SORG För en dryg vecka sedan gick min käre far Malte Rönnberg bort. Han fyllde 92 år i februari så när folk hör att han är död tycker de att det är helt i sin ordning. Men kanske hade han funnits än. Om han fått adekvat vård.
Det började med att min mor ringde mig en lördagsmorgon. Hon ville ringa efter ambulansen för far var dålig. Jag hörde honom skrika av smärta i bakgrunden och sa att jag kommer. Att köra mellan Selleberga och Billesholm tar inte många minuter.
När jag kom fram skakade far av frossa och vi virade in honom i tre filtar. Jag ringde Sjukvårdsupplysningen och som tur var lyssnade de på mig när jag sa att jag varit med många gånger när han tidigare varit sjuk och att det här var extraordinärt. De skickade en ambulans men den kom inte förrän efter 1,5 timmar.
Jag åkte med i ambulansen till Ängelholms lasarett. Bara en dryg vecka tidigare hade far lagts in på Helsingborgs lasarett sedan en läkare under ett hembesök konstaterat att det lät illa i fars lungor. Efter 4-5 dagar på Helsingborgs lasarett med intravenös antibiotika skickades far hem och fick resterande kur med i form av tabletter.
Olyckshändelse i arbetet?
Så här i efterhand kan jag konstatera att ingen pratade med honom om att inte ligga för mycket utan försöka lufta lungorna. Ingen lärde honom använda andningspipa för att ventilera, som jag själv fick göra när jag hade lunginflammation och låg på Danderyds sjukhus utanför Stockholm.
Far kom hem och låg mycket på sin soffa. Bara när han var uppe för att äta ändrade han ställning. Både han och mor hävdade att han inte blivit bra på sjukhuset och att han hostade mycket på natten. Själv var han mycket noga med att ta sin penicillin.
När mor ringde mig var det på kurens sista dag. Morgon, middag och kväll denna sista dag och så skulle han vara bra. Fri från sin lunginflammation.
En bra dag
Vi kom snabbt in på ett rum på akuten i Ängelholm. Sjuksköterskorna kom in och tog sina prover. Vi väntade på provsvaren. En vänlig läkare kom också så småningom in och sa att far hade lunginflammation – en kraftig sådan – och att han därför skulle stanna på sjukhuset. Vi måste bara vänta några timmar tills det blev en plats ledig på någon av avdelningarna.
Den stunden kom ganska sent på lördagseftermiddagen. Jag var med hela tiden men när far fått på sjukhuskläder och satt på sin säng på avdelning 23 tog jag farväl och körde hem.
Far och jag hade haft en bra dag där i akutrummet. Han var vid gott mod och eftersom febernedsättande samt antibiotika satts in redan i ambulansen hade han ingen feber utan var som vanligt. Vi skojade och pratade. Far var en riktig skojare.
Undermedveten fråga
Någonstans långt inne i hjärnvindlingarna hade märkligt nog under dagen en blek tanke sprungit förbi: Tänk om han inte klarar det här? Jag vet inte var den kom ifrån men vi var ju trots allt på ett sjukhus. För andra gången på 10 dagar. Och far var gammal. Hans kropp var gammal. Om än inte hans intellekt.
När jag kom hem pratade jag och min man lite om detta. Skulle far klara det? Vi sa till varandra att vi måste vara beredda på att det kunde sluta illa.
Så när min bror ett par timmar senare ringde och sa att han fått ett samtal från sjukhuset och att personalen sa att vi skulle komma eftersom fars värden plötsligt blivit sämre, var jag på något märkligt sätt redan beredd.
Vi hämtade mor i Billesholm och körde till Ängelholm. Där låg far i en annan säng än när jag lämnat honom. I ett annat rum också. Han hade syrgas och svårt att andas. Men han var pigg. Kämpade. Skojade bakom masken som täckte både mun och näsa. Men klagade samtidigt på att det var svårt att få luft. Han hade nog inte själv då en tanke på att han inte skulle bli bra.
