M:s BLOGG Stenestad min räddning. Igen! Efter en misslyckad svampplockningstur på Söderåsen återstod idag inget annat än att fika. Och då blev Stenestad min räddning - igen!
Vi hade suttit inne och pratat och diskuterat politik i flera dagar. Nu återstod bara lördagen före svägerskans avresa och vi behövde något annat.
- Låt oss göra något riktigt svenskt, sa jag. Det regnar visserligen emellanåt men vi tar på gummistövlar och regnjackor och så tar vi oss till skogen och plockar svamp.
Sagt och gjort. Snabbt plockade vi fram vad vi behövde. Inklusive svampbok med fotografier så man tydligt ser vad det är för svamp man hittat. Svampkniv och några kassar att böra fynden i.
Efter 10 minuter hade vi hittat en glänta där vi kunde stanna. Regnet hade påpassligt upphört och vi klev in i blandskogen. Jag blev genast skeptisk. Det luktade inte svamp!
Mossan var grön och mjuk mellan träd och stubbar. Ormbunkar och stensöta som vanligt vackra och dekorativa. Men var var svampen?
Vi klev omkring i alla vädrestreck men det enda vi hittade var....................... ingenting! Något sådant har vi aldrig upplevt i skogen tidigare. Vi bestämde oss därför för att leta upp ett annat ställe.
Inte en svamp i sikte
Efter några kilometer och i en annan typ av skog försökte vi igen. Med samma usla resultat. Några närmast mikroskopiska soppar hittade vi men det var så lite att inte ens en mus hade blivit mätt på den portionen. (Ja, jag vet, möss äter inte svamp, men ändå).
Vi hejade på cyklister som hurtiga for runt på skogsvägarna och vädret var fint nu. Men våra svampdrömmar fick vi ge upp för den här gången.
- Vi testar fikat på Stenestad Park, sa jag.
Vi kom från Norra Vramshållet och en bit före Stenestad kyrka svängde vi av vid skylten Stenestad Park. Stället ligger en kilometer från allfartsvägen och vi passerade ett dovhjortshägn. Där ett tjugotal hjortar tittade på oss genom viltstängslet med lika snopna miner som vi i bilen hade. Ett oväntat men vackert möte!
 |
 |
 |
 |
 |
 |
Den stora parkeringen mitt emot Stenestad Parks gård var tom liksom butiken med sitt rymliga café. Men det tyckte vi var skönt. Dagen före var vi på ett annat trevligt ställe i trakten för att äta middag och även om maten var god så störde musiken vår samvaro.
Hembakat är bäst!
Vi klev alltså in på fiket där kakfaten stod fulla av hembakt och bara väntade på oss. Fika med påtår och så mycket hembakta kakor man orkar - för det facila priset av 50 kronor per person! Inte illa.
Det syntes alltså inte en enda Delicato-skylt någonstans utan här erbjöds det äkta hembakt. Kanelbullar, mjuk pepperkaka, mjuk citronkaka med vallmofrön (extra mumsig tyckte vi alla tre), chokladsnittar, kolasnittar och vinbärspaj med vispgrädde.
Två gånger fyllde vi våra fat och det gick åt en del både kaffe och te också för att få ner härligheten.
I vintras rullade vi frysande in i Stenestad. Snö och is täckte väg och mark men efter att ha fyndat i byns loppisaffär och sedan fikat i det röda huset intill var vi nöjda både till kropp och själ.
Den gången blev Stenestad, med sitt vackra och rofyllda läge, vår räddning. Vår oas.
Idag konstaterar jag att räddningen även denna gång fanns i - ja, just det, Stenestad!
Marianne
