OBAMA-ADJÖ Världen bävar för Donald Trumps maktövertagande idag. Fem i tolv varnade hans företrädare Barack Obama honom för Israel för att det kan vara för sent att få till stånd en tvåstatslösning mellan israeler och palestinier. För att israelerna enligt honom, inte vill ha fred.
Vad är det där då om att flytta en amerikansk ambassad hit eller dit? Well, när det gäller var utländska ambassader ska ligga i Israel så har de allra flesta länder tagit det osäkra för det säkra och från start lagt dem i Tel Aviv. Även om Israels faktiska huvudstad är Jerusalem.
Konflikten mellan Israel och arabstaterna har ju pågått ända sedan 1948 när judiska företrädare accepterade FN:s delningsplan och började bygga den judiska staten Israel. Medan ledarna på den arabiska sidan sa nej och istället startad ett krig.
PR-trick
Det som vi idag kallar Mellanösternkonflikten blommade dock inte upp fullt ut förrän under Yasser Arafats tid. Mellan 1947 och 1967 mer eller mindre ”ruttnade” den grupp som fick namnet palestinier, i flyktingläger på gränsen till Jordanien. En grupp människor som inga arabiska länder ville kännas vid eller bistå.
Så kom Arafat och insåg att han kunde göra den till sitt eget ”propagandaredskap”. Vilket han också gjorde och med stor skicklighet. Under Arafat fick de som kom från lägren i t.ex. Jeriko, en identitet. De blev flyktingar från Palestina. Fiender till Israel. Som de officiellt i alla fall, anklagade för att ha stulit deras land. Nu har Palestina och palestinier inte funnits tillnärmelsevis lika länge som judar i området så att det var deras mark som blev Israel, är inte med sanningen överensstämmande. Men den diskussionen lämnar vi därhän.
Skenmanöver
Världen fick tack vare skicklig PR ögonen på de stackars palestinierna och deras situation och Arafat kunde bygga PLO och skapa sig en mytomspunnen roll som folkets högste beskyddare. Vilket renderade honom en kändisstatus i kollossalformat i världen.
Men vad hände med folket? Har någon frågat sig det? Ser man till dess fortfarande existens och roll kan man säga att palestinierna i det stora hela blev ”gisslan” i kampen för att förinta den judiska staten. En grupp som, skulle det visa sig, hela världen ville stödja.
Gång på gång har också våra regeringar såväl som andra, hållit fredskonferenser och medlings- gud-vet-vad - utan att någonsin lyckas uppnå någon fred. Det har skrivits avtal i Washington där den ene president efter den andra stolt kunnat säga att nu ska det snart bli fred.
Blindgångar
Själv minns jag särskilt den dag 1978 då den israeliska premiärministern Menachem Begin tillsammans med Egyptens president Anwar Sadat tog emot Nobels fredspris. Nu, tänkte också jag, nu blir det äntligen fred! Men tji fick jag och andra och fler medlingsförsök har också gjorts.
Skrivningen långt senare i ett annat fredsinitiativ – Osloavtalet 1995 – som bland mycket annat stipulerade att den arabiska hatpropagandan i skolan mot judar och förstås staten Israel skulle upphöra - var en annan sak som jag kände var en viktig milstolpe på vägen mot fred. Arabers inlärda och omvittnade hat mot judar, skulle äntligen förpassas till historians soptipp. Inte heller Osloavtalet anammades och än idag lyser freden i området med sin frånvaro.
Vidrigt att se
Att hatpropagandan fanns bland araberna inklusive palestinierna kunde jag själv som bosatt i Israel på TV från första parkett, följa. Jag har sett ett antal arabiska barnprogram där barnen med glöd i stämman proklamerat hur och varför de ska döda så många judar de bara kan. Förfärligt och förstås ett resultat av den ständigt pågående indoktrineringen mot just judar och deras land.
Att med min erfarenhet då läsa att Barack Obama varnar Trump för Israel och dess premiärministers ”ovilja” att skapa fred…………….. med allt vad det kan innebära i form av fara för världsfreden - det är oerhört.
