VÅRD Nu är jag sur, arg, ledsen, besviken och förtvivlad. Allt i ett. En kranskärlsröntgen jag skulle genomgå idag gick åt pipan 100 procent.
Jag var kallad till röntgen på Helsingborgs lasarett en lördag och hade inga andra tankar om detta än att det är ju bra att de kollar upp ens gamla hjärta. Det ska ju förhoppningsvis funka ett tag till.
Var där i god tid för att trycket skulle vara maxlågt. Kände mig stark och glad. I bilen på vägen in till Helsingborg sa jag att jag känner mig både nöjd och privilegierad som får göra precis det jag kan och tycker är roligt. Samtidigt som människor gillar det jag gör. Bjuvsnytt alltså.
Sedan hamnade jag på britsen vid CT-kameran och två syrror började sticka………………
Eftersom jag själv förstås vet att jag är svårstucken sa jag det till dem. Visade dem också var det brukar funka bäst men det var fel arm. Här skulle det stickas i högran. Som jag själv aldrig varit med om att någon fått något blod ur. Eller något rör in i…….
Efter fem misslyckade försök på den, och en del blodvite om vi säger så, gav de sig istället på vänstran. Gång på gång stack de nya hål sedan de med hjälp av den nya laserlampan lokaliserat kärl de trodde skulle vara breda nog för att få in det plaströr i som kontrastvätskan senare skulle sprutas in via. Två centimeter in i venen skulle de.
Gång på gång träffade de också kärl – som ett efter ett sprack!
Jag låg med stängda ögon. Ville inte se eländet. Spände mig när de stack. Blev ledsnare och ledsnare men försökte tänka bort alltihop i hopp om att det till sist skulle lyckas. Alternativet var, fick jag veta, att det inte skulle bli någon undersökning.
Till sist fanns bara ett ställe kvar att testa och det var vänster handleds insida. De frågade om det gjorde ont men jag sa att smärta kan jag stå ut med. Det är rädslan för att behöva gå hem med samma frågetecken som jag kommit med angående mitt hjärtas tillstånd, försökte jag förklara. Förutom att jag hatar att bli stucken kors och tvärs på det här sättet för att jag efteråt får blå-svarta blåmärken som sitter i en månad efteråt. Armarna fulla av dessa har jag haft förut och det ser så illa ut att folk frågar om jag fått stryk.
På sista försöket fick de in nålen – två centimeter. Snabbt tejpade de fast den och så rök jag in i röntgenmaskinen.
Jag följde deras instruktioner om att hålla andan och andas igen. Låg blickstilla. Väntade på den varma känslan man får när kontrastvätskan går in i blodet. Och så pang!
- Aj! hojtade jag så fort jag kände smärtan komma i handleden. Värre och värre. Det gör ont. Det gör ont!
- Vi hör dig, sa en av syrrorna. Vi har redan stängt av.
Väl ute ur tunneln konstaterades att jag hade en jättebula full av koksalt och kontrastvätska. Venen sprack när de började spruta in.
En läkare kom fram till mig och konstaterade att nu blev det inget mer där. Istället skulle han skriva ett brev till läkaren som remitterat mig dit och…………… ja vad då?
Röntgen denna lördag var överfull. Doktorn lovade komma och berätta för mig vad han hunnit se men efter 40 minuter med armen i högläge och inbäddad i is kom en av sjuksystrarna och berättade att doktorn inte hann komma och så fick jag en lapp i näven med råd om vad jag ska göra om det blir infektion i armen efter detta.
- Om det dröjer för länge innan du hör av någon läkare så ring själv och jaga, sa hon till sist.
Jag svarade något om att jag utgår ifrån att läkarna gör bedömningen hur länge jag kan gå utan ny undersökning – utifrån vad de redan sett på mitt arbetsprov. Skälet till att jag över huvud taget kallades till dagens undersökning.
- Nej, sa systern. Idag är det tyvärr så att det är patientansvaret som gäller. Vilket innebär att det är patienten själv som får hålla koll. Så ring du.
Mer förvånad än när jag kom, lämnade jag sjukhuset. Patientansvar?
På måndag får jag alltså göra det jag alltid gör. Ringa och ringa och stöta på och stöta på. Som journalist är jag bra på det. Nu måste jag tydligen vara lika bra på det som patient.
Nu ska jag lägga is på armen igen och sedan är det högläge som gäller. Snälla infektion – kom inte hit!!
Marianne
