ASYL Tipsen rullar in i kväll från Åstorp och förvaret där. Polisen håller på att förbereda för utvisning av flyktingar där och utanför avspärrningarna har det sedan ett dygn tillbaka pågått en tyst protestdemonstration mot detta.
Det här är ingen lätt fråga. När jag sitter på min uteplats i Bjuv i det råa kvällsvädret på tisdagen kan jag inte låta bli att tänka på dem som ska ut.
Jag försöker sätta mig in i hur det skulle vara att just en sådan kulen kväll – eller vilken annan kväll eller dag som helst - tvingas på en buss för att om ett dygn vakna i ett land som snarast befinner sig på Medeltiden. Inklusive krig och elände. Och där man inte har, eller hittar, sina anhöriga. Kanske föräldrar som inte vill veta av att man kommer tillbaka sedan familjen en gång skickat iväg en utomlands. Kanske för att som den förste börja skapa en brygga till familjeåterförening i det nya landet.
Det handlar om människor
Jag skulle inte tycka om det. Jag skulle vara förtvivlad. Desperat. Och jag tänker på hur det vore om mina barn utsattes för detta. Jag inser till fullo problemet som skapats förra året genom att myndigheterna i Sverige totalt tappade kontrollen över den invällande flyktingströmmen. Men tänker jag djupare och praktiskt, är det ingen lätt sak att göra som många skriker: Kasta ut dem. Det handlar om människor. Inte materiella ting.
Maten ikväll är god. Köttet välmarinerat och potatissalladen och coleslawen hemgjort av min i köket alltid lika skicklige make Jossi.
Ändå kan jag inte låta bli att fortsätta tänka på dem där i Åstorp och undra vad som väntar dem imorgon. Hamnar de i fängelse när de sätter sin fot på afghansk mark? Vad händer dem? Det får jag naturligtvis inte veta. Inte ens om jag åker dit.
En gnagande känsla stannar kvar i mig.
Många i Sverige ropar just nu på detta. Att flyktingarna ska kastas ut ur landet.
- Släng ut dem! både säger och skriver folk som är trötta på invandringen till Sverige. Och visst har det kommit alltför många på för kort tid för att hela befolkningen ska kunna svälja det. Sjukvård och mycket annat går på knäna av trycket som plötsligt uppstått.
Etter värre
På tisdagen kom också de första resultaten av Medicinalverkets undersökning av åldern på sk ensamkommande barn. Det visar sig att 3 av 4 är äldre än 18 år.
Detta ger naturligtvis mer bränsle till kraven på utvisning. Oavsett om du tillhör dem som har ljugit om åldern eller inte. Ikväll är det nog färre än vanligt som vill att gruppen i Åstorp ska få stanna. Klart människor reagerar på att vissa lurat till sig stöd och resurser de alls inte är berättigade till. Men det finns trots detta de som protesterar och vill stoppa utvisningen. Jag har kontakt med Jennie.
- De som samlat till demonstrationen kommer från många olika platser i Sverige och vill visa sitt stöd för dem som regeringen vill utvisa, förklarar hon och gruppen hon tillhör. Vi vill uppmärksamma allmänheten och media på det vi anser är en pågående rättsskandal. Flera ungdomar i mycket dåligt psykiskt skick sitter inlåste i väntan på utvisning.
- Vårt mål är att stoppa alla utvisningar till Afghanistan och ge de ensamkommande amnesti.
Utanför förvaret dyker det under kvällen också upp människor som när de hör vad som pågår, ler och säger att det var ju bra.
Reser ikväll?
Polisen har spärrat av området för att undvika intermezzon och presstalesmannen vill inte uttala sig så länge ”ärendet pågår”. Förmodligen kommer de som ska utvisas att sättas på bussar under kvällen och forslas till Kastrup.
Enligt uppgifter på dn.se på tisdagskvällen finns en familj med fem barn i gruppen som ska utvisas och tidningen talar med en ung man som säger sig aldrig ha varit i Afghanistan och inte vet vad han ska ta sig till om han kommer dit. Enligt honom flydde hans familj landet innan han föddes men medborgarskapet har han tydligen fått behålla.
De som återvänder frivilligt kan få ett startbidrag i Kabul på 30 000 kronor. Men det har inte denne unge man tagit emot eftersom han in i det längsta hoppades få stanna i Sverige.
Jag kan fortfarande inte skaka av mig känslan av obehag inför det som händer bara några kilometer från mitt matbord. Det borde inte vara så att en del ser sig tvingade till att lämna sitt land för att söka lyckan i ett annat land. Särskilt är detta ingen uppgift för barn och ungdomar.
Marianne Rönnberg Galmor
