtröttlig. Ju mer motstånd, desto starkare kämpavilja. Protesterna här verkar inte kunna tigas ihjäl. Vad tänker kommunen göra? Tänker de ta någon hänsyn alls till protesterna?
Vi frågar Anders Månsson och Kenneth Bolinder. Kommunalråd respektive ordförande i Byggnadsnämnden. Båda socialdemokrater och medlemmar i det politiska etablissemang som i koalition med V, KD, FP och C, styr Bjuv.
Utgångspunkten för vårt samtal är hur bra – möjligen dåligt - kommunen kommunicerar och har kommunicerat - kring de boenden de planerar för ensamkommande barn och andra flyktingar. I varje fall hörs grannar klaga över att spridningen av information tex i form av infoblad delas ut i en alltför snäv krets. Och Varagårdsmötet var ingen hit.
Hänvisar till lagen
Dessutom undrar vi om politikerna kan ignorera protester som inte rinner ut i sanden utan tilltar. Har inte de folkvalda någon form av skyldighet att ta tag i frågor som växer och sprider oro?
- Vi har följt gällande regelverk, säger Kenneth Bolinder, ordförande i Byggnadsnämnden och närvarande under intervjun med Anders Månsson.
- Och därmed blev det avslag på Tibbarpsbornas begäran. Deras överklagan har också ogillats i nästa instans.
”Något är på gång!
Jag träffar herrarna Månsson och Bolinder i kommunalrådets tjänsterum i kommunhuset. Frågar om de är nöjda med sin kommunikation med invånarna kring frågan som just nu är hetast i Sverige – flyktingfrågan. Efter vad som hände efter mötet på Varagårdsskolan kan man ju dra slutsatsen att politikerna funderat en del på fortsättningen.
- Vi har en del på gång kring detta, säger Anders Månsson. Vi håller på att titta på det men än är inget färdigt.
- Ser ni över kommunikationen och dialogen med invånarna eftersom ni insett att det grepp ni tog på skolan inte fungerade? undrar jag.
Erkännandet av misslyckandet sitter långt inne men jag vrider och vänder på frågan. I färskt minne har jag kommunalrådets djupa oro från före jul, då vi diskuterade vad som hänt i Ekeby. Månsson var chockad då och tog starkt intryck av händelsen.
Har tillverkat broschyr
- Vi har gett ut en broschyr om mottagandet, säger han och pekar på ett ex som sitter fäst på hans whyteboard under en magnet.
- Tycker ni det fungerar med broschyrer i en sådan här fråga? fortsätter jag.
- Det är ju en del av kommunikationen, svarar Månsson. Men vi använder ju många olika kanaler i vår strategi. Media som Bjuvsnytt (!) och inte minst sociala medier.
Det framgår att man planerar nya möten med invånarna. Var och när vill Månsson inte avslöja. Källorna säger dock att detta kan var nära förestående.
Varför sitter detta då så långt inne? Går det att göra annat än att prata och prata med folket som valt en som representant? Så de förstår att oavsett vad man själv tycker så är varje kommun tvingad till att lyda staten i den här frågan?
"Måste bygga mer"
- Jag pratar varje dag med folk om det här, säger Anders Månsson och ser uppriktigt bekymrad ut. Folk ringer och skriver och jag svarar och förklarar.
Han tillstår att han även talat med folk från Tibbarp. När jag berättar att de fått intrycket att kommunen letar andra placeringsmöjligheter för HVB-hem svarar han:
- Ja, för andra som vi kommer att få bygga. Inte för det på Tibbarp. Det sägs ju att det kommer fler flyktingar i vår och sommar, när vädret blir bättre. Och stämmer det måste vi hitta fler platser att sätta upp moduler på.
När en dam efter branden i Ekeby ringde, avbröt Månsson dock samtalet.
- I början var hon trevlig, säger han. Men sådan övergick hon till att i princip bara säga att allting var mitt fel. Så jag frågade om hon bodde i Bjuv. Och när hon svarade att hon bor i Sigtuna, så avslutade jag direkt.
Ett problem med dessa samtal, som Anders Månsson se det, är att diskussionen om en konkret sak som boendena i Bjuv snabbt övergår i samtal om rikspolitiken.
- Vi hamnar i samtal om vad regeringen gör och inte gör och det kan ju inte vi här påverka. Vi bygger för att Sveriges riksdag bestämt att vi måste göra det.
Nåja, allt hänger så klart samman. Oron i samband med flyktingmottagandet jäser i hela landet. Land är inte skilt från stad. Bjuv är landets starkaste S-fäste och regeringen S-styrd. Rejäla högerkrafter inklusive SD är inte heller sena med att försöka dra nytta av missnöjet. Lokalt lika väl som centralt.
Lyckas balansakten?
Så var hamnar vi? Kommer vi att bli bättre på att hålla dialogen levande och därmed också den ilska som leder till att ”vanliga svenskar” tar saken i egna händer, tuttar på boende och nu även matbutiker som byggts upp för behövande? Eller kantrar hela Välfärdssverige?
I Uppdrag Granskning nyligen figurerade en person som sa sig inte ha något emot om det rent av brann någon människa inne, när man tuttar på. Driven av sin önskan att demonstrera missnöje mot politiker och etablissemang.
Mannen var vad jag förstår inte från vår kommun, även om programmet var klippt på ett sätt som fick en att tro att så var fallet.
Vi får hoppas att det inte finns sådana människor här. Utan bara invånare som vill prata och hjälpa. Lyda lagen. Inte bryta mot den. Göra sin åsikt hörd via våra traditionella val. Inte med hjälp av tändstickor och bensin om natten.
Marianne Rönnberg Galmor
