OROANDE Tänk dig att Sveriges statsminister säger att han ska ha en presskonferens men att inte alla redaktioner är välkomna. Dagens Nyheter, Expressen och TV4 får inte komma för de är svenska folkets fiender.
Hur skulle detta se ut och uppfattas? I det land som har den allra äldsta pressfriheten av alla – 250 år – och där journalistkåren sedan länge ses som en garant för att allmänheten har inblick i inte minst maktens korridorer.
Ja, förhoppningsvis skulle det bli ett herrans liv som till slut utmynnade i att statsministern fick ta tillbaka vad han sagt och släppa in alla journalister, mot uppvisande av presskort, men trots allt alla.
Att detta över huvud taget skulle kunna inträffa i Sverige är för mig trots allt helt otänkbart. Däremot har detta hänt – om än i en något annorlunda form än den jag beskriver. I USA.
I förra veckan gjorde nämligen president Donald Trump precis så här mot en rad stora, respekterade amerikanska redaktioner, bl.a. CNN, New York Times och Guardian.
Den franska nyhetsbyrån AFP svarade med att inte gå på Trumps presskonferense och de portade hoppades att kollegor på andra redaktioner skulle dela med sig av vad som sades. Men denna motaktion får nog anses vara mer symbolisk än något annat och inte stoppade den Trump från att fortsätta sin ohämmade attack mot etablerade medier.
Sedan dess har han också tackat nej till den årliga middagen med presskåren som är stationerad i Vita Huset för att därifrån särskilt granska och beskriva turerna bland makthavarna. Donald Trump inkluderad.
Som vi förtjänar
När jag lämnade Bjuvs kommunfullmäktige förra torsdagen pratade jag på vägen ut med en yngre politiker och vi kom in på USA och Trump. Politikern hade bland sina kollegor ställt frågan hur det kan komma sig att en man som han kan bli vald till president.
- Vi har det som vi förtjänar, sa jag. Och det tror jag på. Vi är alla delaktiga när någon släpps fram eller motas bort i olika sammanhang.
Valet tycker även jag är helt galet, även om jag förstår vad som hände och varför. Det jag oroas av nu, bortsett från att Trump är ett hot mot den fria pressen i USA och kanske i förlängningen även i mitt eget land Sverige, är att människor fortfarande skrattar åt honom. Kallar honom pajas och inte riktigt inser att han är ”på riktigt”.
Skrattar bäst som skrattar sist
Visst han kan kallas för pajas men då vill jag påminna dig om att bakom masken är clownen alltid mycket allvarlig. Dessutom är den här pajasen garanterat både smart och målmedveten. Där står vi och skrattar medan han river ner institutioner i samhället som det tagit århundraden och decennier att bygga upp. Och försvara. Medan vi stirrar oss blinda på hans märkliga frisyr förbjuder han hela folkgrupper att komma in i USA vilket spätt på rasfördomar alla kategorier. Nu skjuts oskyldiga människor på gatan för att förvirrade, hatande människor tar dem för araber (fast de var indier). Nu vandaliseras judiska begravningsplatser över hela landet och judiska kulturcentra hotas på löpande band.
Det hjälper föga att Trumps pressekreterare proklamerar alla människors rätt att ha vilken tro de vill.
Det är som Fan själv är lös! Och värre kan det bli. Märk mina ord.
- Medan vi skrattar åt honom och skakar på huvudet, inte förstår hur han kunde komma till makten, så ska vi komma ihåg att det faktiskt ÄR HAN SOM HAR MAKTEN.
För media är presidenten med all säkerhet en katastrof och därmed i förlängningen också för folket. Han går mot alla gällande lagar när han bestämmer vad som är sant och falskt och vilkas röster som ska få höras respektive inte. Han skapar totalt kaos kring vad som är trovärdigt och sant. Luckrar upp alla spelregler för press, radion och TV.
Jag, precis som många andra, antar att han inte blir särskilt långlivad på presidentposten. Snart har hans partikamrater fått nog och puttar honom över kanten.
Hur många till salu?
Min tro på detta har dock på sistone naggats i kanten. För det är ju så att de allra flesta vill vara nära ”kungen”. Sola sig lite i samma glans som han. Det gäller också människor som under normala omständigheter är kloka och omutbara.
Kanske väljer nu även de den enkla vägen och ansluter sig till Trump. Säljer ut sina egna åsikter för det tveksamma, men dock nöjet, att få befinna sig i maktens centrum.
Måtte jag ha fel när jag tror att alla kan köpas för pengar. För finns det en majoritet som är villig att sälja ut sina egna värderingar och ideal – mot 15 Minutes of Fame i Paradiset modell Trump – ja då är vi alla till slut sålda!
Jag menar alltså inte ”bara” journalister.
Marianne Rönnberg Galmor
