KLASSTRÄFF För tio år sedan träffades vi alla som gått hos lärare Eyve Warenfeldt i Centralskolan i Billesholm. På lördagen hade vi en ny klassträff och det är bara att konstatera: Vi är som en enda stor familj!
Gunilla kom och Per och Göran och Christer och Bruno och Senja och Stellan och Göran och och och… Så när som på ett par, tre namn på personer som börjat i Warenfeldts klass sedan jag efter sexan fortsatt i realskolan i Klippan fvb gymnasiet i Helsingborg, så kände jag igen samtliga festdeltagare.
Jag kom som vanligt i sista minuten till Söderåsens restaurang utanför Billesholm. Ytterligare två personer fattades för att skaran som anmält sig till årets klassträff skulle vara fulltalig, när jag hoppade ur bilen och in i klungan av kompisar.
Med högran i högsta hugg gick jag så runt och skakade tass respektive kramade om mina gamla klasskamrater. Förra gången var inte Lasse Mäster Svensson med och jag hade innan jag åkte iväg undrat om han skulle dyka upp den här gången. Men när jag stod där och höll handen på en lång och stor karl stannade jag upp. Sa att Nu får du hjälpa mig med namnet…… och fick till svar Lasse….. Ja, då kände jag mig dum! Jag kände inte igen Lasse Mäster! Min alltid lika leende och glade skolkompis i Billesholm.
Ytterligare ett par av killarna – eller man ska kanske säga herrarna – hade ändrat utseende något. (Har jag själv förändrats? Ssssch! Det talar vi inte om…..) Men med lite hjälp på traven så fick jag så att säga ner alla knivarna i lådan – skarpa!
Ingen skillnad på mig och dom
Jag har faktiskt aldrig reflekterat över hur många flickor vi var i klassen i förhållande till pojkar. Det beror nog på att jag aldrig under uppväxten känt mig vare sig annorlunda eller åsidosatt jämfört med killarna. Jag sprang lika fort som de – oftast fortare…. Mina betyg var bra. Jag var stark och min högra fick man se upp med (detta var på den tiden då jag ännu inte utvecklat min argumentationsteknik.). Att jag inte skulle duga för att jag var tjej - ärligt talat - den tanken hade jag aldrig stött på.
Det var väl först i Parken och vid dansbanan som jag stötte på patrull. Där skulle man som flicka stå och vänta längs väggen för att bli uppbjuden….. och det där gillade jag INTE. Lärde mig så småningom att det kallades att vara på köttmarknaden. Som ett objekt någon som blev sugen, kunde köpa – eller kanske inte direkt köpa, men välja. Välja ut. Det låg en värdering i det. Något som handlade om huruvida jag dög eller inte. I någon annas ögon. En killes ögon..... Usch! Jag avskydde verkligen den känslan. Och att tacka nej när någon eventuellt bjöd upp, det var inte särskilt uppskattat.
Inom parentes måste jag berätta att jag senare, när det blev dags för disco i Helsingborg osv, på grund av denna min avsky mot att sitta där som ett objekt och vänta, blev vad jag själv brukar beskriva som en "levande handväskehållare". Vilket i klartext betyder att när mina söta väninnor - de var alla mycket sötare än jag - gick upp och dansade, så satt jag kvar och passade allas handväskor!
Tillbaka till klassfesten!
Arrangörerna av vår klassfest på lördagen hade markerat de platser som vi 10 kvinnor skulle sitta på för att könen skulle fördelas jämt. Jag och dödspolar´n Gunilla satte oss mitt emot varandra och intill oss slog sig sedan tre killar ner.
Bruno och jag började rätt snart diskutera politik och framförallt vad som inte funkar i politiken idag. Och i fackföreningsvärlden där han varit verksam i många år. Båda konstaterade vi att kompetensen lämnar en hel del kvar att önska. Både centralt och framför allt lokalt.
Göran, en av oss fyra som fortsatte på realskolan i Klippan efter sexan, har jag träffat några gånger mellan festerna. Tillsammans med övriga i vår fyrklöver – Stellan och Gunilla – mindes vi vår realfest. Någonstans långt ute på vischan i Kvidinge! Jag måste säga att den festen minns jag själv inte ett skvatt av! Var jag ens där? Gunilla och killarna kunde inte säkert säga att jag varit med. Är det någon annan som minns?
Göran mindes i alla fall att han och jag varit utklädda i gröna kläder och spelat en sketch i Folkets Park. På scenen. Det minns jag inte heller ett dugg av. Det låter faktiskt helt galet. Gröna kläder? På scenen??
Men jo då, det där mindes Christer och Göran också. Christer hade också varit grön och tillsammans var vi tydligen grodor! Och Göran sa något om en TV eller snarare en ram föreställande en TV-ruta – som vi framträdde i…. Jösses!
Jaha, vad hade vi mer? Anders och Bruno blev gladare och gladare ju senare det blev och på ett annat hörn av det långa bordet satt Göran och Gert-Arne och såg lika glada ut.
Sång skulle det också vara och en av tjejerna, till vardags musiker, tog ton. Alltid för mig med min mörka röst en alldeles för hög ton dock. Så jag satt mest och brummade när de andra sjöng.
Maten var Jean´s vanliga kallskurna och det fanns rikligt av den. Tillsammans hjälptes vi ”elever” åt att tömma faten.
Efter lite utomhusmingel inklusive klassfotografering kastade vi oss sedan över tårtor och kaffe.
Strax innan Eurovison Song Contest – alltså Mello – började, försvann ett antal klasskamrater ganska snabbt. Själv satt jag kvar med ”järngänget” – jag är känd för att stanna länge på fester. Det är liksom så här i halvlek som den riktiga festen brukar ta fart….. Jag tror stenhårt på att det är på dygnets sena timmar det händer….. kanske därför jag är murvel; kvälls- och nattredaktör. Mörkrets drottning…. Nej, nu tar jag i. Men jag är ofta uppe mycket sent på kvällar och nätter. By nature, så att säga.
Men som vanligt tar det roliga alltid slut och den här gången var inget undantag. Klockan 22 skulle festen vara slut och vi ute……
Min man Jossi hade varit snäll och skjutsat mig till värdshuset. Nu fanns det olika alternativ att komma hem. Alltså olika kompisar att åka med. Till slut åkte jag med Senja. Som nyligen flyttat tillbaka till kommunen. Närmare bestämt till Bjuv!
Hedrade våra kamrater
Vi inledde vår fest med en tyst minut för fyra kompisar som tyvärr inte längre finns med oss. Innan vi som kom denna lördag skildes åt bestämde vi att vi ska ses om fem år igen. Nu har vi inte längre ”råd” att vänta 10 år mellan turerna.
Vi lovade varandra att ta väl hand om oss så att detta löfte kan infrias. Det kommer säkert att bli minst lika roligt att ses då igen. Var – blir en senare fråga. Den som lever får så att säga, se!
Läraren fick blommor
På lördagsförmiddagen gick några av oss till Bjuvs kyrkogård och lade en blomsterkvast på vår lärare Eyve Warenfeldts grav. Förra gången vi hade klassträff - för 10 år sedan - gjorde vi detsamma.
Vid tangentbordet och kameran:
Marianne Rönnberg Galmor