Superstark kämpe
En läkare tog oss åt sidan och sa att vi nog fick räkna med att förlora far. Att Malte var en stark och redig person men att hans kropp faktiskt var slut. Fars en gång så vackra och superstarka kropp.
Far fortsatte kämpa ännu ett dygn. Konstaterade vid ett tillfälle att ”Det blir ju inte bättre”.
Vad kunde vi säga? Vi satt alla hela första natten hos honom och sov bara växelvis ett par timmar var. Den andra natten var vi där igen. Mor och jag höll honom i varsin hand. Då hade jag sedan länge bett att han skulle få lugnande och sedan hade svägerskan och jag bett om morfin. Nu var han till synes inte vid medvetande längre. Ögonen var öppna men han såg oss inte. Jag kan bara hoppas att han hörde och kände att vi alla fanns där.
Far kämpade. Vi väntade. Ett tag trodde jag att han skulle lura alla kloka läkare och ta sig igenom krisen. Komma ut ”på andra sidan”. Resa sig och åka hem igen. Han var ju min far. Salte Malte, som vi brukade skoja och säga.
Men han blev tvungen att ge upp. Och han gjorde det som så många andra – i sin ensamhet.
Mor, min man och jag hade lämnat rummet en stund för att mor skulle få lite andrum. Min man körde ut på stan och köpte mat som vi åt tillsammans på sjukhusets underbara terrass.
När vi satt där i den vackra skymningen kom plötsligt en sjuksköterska och bad oss komma in omgående. På min fråga om jag skulle ringa min bror nickade hon Ja. Några sekunder senare såg jag far. Han var död.
Det hela känns fortfarande konstigt, förvånande. Begravningsförberedelserna har hållit mig och övriga sysselsatta i en vecka. Sorgen ligger fortfarande i en liten ask inuti mig. I väntan på att få komma ut. Efter begravningen. Tänk så praktiskt man är funtad!
Jag är kvar i känslan att jag är med far på akuten. Det är som att tiden stannat där. Vi väntar på doktorn och på en sängplats. Far ska få penicillin och så är han hemma om några dagar. Så har det ju varit många gånger tidigare.
Men hur var det om man tänker efter? Fick han rätt sorts medicin i Helsingborg? Varför blev han inte bra när han tog hela sin kur utan att glömma en enda tablett? Varför sa ingen att han inte skulle ligga hela tiden där hemma? Varför fick han ingen pipa? Varför fattade jag inte att vi skulle återvänt till lasarettet tidigare?
Hade han haft en chans om ambulansen kommit direkt? Om vi kommit upp på avdelningen fortare? Hade vi alla varit mer effektiva tidigare hade han haft åtskilliga timmars försprång mot sjukdomen. Rent av dagar. Det är fakta.
Men faktum är också att far inte finns mer.
Nu ska han begravas. Den 18 september i Billesholms kyrka. Klockan 14. Sune Karlsson som liksom far vuxit upp i Billesholm hjälper oss att säga adjö. Det känns betryggande för Sune kände både far och vår familj och han kommer att tala om och för far på ett initierat sätt. Vi känner oss alla lugna och trygga med att just han kunde ta sig an detta uppdrag. Han är en präst både i fars och vår smak.
Kanske finns det fortfarande fler kvar i Billesholm och övriga Bjuvs kommun som minns Malte Rönnberg. Kanske någon som arbetade i hans verkstad? Några jämnåriga som till exempel spelade fotboll eller brottades tillsammans med honom, lär inte finnas. De allra flesta har gått före far.
Jag, mor, min bror – och våra familjer och släktingar – ser fram emot en fin stund i kyrkan i Billesholm. Begravningen är öppen och finns det fler som hjälpa oss att hedra minnet av smeden, fabrikören och den äkta Billesholmaren Malte Rönnberg – så hälsar vi er hjärtligt välkomna att delta i vår sista stund med honom där i kyrkan.
Marianne Rönnberg Galmor
Svartvit bild: Jag och min bror Mats med far och mor i bostaden på 1950-talet på Biblioteksgatan i Billesholm.
