NÄTHAT Har män större behov av att skälla än kvinnor? Pinka in revir? Om jag ser till de reaktioner som det jag skriver om på olika sociala sidor på nätet så verkar det helt klart så.
Det börjar med att jag lägger ut en länk till något nytt jag skrivit om på den lokaltidning på internet som jag startade för sex månader sedan - bjuvsnytt.se.
- Reklam! Ta bort dyngan. Sprid den någon annanstans! ekar det utan förvarning. Tongångarna är hårda från start. Så gott som alla som vrålar är män.
Jag tror inte det hade låtit på samma sätt om jag varit man. Intrycket jag får är att gubbsen går igång för att jag är kvinna. Att jag är kvinna gör liksom att de törs......
Trasslig uppväxt?
Jag undrar: Skrek deras pappa på mamman så att de nu upprepar mönstret hemifrån och skriker på sin hustru - och också på mig?
Eller är internet det enda stället i världen dessa män kan utverka någon form av makt på? Är det ingen som ser dem, lyssnar på dem, någon annanstans?
En sansad människa bläddrar ju bara förbi det man inte är intresserad av eller vill läsa. Varför gör inte de här männen samma sak?
Hela livet är ju en fråga om val vi måste göra. Varför blir en del karlar så provocerade av en länk till en lokaltidning?
I ett fall gick utfallen så långt att jag åtminstone i någon liten utsträckning fick smaka på det vi ofta hör talas om - näthat.
En karl som inte längre bor på den ort jag bevakar började gapa om reklam och annonser direkt han fick syn på mig.
Mycket snabbt kastade sig andra in i matchen. Efter några dagar var jag inte vatten värd. Kallades surkärring, häxa och säkert annat också. Jag läste inte alla inlägg eftersom jag behövde min kraft till att arbeta. Inte vara ledsen och kränkt.
Ingen av de som föll in i hatkören känner mig. De har aldrig träffat mig. Men ändå hade de av ordspyorna att döma gladeligen deltagit i min avrättning - om vi haft häxbål som straff 2013........... Det kändes som de njöt av att ha möjlighet att vara elaka. Utan att behöva stå för det öppet och svara för sina handlingar.
Läskigt.
Nu är jag en vuxen människa som inte låter mobbhets påverka mig. Men det lilla jag fick smaka på av sådant gör att jag numera tänker mycket på de ungdomar - inte minst unga flickor - som efter att ha utsatts för nätmobbning tagit sina liv.
Tillhör du dem som mobbar i skydd av nätets anonymitet? Lägg då av!
Du leker med liv. Inte med ditt eget kanske. Men med andras.
Det har du ingen rätt till!
Alla som har deltagit i ett stormöte vet att det är demokratiskt bara till form och namn. Den som pladdrar mest sätter tonen. Den som är tillräckligt förslagen kan lura deltagarna dit han vill (det finns dyra kurser där arbetsledare får lära sig att omärkligt styra sammanträden, stora och små).
Nätet har gett oss ett slags pöbelvälde. Den som skriker högst vinner. Den som kan organisera en storm vinner debatten.
Nätet har gett oss nöjet att se folk digitalt slå ihjäl varandra, att med ett knapptryck vara med i den elektroniska jakten på juden, muslimen, en politiker som sagt något dumt, idioten som tycker fel saker.
Det har inget med demokrati att göra. Det är motsatsen. /Peter Kadhammar/AB 18.12.13
