KÄRLEKSJAKT I morse fick jag i uppgift att notera den kärlek jag möter – och ta den till mig. En övning som först gjorde mig stum men som sedan ledde till att jag med öppna sinnen unnade jag mig en långpromenad. Vårens, naturens och livets små mirakel mötte mig. Olika sorters kärlek.
För mig finns det inget som slår en naturupplevelse. Den må vara liten. Kanske bara i form av att se rådjursmamman med sitt kid i den daggvåta gryningen. Där nere vid kärret intill Vege å. Eller att se ormvråksparet lära årets kull att flyga. Mig gör detta oändligt gott. Jag andas lugnare. Ser och tänker klarare.
Sedan några år har jag dock av olika skäl inte kunnat ta mig tiden att njuta av allt detta fina. Det har gått långa tider mellan promenaderna och sinnena har nog också långsamt stängts igen. Men så just idag hade jag alltså anledning att öppna dem ännu en gång.
En speciell person gav mig uppgiften att notera varje kärleksförklaring jag möter. Samt att ta den kärleken till mig. Men nu fanns det ju inga människor i min närhet så naturen blev min partner.
Det första jag stötte på var krokusar i massor. Visserligen ingen vild växt här på våra breddgrader men ändå. När jag kom till ett fult sopberg som glömts bort på ett fält i närheten såg jag något som imponerade på min skäl. Mitt bland skräpet hade hundratals vackra lila, gula och vita krokusar modell större tagit över berget. Vackert och rakryggat hade de en efter en sträckt sig upp mot solen och givit de hopplösa jordhögarna en skönhet som man kan undra om de egentligen förtjänar……..
Visst är väl detta en form av kärlek?
Medan jag fotograferade denna ovanliga syn och till fullo tog den till mitt hjärta så körde en man i bil upp bakom mig. Det visade sig vara en person jag träffat på en tidigare promenad och nu skulle han återigen ut och valla hunden. Han frågade mig om jag sett krokusarna och när jag berättade att jag precis fotograferat dem sa han att han gjort detsamma dagen innan. Så den ovanliga kombinationen sopor och vackra blommor grep tag inte bara i mig…….
Blev inte avvisad
Jag fjärmade mig från mannen när vi pratat några ord. Tog för givet att han inte ville ha sällskap med mig. Men märkte sedan att han inte verkade ha något emot det och då stannade jag upp och inväntade honom. Här hände ännu ett litet personligt mirakel. Jag blev inte avvisad. Inte älskad heller men ändå. Inte avvisad. Ett minimalistiskt uttryck för kärlek. Som jag kunde ta till mig. (Det går ju som tåget, det här!)
Mannen, hans glada hund och jag hade sällskap en bit men medan de fortsatte vägen fram vek jag av nerför slänten bort till ån. Vege å, är det som rinner här förbi.
Varje gång jag går längs ån slås jag av stillheten och den vilda och ibland ganska ”osvenska” miljön. Visserligen hugger markägaren gräset längs ån så att man kan promenera bekvämt i flera kilometer men en liten damm från istiden och det intilliggande långsträckta kärret försvårar framkomligheten under de tider då marken här är översvämmad. Skogen blir då närmast ogenomtränglig.
Aktar mig för vildsvin
Ju längre bort från samhället jag kommer desto ödsligare blir det. Det finns förutom harar, rådjur och diverse fågelarter även vildsvin här och grisarna vill jag inte möta! Så jag är på min vakt. Väsnas och klappar i händerna. Vildsvin sägs gömma sig när de hör människor komma och jag hoppas det påståendet är sant.
Jag ser inga vildsvin. Den här gången heller, ska tilläggas. Jag har sett bökspår både vinter och sommar men aldrig en livs levande gris. Däremot berättar många, däribland mannen jag nyss slog följe med, att de sett svinen. Så jag är på min vakt.
Det enda jag själv märker att jag skrämmer iväg är ett gräsandspar som tydligen häckar i strandbanken. Sorry mina skönheter! Det var inte meningen.
Ett magiskt ögonblick
Kraftiga vingslag hörs plötsligt och jag tänker att det måste vara svanar men så spanar jag i ljudets riktning och ser en ensam, ganska stor, vit häger komma förbi. Innan jag får upp kameran är den långt borta men det är ändå en skönhetsupplevelse av sällan skådat slag som jag just bevittnat. Tänk vilken tur jag hade som råkade vara i skogen just när den flög förbi! Och att jag hade mina sinnen ”påkopplade” och inte missade det fina. Att få uppleva detta uppfattar jag som en kärlekstecken.Jag går bort till gattet där det stora ormvråksboet finns. Jag måste visserligen korsa kärret men så här års är det inte mer dyngigt än att mina stövlar klarar det. Jag stannar till och beundrar miljön. De höga, döda träden, det glittrande vattnet, fjolårets mörkbruna sotare och vissna vass. Jag förstår att ormvråkarna har hittat sitt paradis här. Med mängder av grodor, ormar och andra kryp serverade rykande färska, rakt nedanför boet.