Tror ens Obama själv att de styrande på den palestinska sidan VILL ha fred med judarna? Det kan han väl bara inte tro? De palestinska ledarna har ju aldrig stuckit under stol med att deras slutgiltiga mål är att förgöra Israel. Vars nuvarande FN-stadgade land då ska ingå i en arabisk stat. Palestinska trupper ska ”krossa Israel och driva judarna ut i Medelhavet”.
Hur tänker de?
Kan Obama och alla de ledare som t.ex. nyligen samlades i Paris för att försöka göra en plan åt Israel och palestiniernas ledare på hur fred ska uppnås….. kan de inte läsa? Eller kan de inte tänka?? Eller vill de inte eller kanske både och???? Var gick det fel?
HUR kan man anklaga en i och för sig hårdhudad premiärminister i Israel – för att vara den som INTE vill ha fred i Mellanöstern? När Israel och judar i själva verket är de som dagligen och stundligen utsätts för såväl raketbeskjutning och intifada med både bilar, knivar och lastbilar?
Inse istället att det från den arabiska sidan saknas vilja till fred. Att deras mål är att Israel ska försvinna och judarna med dem. Inse också att de tycker sig ha all tid i världen och att ledarna ler i mjugg när världen krumbuktar sig för att vinna deras gunst. Medan alla biståndspengar de fått och fortfarande får, går antingen in i ledarnas privata bankkonton långt bort från Palestina – eller till terrorverksamhet.
Där skon klämmer
I hela Europa och USA finns idag stora delar av de människor som tvingats fly deras diktatoriska fasoner. Idag är miljoner och miljoner medborgare i andra länder än de föddes i. Med dem kommer också nya krav på vilken sorts samhälle som ska formas i vår del av världen. Krav på att exempelvis sharia-lag ska införas, med allt vad det betyder av brott mot t.ex. våra gällande lagar.
Det är dessa stora skarors röster våra politiker idag är ute efter. Judarna i Sverige utgör cirka 12 000 personer men de muslimska rösterna är enormt många fler. I ett samhälle som politiskt hela tiden balanserar på en knivsegg och där varje enskild röst är guld värd. Oavsett vilket parti som får den.
Samhällsstrateger tänker på vad som kan hända med utvecklingen när dessa miljoner utvandrare kanske plötsligt väljer att marschera mot samma mål. Också i Sverige.
Beprövat kort
För att försöka stämma i bäcken och rädda freden på hemmaplan så skyller man enligt gammalt klassiskt manér på Israel och judarna. Det är ju lättare det än att gå till botten med problemet. Greppet är samtidigt "klassiskt". Antisemitism. De som yttrar sig påstår att de är antisionister - inte antisemiter. Den som varit med förr ser att det inte är någon skillnad Ganska snart hörs snacket om att judarna får skylla sig själv för att de hamnat i den situation de har. Det "nya" den här gången är att ett helt land - Israel inklusive dess invånare - står på spel. Kan allt det förintas?
Varför hör jag ingen tillräckligt mäktig ledare säga att Nu får palestinierna verkligen skärpa sig och sluta skicka självmordsbombare kors och tvärs? Och att betala ut lön åt ”martyrernas” familjer. Uppmuntra nya dåd.
Aldrig mer!
Jag säger som Barack Obama idag i en artikel i den israeliska tidningen Jerusalem Post:
- Jag fortsätter vara orolig för Israel-Palestinafrågan och jag oroar mig både för att status quo är fruktlös, att situationen är farlig för Israel, att den är farlig för palestinierna, att den är dålig för regionen och att den är farlig för den nationella säkerheten.
Obama försöker vara diplómatisk men i israel döms han som antisemit. Precis som Sveriges utrikesminister Margot Wallström. Om de är det eller inte är inte jag rätt person att bedöma. Men ett är säkert; Deras politik och deras uttalanden mot Israel föder tanken och om det skulle ligga något i påståendet så tycker inte jag att de borde få sova gott om natten.
Själv gör jag det - sover gott om natten alltså. För mItt personiga motto är fortfarande: Aldrig mer!
Barack Obama lämnar jobbet som president i Vita Huset idag fredag 20 januari.
Marianne Rönnberg Galmor
