Sveriges regering så när som på tre ministrar. Foto: Kristian Pohl/Regeringskansliet
UTRIKESPOLITIK När det gäller konflikten i Mellanöstern fördömer Sverige och utrikesminister Margot Wallström ensidigt Israels handlingar medan palestinska dåd förbises. Beror denna ensidighet på okunskap om vad som händer eller vad som är rätt eller fel? Eller handlar det i slutändan istället om cynisk handelspolitik och inrikes röstfiske?
Frågan är berättigad när man ser till hur utrikesministerns agerande på sistone:
Köpslåendet för en plats i Säkerhetsrådet. Flatheten i al Jazeera-intervjun där SKMA påstås vare en "högerextrem lobby” som styr den svenska regeringen. Omröstningen i UNESCO nyligen som syftade till att frånta judarna den historiska rätten till sin huvudstad Jerusalem.
Allt detta kan sorteras in under det allmänt förhatliga begreppet Fake News. Ändå väljer vår regering att inte reagera men den svenska regeringens ständigt pågående kampanj mot Israel måste upphöra. Kampanjen som följer det mönster som formades av Olof Palme och som sedan Sten Andersson och nu Margot Wallström för vidare.
Även om Sveriges utrikesminister av olika skäl valt en Israelfientlig politisk linje är det inte acceptabelt att hon och regeringen godtar påståenden som är både falska, stötande och antisemitiska. Istället för att presentera fakta.
Obehagligt att se
Det är faktiskt riktigt obehagligt att se likheter mellan detta förhållningssätt och hur Sverige agerade under Andra världskriget då man såg till de egna handelsintressena framför att agera mot det man visste skedde med Europas judar. Genom att ha en framträdande position i FN:s säkerhetsråd – något som av allt att döma inte varit möjligt utan köpslående med en rad mäktiga arabstater – når Sverige ut på en handelsmarknad som naturligtvis vida överstiger det som lilla Israel någonsin kan matcha. Att då antisemitismen växer och Israel alltmer isoleras, spelar ingen roll.
Mönstret upprepar sig
På den svenska inrikespolitiska scenen ser vi samma mönster. Judarna i Sverige är cirka 18 000. Den i de breda lagren i huvudsak starkt jude- och Israelfientliga invandrade, muslimska gruppen kanske så stor som 500 000. Snart går Sverige och en stor del av de sistnämnda till val. Går det att undvika att offra den mindre av de två? I jakten på röster.
Tappat kompassen?
Ligger det något i det Israels ambassadör i Sverige Isaac Bachman säger om att Sverige tappat sin moraliska kompass? Är Sveriges inställning i MÖ-frågan i själva verket bara en fråga om marknadsstorlek? Blir det för kostsamt att dementera, protestera och säga emot alla de falska påståenden som idag fälls om Israel och judarna?
Är detta själva essensen av En svensk tiger?
Jag hoppas det inte är så. Jag hoppas att jag missuppfattat. Jag hoppas att fakta återigen ska styra Sveriges politik och att de två välmående demokratierna Sverige och Israel ska hitta varandra igen. Bli föredömen för varandra som de med start i Israels bildande, från början var.
Rågången mot ”alternativa fakta”, mot antisemitism och annan rasism ska vara glasklar.
Googla dig själv
Om något av detta framstår som oklart för vår utrikesminister säger jag som Israels premiärminister Benjamin Nethanyahu nyligen sa till Mahmood Abbas:
- Googla dig själv någon gång!
Då klarnar det förhoppningsvis till sist!
Marianne Rönnberg Galmor