Kan också ge kärlek
Jag går vidare från det öppna och in i skogen. Väldigt många träd har fallit under de stormar vi haft i vinter men här får de ligga kvar och tillsammans med den redan vilda omgivningen ytterligare bidra till det fulsnygga förfallet. Där djuren trivs. Och i alla fall EN människa. Jag.
Rådjuren har varit framme och gnagt av bark på ett träd som fallit trots att det inte var dött. En fågel skriker ut sin varning till andra när jag kommer. På marken ser jag plötsligt vitsippor och hittar också årets första fullt utslagna exemplar. Mitt första alltså. Det är stort. Känns som kärlek för att det påminner så starkt om barndomen. Då jag alltid gick i skogen på våren och plockade vitsippor.
Får också idag lust att plocka, men säger sedan till mig själv att blomman gör sig bäst på sin naturliga plats här i skogen. Så jag nöjer mig med att fotografera den. Hoppas därmed GE blomman kärlek.
Våga fråga
En hundägare närmar sig med sina två hundar. Jag tror mig ana att det rör sig om en folkilsken hund och går åt sidan medan jag lyssnar på hur ägaren ropar in den. Står sedan stilla och ser sällskapet gå förbi. Själv har jag haft flera schäferhundar under uppväxten så rädd för stora hundar är jag inte. Men å andra sidan vill jag inte bli attackerad av ett djur som ägaren inte har kontroll över.
För att inte verka alltför dum, där jag står i buskaget, börjar jag prata om det jag hört om att hunden bitit någon. Det visar sig inte vara samma hund. Vad glad jag är att jag tog upp saken med ägaren. Annars hade jag ju gått omkring och trott något helt fel om både hunden och henne. Tack sinnet! Om det nu var du som var öppet också i denna stund!
När kvinnan och hundarna försvunnit dyker ett par upp på stigen där jag fortfarande går och fotograferar. Med mobilkameran.
Läsarkärlek
- Vi känner knappt igen dig utan kamera, säger mannen och skrattar.
Det visar sig att paret mycket väl vet vem jag är. ”Hon med kameran – alias Bjuvsnytt”. Kul! Också smickrande. En liten påminnelse om att det man för det mesta håller på med har mening för en del. Inte bara för mig själv. Visst kan jag väl se detta som en sorts ”kärleksförklaring”? Tar det till mig.
När vi står där och språkas vid faller de första regndropparna. Jag undrade innan jag gick hemifrån om jag behövde paraplyet men tyckte det såg så fint ut att jag lät det ligga. Nu ångrade jag mig! Men vad hjälpte det?
Paret visste att väderleksrapporten förutspått ett par timmar med regn så de två gav sig snabbt iväg Själv stannade jag kvar tätt intill en tjock trädstam ett tag. I hopp om att det bara rörde sig om en skur som snabbt skulle passera.
Blöt blötare
Så snabb var nu inte skuren. Skur och skur förresten. Regnet tilltog och blåsten också. Snart nog var jag riktigt blöt. I håret, på jackan och på jeansen. Då började det hagla!
I sådana lägen kan man inget annat än att gilla läget. Säga att okej, jag blir blöt, men det är bara vatten. Sätta ena foten framför den andra och bara gå, gå, gå. Framåt marsch!
Sagt och gjort. Med en kraftig vandringskäpp i högran klev jag ut på stigen och styrde stegen hemåt. Några fler bilder blev det förstås inte.
Men när jag gick där i blötan lyckades jag behålla mitt öppna sinne. Tänkte på hur det var när jag var en ung flicka som ute i skogen eller på cykelturen överraskades av regnet. Utan att stoppas av det.
Jag blev våt, genomvåt ibland, men hade aldrig någon frisyr att vara rädd om eller några fina kläder för den delen. Och om håret hängde, vad gjorde det? Jag var ju den jag var och kände inte att det fanns något fel i det.
Den riktiga jag för en dag
Idag är jag en annan. Kontrollerad till tusen, beredd på det mesta. Garden på högläge. Välfriserad (för det mesta), alltid sminkad, medvetet klädd och oftast med t ex paraply i väskan. Plus diverse ägodelar som passar till den stil jag som vuxen skapat.
Så långt ifrån en regnblöt tjej man bara kan komma! Och, tänker jag, inte särskilt snäll och tillåtande mot sig själv………..
Men trots allt – tack vare att jag idag öppnade mina sinnen – fick jag göra ett underbart återbesök i det som en gång var. En gång var jag. Kanske lärde jag mig något också av detta?
För det som hände tackar jag allra ödmjukast! Jag tackar naturen och jag tackar inte minst dig som hjälpte mig att just denna morgon öppna upp mina sinnen så att jag kunde se livet klart igen. Om än bara för en kort stund.
Om jag skärper mig hoppas jag få uppleva något liknande igen.
Marianne
