KATASTROF Jag precis som så många andra följer rapporteringen om jordbävningskatastroferna i Turkiet och Syrien. Antalet döda stiger för varje timme och offrens vånda när jorden skakade och byggnader föll ihop som korthus, vill jag inte riktigt tänka på. Även om jag själv under några år levt med jordbävningar dygnet runt.
För varje sammanstörtad byggnad jag ser på TV-sändningarna från Turkiet och Syrien så ryser jag. Människorna som befann sig i de byggnader som nu ligger som fallna korthus har inte haft en chans att ta sig ut när det började skaka. När jag tittar på bilderna säger jag högt: Hur var de husen byggda?
Färgen ser ut som betong men det kan ju inte ha funnits någon armering eller stålkonstruktion inne i väggar, golv och tak. Eftersom skikten ser lika täta ut som mördegsplattor. Är det rena fuskbyggen som drabbats? Eller bygger man så enkelt i dessa länder? Tyvärr är ju inte detta den första jordbävningen man drabbas av. Även om denna var ovanligt stark på Richterskalan.
Jämför med Japan
Jag jämför med Japan där jag själv bodde några år som ung. Vi kände mindre och större jordskalv varje dygn. Särskilt nattetid, när staden var lugn och gatorna nästan tomma, kunde jag mitt i körningen känna hur bilen började hoppa och skutta pga att marken rörde sig.
Dagtid hände det plötsligt att det började gunga så att glas och annat i köksskåpen föll omkull. Taklamporna svajade i mindre eller större halvcirklar.
När mor Ethel var på besök och vi kände en jordbävning en tidig morgon började mor skrika av rädsla. Fort fick jag tag på henne och tillsammans for vi in under matsalsbordet. För att inte få saker i skallen om taket skulle ramla in. Då bodde jag på ovanvåningen i ett tvåvåningshus så även om husen rasade var risken för att få 10 andra våningar över oss, förstås obefintlig.
Kaos och panik
De allra mest skräckinjagande jordbävningarna enligt min erfarenhet är de som samtidigt både får saker att svaja i sidled och skakas upp och ner. Då utbryter fullt kaos och panik. Saker bryts helt enkelt sönder och samman.
Hur man definierat Kantoskalvet och de som nu inträffat i Mellanöstern utifrån detta vet jag inte. Men jag antar med tanke på skadornas omfattning att det både svängt horisontellt och skakat vertikalt.
Dog i elden
Den senaste riktigt katastrofala jordbävningen i Tokyo inträffade 1923 och kallas den stora Kantojordbävningen. Den mätte 7,9 på Richterskalan och skördade med påföljande bränder cirka 140 000 människoliv.
På den tiden bestod byar och städer till största delen av traditionell bebyggelse i form av trähus. Skalvet kom vid lunchtid den 1 september när många husmödrar höll på att laga mat. På kolspisar som användes då. När marken rämnade fattade hela områden eld. Människorna föll alltså inte ner i hål orsakade av jordbävningen, eller fick flera våningar över sig, utan dog av det eldsvådorna orsakade. Som syrebrist när eldhavet slukade allt i sin väg.
Rädda för 50-årsdagen
När jag flyttade till Tokyo och min första lägenhet, som låg på fjärde våningen i ett höghus och också hade en gasspis, fanns det klara instruktioner på hur jag skulle bete mig om en verkligt stark jordbävning skulle inträffa. Detta var 1973 och skrockfulla japaner var rädda att en ny omfattande jordbävning i klass med Kantoskalvet skulle inträffa runt 50-årsdagen av densamma.
Som tur är har inget sådant ännu inträffat där men som sagt, jag hade klara instruktioner om hur jag skulle bete mig om utifall att....
Beredskapsplanen
Vid entrédörren i min hall stod en färdigpackad ryggsäck som jag skulle ta med mig om jag skulle behöva lämna byggnaden i all hast. I den fanns en ficklampa, en värmefilt, bandage, frystorkad mat av något slag mm. Om jag inte skulle hinna ut - och ner för alla trapporna - skulle jag istället ställa mig i den specialbyggda ståldörrkarmen. Höghuset var byggt på ett stålskelett som var tänkt att stå kvar upprätt om och när väggar, tak och golv bröts loss och föll till marken. Man skulle stå som ett stort X, dvs bredbent med en fot i varje hörn nertill och hand upptill. Så här i efterhand är jag såklart glad att jag inte behövde testa om det funkade!
OM jag istället skulle springa ut med min ryggsäck så skulle jag ta mig till den allra högsta punkten i området. Det fanns en karta i ryggan så att jag skulle hitta. Dit skulle jag för att undgå att dödas av syrebrist OM det utbröt eldsvådor som 1923.
Vad har de i Mellanöstern?
Jag tror inte att de raserade husen vi sett i Turkiets många städer - eller i Syriens för den delen - var byggda på det sätt man bygger i Japan. För ögat ser det mer ut som att våningshusen helt saknat säkerhetstänk. Ingen reporter har ännu gått in på detta vad jag hört utan reportagen består i huvudsak av att man visar räddningsaktioner och överblickar av förstörda områden.
Israel, som inte ligger långt bort från katastrofområdet, kände också av skalven. Även om inga katastrofrapporter kommit därifrån. Däremot läser jag i deras media om en stor rädsla bland befolkningen för att husen generellt inte ska vara byggda på det säkrade sätt som jag beskrev ovan från Japan. Tel Aviv till exempel består till största delen av lägre våningshus byggda på 1900-talet men numera också av skyhöga byggnader á la New York. Villabebyggelse finns förstås också men i utkanten av städerna och på landsbygden.
Stärker beredskapen
I Israel är redan debatten om beredskap för jordbävningar i full gång och myndigheterna är har nu publicerat en film till allmänheten om hur man ska tänka och agera om nya jordbävningar kommer. Men vad har de stackars turkarna? För att inte tala om syrierna? Först igår torsdag kom den första FN-konvojen in i Syrien med katastrofhjälp. Och medan dödstalet i Turkiet på torsdagen översteg 20 000 har ingen i Syrien, pga rådande konflikter och inbördeskrig mellan regeringsstyrkor och olika oppositionella falanger, knappast börjat räkna sina offer.
Det är nog så att de drabbade turkarna och syrierna inte hade en chans. Deras byggnader var undermåliga med tanke på att båda länderna ligger i området där jordens olika tektonplattor trängs om utrymmet och därför ofta drabbas av jordbävningar. Deras styrande hade inte förberett varken någon beredskapsplan eller tillräckligt med räddningstjänst. Turkiets president Erdogan har visserligen setts resa runt i det katastofdrabbade området men eftersom han inte haft mer att komma med än sin egen person växer nu kritiken mot honom. "
- Var är hjälpen?" hörs folken skrika in i den internationella pressens kameror. Vi är övergivna av alla!
Vi kanske aldrig får veta varför så många dog. När en ny uppseendeväckande händelse inträffar någon annanstans på klotet åker pressuppbådet dit istället och katastrofbilder är mer "säljande" än utredningar om orsaker och verkan. Men jag hoppas i alla fall att tillräckligt många ansvariga i områden som dessa i framtiden ska lära sig av det som hänt. Öka säkerheten för människorna. Inte tjäna pengar genom att tex snåla på armeringen och stålet.
Marianne Rönnberg Galmor
