TILLBAKA TILL MEDELTIDEN Jag borde jaga nyheter och reportageuppslag men något hindrar mig. Jag har tappat kraft. Kan just nu inte enbart fokusera på mitt närområde för bortom 50-skyltarna pågår saker som på sikt kommer att få stora konsekvenser. Även för invånarna i Bjuvs kommun. Och då framförallt oss kvinnor.
Bildtext: Polisen kom på den ljusa idén att ringmärka flickor med ett armband med texten: Tafsa inte. Istället för att införa någon form av åtgärder mot förövarna. Lika pinsamt Sverige, som när Friggebo uppmanade till allsång i invandrartäta Rinkeby utanför Stockholm. Med sången We shall overcome.
Nu talas det också om att polisen på allvar mörkar sådana händelser, för att inte skapa mer ”rasism” i vårt land – vad de nu menar med det. De vill inte genom att berätta sanningen om händelserna och gärningsmännen ”öka på” främlingsfientligheten. Med sitt agerande vill jag hävda att de skapar precis motsatt effekt.
Slutsatsen jag drar är att de istället för att ta itu med vidrigt kvinnoförtryck arbetar för att få oss kvinnor att återvända eller stanna i hemmet ”för vårt eget bästa”. Precis som rättssamhället alltid velat få oss att ta på en längre kjol – så att vi inte ”utmanar ödet” och blir våldtagna. Av någon upphetsad herre som enligt någon okänd naturlag inte kan hålla sig när han ser kvinnohud. Och som inte låter sig stoppas av något löjligt armband från polisen med texten: Tafsa inte!
Nä dra mig! Det som händer nu gör mig först och främst rasande. När jag hör resonemangen kring varför man de facto upplöser lagen om kvinnofrid på mindre än en sekund, får jag lust att slåss. Slåss för mina, mina medsystrars och döttrars rättigheter.
Jag vill ut på barrikaderna och stoppa den här fullkomligt vansinniga utvecklingen. Det är som att en dålig film utspelas rakt framför våra ögon! Vi – varav de flesta av oss vuxit upp och levt fördelarna med kvinnlig frigörelse och jämlikhet – sitter plötsligt på åskådarbänken och tittar på medan vårt samhälle i en rasande fart är på väg tillbaka till Medeltiden! Vi gillar inte vad vi ser. Vi tror inte det är sant. Vi förstår inte vad som händer. Därför agerar vi heller inte. Inte ännu. Även om det just nu höjs röster mot polisens hittillsvarande agerande i samband med övergrepp mot flickor och kvinnor. På musikfestivaler.
I morse läste jag om en arrangör av en kommande musikfestival som specialtränar sin personal för att kunna ingripa om våldsamheter uppstår. Han överväger samtidigt att skapa FRIZONER FÖR KVINNOR framför de största scenerna! Dit de kan skynda sig ifall de upplever att något hotfullt – som tex en våldtäkt – är på väg att drabba dem!
VAD ÄR DETTA för något? I sammanhanget kommer så klart även det faktum att badhus och simhallar numera har skilda badtider för kvinnor och män upp. ”Nymodigheter” som är hämtade från det Sverige mina föräldrar föddes in i och som jag och andra sedan har varit med och avskaffat. I jämställdhetens och frihetens namn.
För att dra en enkel jämförelse:
Det är ju precis av samma skäl som många muslimska kvinnor klär sig i burka. För att inte ”inleda männen i frestelse”!
Jag tänker:
- Vad gör VI när vi först ställt oss i de fredade zonerna på konserten men sedan kanske märker att det behövs skyddade ”kvinnozoner” på fler och fler ställen? Blir det då till sist skylande plagg och instängdhet ”i hemmets trygga vrå” för oss också? Eller ska vi ta tjuren vid hornen och kräva att våra rättigheter tillgodoses NU?
VAR ÄR MINA POLITISKA FÖRETRÄDARE i detta historiska ögonblick? Politiker i Sveriges riksdag t.ex., som väl ser vad som pågår lika tydligt som jag gör. Tydligare till och med. För medan jag lämnat ”den stora scenen” i huvudstaden och dragit mig tillbaka till ”landsbygden” så är ju de kvar med ”utvecklingen” som nu ramlar ner i knät på dem! Den här ”nyordningen” med att kvinnor i Sverige ska behöva ”fredas” i tex badhus, har ju sprungit ur områden i och kring vår huvudstad, även om det aktualiserats också i våra andra två storstäder Malmö och Göteborg. Och sedan snabbt spridit sig.
