Sometimes the most urgent thing you can possibly do is take a complete rest, skrev min kompis på sin Facebookvägg. Jag köpte omedelbart konceptet!
Det är svart som synden utomhus denna decemberkväll. Jag har sovit halva eftermiddagen på soffan i vardagsrummet eftersom jag går på morfin för att lindra smärtan jag har sedan jag förra veckan gick igenom en operation. Såret läker bara sakta.
Jag har skrivit artiklar i snart fem år i sträck och just nu skulle jag så klart kunna skriva några till. Men jag känner inte för det. Imorgon, tänker jag. Imorgon. Just nu har jag inte lust till särskilt mycket.
Imorgon vet jag att jag får besök av en som har saker att berätta. Som kanske blir till text. I övermorgon bli det ännu mer på det viset. På fredag blir det så klart att skriva från torsdagens kommunfullmäktige.
Det finns alltid att göra när man som jag kan skriva. Att skriva är faktiskt en form av terapi. Har jag varit med om något så brukar jag sätta mig vid tangentbordet och skriva mig igenom minnen, känslor, tankar, intryck. Goda och dåliga. Allt ska ut. Det är ett effektivt sätt att sortera "där inne". I min ägo har jag vid det här laget material till ett antal spännande böcker.
Idag finns dock inget nytt att sortera. Bara det gamla och det tror jag får ligga till sig ett tag till innan jag eventuella tar tag i det igen. Kanske förvåning, ilska, sorg och trötthet då har vädrats ur händelserna. Så att de blir mer greppbara på ett praktiskt plan.
Just nu är jag bara för trött för allt det där andra. Skriver denna lilla betraktelse för att rensa skallen.
Så! Nu är det gjort! Nu är jag överens med mig själv om att vila. Most urgently! Omedelbart. Som kompisen skrev.
Ha en bra kväll du också!
Marianne
