AKTUELLT Just nu diskuteras det som bäst varför kvinnor på asylboenden, där de känner sig rädda för att utsättas för övergrepp av männen, inte får någon adekvat hjälp i form av skydd. Jag vill tillägga: Även på boenden i närheten av Bjuv finns det kvinnor som är rädda.
I ett försök att komma ifrån situationen undrade hon om någon av oss kunde hjälpa. Visste vi någonstans där det fanns ett rum hon kunde få hyra?
Jag ringde runt till alla jag kände och några till. Men ingenstans hittade jag något som kunde lämpa sig för denna unga kvinna. Jag kunde alltså inte hjälpa henne.
Det hon berättade att hon var rädd för var att hon var ensam kvinna bland män som inte har någon känsla för vad det svenska jämställdhet betyder. Som kristen bland enbart muslimska män såg hon ytterligare en fara i situationen. De är ju alla flyktingar från oroshärdar i världen där just skillnad i religion utgör största delen av grogrunden för både våld och dödande.
Lika modern som jag
Jag fikade med flyktingkvinnan och kan intyga att hon är både välutbildad och trevlig. Västerländskt klädd och med samma värderingar som jag. Vi diskuterade bl.a. mitt yrkesområdet, som hon hade stor kunskap om. Och hur det i hennes land inte var så mycket bevänt med den pressfrihet jag tar för given. Det här är alltså ingen hörsägen eller någon snyfthistoria. Bara en del av vissa kvinnors vardag. Här hos oss i Sverige.
Andra kvinnor från Mellanöstern vittnar på olika håll just nu om hur de aldrig behövt skyla sig eller stanna på rummet i de länder de kommer ifrån. Men att de här i Sverige sitter instängda och inte vågar sig ut under vissa tider på dygnet. Eftersom de då blir trakasserade av män, som de inte känner, men som bor på samma asylboende.
Var "min" kvinna bor nu vet jag inte. Jag ville bara berätta för er att det överallt där vi går finns sådana här fall. Utlämnade människor som inte bara behöver få en fristad hos oss utan kvinnor som inte kan känna sig trygga i närheten av vissa män.
På måndagen lyssnade jag till Anders Danielsson, generaldirektör på Migrationsverket, när han blev intervjuad om de rädda kvinnornas situation och vad man från svenskt myndighetshåll kan göra för att hjälpa. Kan man t.ex. låta kvinnorna bo separat?
I väntan på vems förtroende?
- Nej, sa Danielsson. I Sverige har vi ingen sådan segregation. Här lever män och kvinnor tillsammans i respekt för varandra.
- Det vi måste göra är att bygga förtroende för varandra så sådant här inte händer, fortsatte han. Och är det någon som ändå inte kan uppföra sig så är det klart att man måste polisanmäla fallet.
Förtroendeskapande och "i värsta fall" polisanmälan i alla ära. Ska kvinnorna be aggressiva män vänta tills förtroendet uppstår eller polisen kommer?
Knepigt det här, eller hur? Jag har ingen lösning på frågan heller. Vet bara att jag varit dödsrädd själv i en sådan situation. Sovit var som helst hellre än i en korridor där hala blickar ständigt följer en och där man måste skyla sin kropp för att inte karlar kan behärska sig.
Något känns igen. En gammal, gammal debatt från min ungdom. "Män kan inte hålla sig. De måste ha sex".
Måste vi igenom det här igen? Jag tycker inte det. Oavsett vårt ursprung så länge vi bor och vistas i Sverige. Myndigheterna måste hitta ett sätt att skydda kvinnor i vårt land. Vi som är födda här går inte heller alltid säkra. Domstolarna har fortfarande en ibland skev syn på skuldfrågan i våldtäktsmål.
Därför får vi fortsätta kräva: Skydda kvinnorna i Sverige. Döm dem som utövar våld mot oss. Hjälp oss! Överge inte våra systrar och döttrar!
Marianne