JAG VILL HA HJÄLP OCH STÖD för att kunna fortsätta leva som jag lärt. Fri och med lika rättigheter som männen i min skola, på min arbetsplats, ute i vårt gemensamma samhälle!
Jag ska som kvinna i Sverige INTE BEHÖVA ha några fredade zoner att söka skydd på. Alla platser i detta land är för mig och mina systrar – också. Punkt!
STÄLL UPP nu för kvinnors lika värde i Sverige. Och glöm inte alla de kvinnor med utländsk härkomst som förtrycks i förorten med metoder som de och deras föräldrar en gång flydde till Sverige för att undkomma! HJÄLP TILL att slå ner övergreppen som riktas mot oss alla "av kvinnligt ursprung" – både de fysiska och politiska!
Jag minns när jag halvt på allvar, halvt på skämt, som mamma till tre barn i Stockholm för första gången stötte på det faktum att skolan, där min ene son gick, separerade klasserna i vissa ämnen i en pojk- och en flickgrupp. Som gymnastik. Samtidigt som vissa elever slapp vara med helt och hållet. Musiken slapp ännu fler. Allt av, som det hävdades, religiösa skäl. Ja, vi talar här om övervägande muslimska elever. Det var och är ju denna grupp som växer/växte – så att försöka dölja att det också är i denna grupp en hel del förövare återfinns kan väl inte vara något konstigt. Den muslimska invandringen märks ju för övrigt också när vi idag diskuterar äktenskapslagar, skolmat, helgdagar och annat. Och så nu alltså kvinnofrid.
Jag funderade mycket på vår demokratiska modell då i skiftet 1980-1990-tal, när barnen var små. Vi journalister diskuterade nazismen väldigt mycket vid denna tidpunkt och om det var rätt eller fel att vilja förbjuda den. Eftersom den nationalsocialistiska ideologin strider mot demokratiska grundprinciper som tex människors lika värde.
- Om den dagen kommer, då det är ett faktum att min lilla dotter går i en skola där vår trosuppfattning och våra sedvänjor plötsligt är i minoritet. Och de muslimska värderingarna i majoritet. Måste min flicka då ta på sig en huvudduk eller burka för att accepteras? Och hur känner jag för det?
På tidigt 1990-tal var dessa mina tankar kontroversiella, även för mig själv. Vår demokrati säger ju att majoriteten vinner så vad kunde jag göra annat än att vara tyst? Jag skrattade åt mig själv och förpassade tankarna in i PK-kammaren. Svensk integrationspolitik har aldrig imponerat – om den ens funnits mer än på pappret – men vi hoppades på den tiden fortfarande på bättring från politiskt håll. Jag – som aldrig varit särskilt PK utan helst gått min egen väg och fixat mitt liv på egen hand!
Skrattar bäst som skrattar sist
Nu sitter jag här och minns hur tankarna gick. Inser att jag "var tidigt ute", eller klarsynt, som en gammal kvinnlig släkting ofta påpekade.
Jag är med detta sagt inte ute efter att visa att jag hade rätt. Jag önskar tvärtom INNERLIGT att jag hade haft fel! För det som nu händer idag med kvinnors rättigheter i Sverige är inget att önska eller skoja om. Starka krafter utmanar oss antingen vi vill eller inte. Eller rättare; vi låter starka krafter utmana oss.
Det är därför det är bråttom för mig och andra kvinnor. Det är därför jag gör något så ovanligt som att sätta mig och skriva en närmast politisk text istället för ett reportage om en eller annan duktig Bjuvsbo. Det är nu vi som vill bevara kvinnofriden måste resa oss och visa var skåpet ska stå.
Det gäller att agera nu – inte om ett år! Det är nu våldtäktsmän och sexförbrytare alla kategorier ska stoppas, gripas, åtalas, straffas. Frågar ni mig så är det rimligt att de kastreras. (Det finns medicinsk kastrering och ja, jag vet att det är kontroversiellt - men jag tiger inte en gång till). Alla förövare ska ställas till svars omgående och få sitt straff. Ursprung inget hinder!
Svik oss inte Sveriges politiker och andra makthavare. Oss kvinnor. Som ni nyss kallade för era systrar.
Vi vill inte bli offer på opportunismens altare. Behöver ni tips och råd? Fråga Tyskland!
Marianne Rönnberg Galmor
