För tio dagar sedan ringde jag Flimmermottagningen på Helsingborgs lasarett för att be att få mina recept förlängda. En vänlig sköterska lovade att ombesörja detta.
Idag, när jag trodde att all den medicin jag behöver fanns på apoteket, damp istället ett brev ner i brevlådan. Angående mina mediciner.
Avsändare var en läkare jag inte känner på Kardiologimottagningen på Helsingborgs Lasarett. Namnet kan kvitta men doktorn skrev att han förlängt två av recepten men att "Övriga mediciner får du ordna via din ordinarie läkare då vi har dålig kontroll över om du behöver alla dessa tabletter och om de i så fall är i rätt dosering."
Jag som lugnt förlitat mig på att få recepten förlängda från lasarettet tog i morse den sista tabletten utav en av sorterna jag bett att få förnyade. Och så fick jag bara två av sorterna tillsammans med ett nosigt brev! Jag är faktiskt patient hos dem.
Snabbt som blixten kastade jag mig på telefonen för att försöka få tag på den medicinska sekreterare som skickat brevet på läkarens önskan.
Tror ni att jag fick tag på henne?
Nä! För hennes namn fanns för det första inte på listan i växeln! Och så kan man inte få tala med någon på kardiologiska på eftermiddagen.
- Vad gäller saken? frågande den manliga telefonisten.
Jag försökte förklara mitt ärende om att jag alltid fått min medicin från läkare på lasarettet. Men att jag nu bara fått två i deras specialcoctail till mig på fyra tabletter.
- Om du överlever tills imorgon kan du ringa då och prata med dem, svarade killen. Och är du akut hjärtsjuk så får du ta dig till akuten!
Vad ger ni för det svaret?
Själv blev jag urförbannad och lade på luren. Vet inte vilket som var dummast. Läkarens brev eller telefonistens förslag. Fixade hur som helst min medicin på ett annat sätt. Tack och lov har jag både kontakter och mål i mun!
Men ska det gå till så här? Vad gör en människa som inte har några genvägar att ta till?
För det första tar jag den medicin som läkarna på lasarettet föreskrivit. Brevskrivarens kollegor och chefer. Dessutom går jag på kontroll en gång om året hos dem för att se så att allt fungerar och att doserna etc är de rätta. Vilket betyder att jag i somras varit hos dem på kontroll. Och att allt då sades vara bra.
Och så får jag ett brev från en läkare som slarvigt slänger ur sig att de inte har någon kontroll på det där!
I morgon ska jag ta itu med både läkarens och växeltelefonistens svar. Så här ska det inte gå till.
OM Helsingborgs Lasarett inte längre vill ha mig som patient (kan de neka?) ska de i laga ordning skriva ett brev till min husläkare om att hen nu får ta över ansvaret för mig, inklusive mina mediciner.
ANNARS har de kvar mig som patient. Inklusive uppgiften att förnya recept. Och då ska jag varken behöva bli nonchalant bemött av läkare eller telefonister!
Detta är inte första gången den senaste tiden som jag blivit dåligt bemött på Helsingborgs Lasarett.
Dessutom har jag ett par gånger det senaste året reagerat på hur närmast omöjligt det är att komma in via akuten, där personalen i receptionen är de som avgör om man får stanna eller inte. Vilken kompetens har de till att bedöma, till att börja med? Om de inte omedelbart ber en åka hem så kallar de på en sjuksköterska som har till särskild uppgift att göra en bedömning av om man är akutsjuk eller inte.
Först när hon sagt okej kan man komma ända in på akuten. Hur blev det så? I svaret på den frågan finns nog en intressant historia att hämta.
Har du några liknande erfarenheter som jag och mina släktingar? Skriv i så fall till mig på
Det är knepigt nog ibland att vara både människa och bjuvsbo. Men någon ordning får det vara och småpåvar ska inte kunna verka ostört på det här sättet!
