Skönt vara tyst en hel dag
AvpubliceradeHELGLÄSNING
RETREAT För en tid sedan deltog jag i en av Bjuvs församlings sk retreater. Under en hel dag gick jag och ett 15-tal andra – kvinnor och en man! – i tystnad och återhämtade oss i kyrkans lokaler och omgivningar. Att ta en paus från livet en hel dag i tystnad – det kan jag varmt rekommendera!
Jag har i och för sig varit på retreat fler gånger tidigare i livet. Det var när jag levde och jobbade i Stockholm och då reste jag till Sigtunastiftelsen i Sigtuna. Och var tyst en hel helg i sträck! Inte dumt alls.
Så när jag för en tid sedan såg att Bjuvs församling också har retreater – stunder för återhämtning – blev jag sugen på att testa. I Sigtuna är miljön klosterlik med sina gamla byggnader och kryptan. I Bjuv är det istället tvärtom modern och ljust i församlingshemmet
Dagen inleddes med att vi alla som skulle delta i retreaten samlades i den stora salen på markplan i Alegården och intog en rejäl, hemlagad frukost tillsammans. Några bekanta ansikten fanns det i gruppen men inte någon jag direkt kände. Kvinnor. Sånär som på en man.
Efter frukosten gick vi ner i källaren för en gemensam avslappningsövning på liggunderlag på golvet. Några satt på stolar.
Diakon xxxx ledde oss in i vilan som snart övergick i total tystnad. Nu hade vi egen tid i tystnad fram till lunch och kunde göra i princip vad vi ville.
Kyrkan hade förberett olika pyssel. En del knöt s.k. Frälsarkransar – armband med pärlor i olika kulörter som var och en har en särskild innebörd.
Några av de yngre deltagarna målade istället. På ett bord fanns tomma kanvasdukar, färg och penslar och det var bara att slå sig ner och måla. Temat var Vem är Gud för dig? Den som ville kunde istället skriva en egen bön. Eller klippa löv mm.
Jag var lite sugen på att måla men bestämde mig sidan för att promenera på kyrkogården och gå in i Bjuvs fina 1100-talskyrka. Om den var öppen. Vilket den till min glädje var denna dag!
På så sätt skapade jag min alldeles egna version av tyst retreat. Genom att ”hälsa på” alla vänner och bekanta som ligger begravda på olika håll på den vackra gamla kyrkogården. Som ju dessutom på sina håll numera rustats upp och blivit riktigt ”trevlig”. Runt om finns bänkar att sitta och fundera på. Eller som jag gjorde: Prata med familj och vänner på.
En av mina ”bästisar” som gick bort alldeles för tidigt – Rose-Marie Herder – blev första anhalten. Jag berättade för henne vad jag gjorde där en lördag i oktober och hon hade garanterat skrattat om hon hört att jag var där för att vara tyst en hel dag!
Det hade nog även vår gamle lärare i Billesholm – Eyve Warenfeldt – blivit. Jag småpratade med både läraren och hans fru Bojan – en kollega till min mor Ethel när de jobbade på Findus. Både Eyve och hans Bojan fick sig några goda skratt åt saker jag som barn sa och gjorde. Vad får fortsätta att stanna oss emellan.
En kort promenad längre bort på den gamla begravningsplatsen ligger mina morföräldrar Einar och Julia Johansson från Bjuv. Morfar avled redan 1958 så till den graven har jag gått sedan jag var riktigt liten. Min mor Ethel Rönnberg vilar också här liksom sedan två år också vårt första barnbarn Oliver Galmor. Som dessvärre dog i sin mammas mage precis innan han skulle inträda i jordelivet.
Jag satte mig helt enkelt på bänken nära vår grav och pratade och mindes allt som varit. Jag som liten hos mormor och morfar på Schaktsgatan i Bjuv när mor och far jobbade. Kompisarna och allt kul vi gjorde där kring ”askebonken” vid Schakt III i slutet av gatan (där gruvmuséet ligger nu). Mina och kompisarnas utflykter till soptippen bortom badhuset nere vid ”Rödyngan”. Jag hade verkligen en rolig och fri uppväxt där i Bjuv! När jag gick i trean flyttade vi visserligen till Billesholm men jag har massor av minnen från Bjuvsåren fram till dess. Plus förstås skolstarten och alla kompisarna på Plassaskolan!
På vägen till familjegraven stannade jag till vid den K-märkta Malmberg-graven. Med den stora, vackra naturstenen som gravsten. Naturstenen som kommer från Tage Malmbergs en gång stora ägor i Olstorp. Farbror Tage liksom hans son Rune och svärdotter Gunvor är människor som hör min barndom och uppväxt till och även om de senare nu vilar i minneslunden i Norra Vram så blir det alltid ett besök vid den fina stenen när jag är på Bjuvs kyrkogård. Och en liten ”pratstund”.
Efter gravrundan
När jag besökt alla dem jag ville besöka gick jag tillbaka mot Alegården och in i kyrkan. Och det var nog det allra häftigaste! För i kyrkan fanns bara jag. Utan störande moment kunde jag sätta mig tillrätta i den söta, gamla, fina kyrkan och bara titta och ta in. Kolla bara det gigantiska låset på huvudporten! Tänk på hur det var här under dansketiden på 1100-talet – då kyrkan byggdes. Vad var det som behövde skyddas och från vem – när någon smed tillverkade en sådan bumling till lås? Tankarna flyger……
Här i Bjuvs kyrka begravdes morfar och mormor och också mor. Och för lille Oliver hade vi en fantastiskt fin begravning på både svenska och engelska. Som vi streamade till familjen i USA. Eftersom Olivers mor Miranda, vår svärdotter, är från Amerika.. Tack snälla kyrkoherden och alla medarbetare för det fina minnet!
Att få sitta helt ensam i kyrkan kändes mycket speciellt.
En härlig dag
När lunchen närmade sig på Alegården återvände jag dit. I tystnad avnjöt vi kockens hemlagade pumpasoppa med gott focacciabröd till. För att sedan återvända in i vår egen ”värld av tystnad ” – och pyssel.
Efter fikat klockan 15.15 gick klockan snabbt. Klockan 16 var det mässa i kyrkan. Det hade börjat regna och jag tog en genväg för att undkomma att bli alltför blöt på vägen Alegården-kyrkan.
Mässan stod i stark kontrast till min egen återhämtning i kyrkans och församlingens hängn???? KOLLA
Plötsligt ersattes den fria formen av kontakt med både det profana och världsliga KOLLA jag personligen föredrar av enbart ritual. Prästen i sin stola med det stora korset på ryggen. Bibeln ur vilken han läste. Mässordningen som jag hade tryckt på papper framför mig. Psalmboken.
Det är länge sedan – om aldrig – som jag personligen tillhörde kyrkobesökarna. Eller rättare – jag har aldrig haft för vana att gå regelbundet i kyrkan. Däremot har jag alltid tyckt om kyrkor, kyrkorummet, akustiken, ljusen, tystanden. Historian som finns i väggarna, golvets stenläggning, låsen, vapenhusen. Ljudet i malmklockorna när de ringer in oss……
Men det där strukturerade, rituella…… nej…..
Trots förvåningen över hur rituell och sektliknande övergången från den fria dagen i tystnad plötsligt blev så följde jag ordningen. Stod upp när det anbefalldes. Sjöng – fast tyst inom mig själv. Min mörka röst har aldrig passat in bland de andra kvinnornas höga, ljusa stämmor.
Men när det till slut blev dags för nattvard så avstod jag. Gud och Jesus m.fl. får förlåta mig men jag känner trots att jag är både döpt och konfirmerad att jag vill stå i kö i kyrkan för att få mig en bit av Jesu blod och lekamen till livs.
Men jag tar det direkt med Gud där uppe!
Retreaten kostade 150 kronor och det var väl värda pengar för en hel dags vila i sig själv – och härlig spis också för magen.
Detta var sista retreaten för 2025. Men till våren anordnar Bjuvs församling minst ännu en. Håll koll på församlingens webbsida!
Marianne Rönnberg Galmor
