Sandra Grujicic och Fredrika Persson, elever på Varagårdsskolan, pustar ut efter sitt långa och engagerade inlägg i debatten om flyktingar och medmänsklighet. - Vi måste hjälpa till, säger de.
ÖPPNA HJÄRTAN Fredrika Persson och Sandra Grujicic på Varagårdsskolan överraskade på måndagen sina skolkamrater med en manifestation för medmänsklighet och flyktinghjälp. Samlingen avslutades med en spontan jätteapplåd från publiken.
Fredrika och Sandra hade planerat samlingen i största hemlighet. Inte ens skolans lärare skulle veta vad de hade på gång men rektorn och elevrådet hade fått förhandsinfo och stöttade aktionen.
Aulan fylldes på av elever i högstadiet som alltså inte hade en aning om varför de skulle dit. När alla klasser infunnit sig började så Fredrika Persson från en först osynlig plats berätta om sitt eget ursprung. Inte något utländskt påbrå någonstans. Ett lugnt Svenssonliv från vaggan till graven, kan man säga när det gäller hennes familj. Det mest dramatiska som hänt henne, sa hon, var att hennes katt hade dött.
Hur är en medmänniska?
Efter några korta ögonblick tog hon plats på scenen längst fram i aulan och fortsatte sin berättelse. Men innan hon gick vidare i programmet uppmanade hon publiken att gå in på en webbsida och formulera vad begreppet medmänniska betyder. 60 personer gjorde som hon sa. Någon utvärdering av svaren blev det inte då men vi kan räkna med att Fredrika återkommer om den saken.
Efter denna enskilda övning i tanke- och formuleringskonst tog Sandra över. Hon berättade att hennes föräldrar kom till Sverige under kriget i Bosnien på 1990-talet.
"Kan hända dig också"
- Det hände en gång i min hemstad, sa Sandra. Men glöm inte att det en gång kan vara i din det händer.
En gripande musikvideo om alla de unga människor som flyr sina hemländer över hav och land för att finna en lugn plats att bygga sina liv på, spelades upp på filmduken på scenen. Delar av publiken var fortfarande inte helt med på vad saken egentligen handlade om och skrattade och pratade om annat.
Men efter musikvideon, som visade mängder av människor på flykt över land och hav och unga män som försökte ta sig över skyhöga staket, hajade alla. Och när filmen var slut utbröt spontana applåder.
Öppna Hjärtan
- Välkomna till Öppna Hjärtan, summerade Fredrika och Sandra föreställningen so far. 60 miljoner människor är på flykt i världen just nu, fortsatte de växelvis i sina mikrofoner.
- Vi föds, bor och dör på samma jord. Vi måste hjälpa varandra. Tänka utanför boxen. Inte stänga in oss och säga att ”nej hit får inga andra komma”, fortsatte de. Vi måste hjälpa dem som inte har det bra just nu att få ett tryggt hem här. Alla är vi ju lika och lika mycket värda.
Filmen med Hans Rosling som heter Hela Sverige Skramlar och är en pengainsamling till förmån för världens flyktingar via FN:s flyktingorgan UNHCR, visades också.
Flickan som förstod
Bredvid mig satt en liten flicka med huvudduk tyst och stilla och tittade på allt som hände på scenen. När jag frågade henne var hon kom ifrån svarade hon: ”Syrien.”
- Tycker du det här är bra då? Frågade jag.
- Ja, fick jag till svar, tyst och stilla.
Flickan sa att hon varit i Sverige i två år och förstod precis vad Fredrika och Sandra pratade om och försökte få andra att förstå och bry sig om. Inget behövde förklaras för henne.
Tre som lämnade
Men det var trots allt inte lika lugnt på alla håll i aulan. Detta störde stundtals Fredrika och Sandra så pass att de både tystnade vid något tillfälle när snacket störde och till sist sa:
- Vill ni inte vara här får ni hemskt gärna lämna.
Då tog tre killar på de bakre bänkraderna mod till sig och troppade ut.
Fler än tre blev det emellertid inte. En intressant iakttagelse i en bygd där det för inte så länge sedan till exempel sattes eld på ett blivande boende för flyktingar. Och där Sverigedemokraterna fick en hel del röster och även tar en relativt stor plats i politiken och inte minst kommunfullmäktige, trots att den lokala föreningen försvann med förre ledaren Allan Jönssons uttåg.
Nu var det till slut lugnt i aulan och Fredrika och Sandra kunde avsluta med att berätta om att pengarna som kommer in denna vecka i skolans cafeteria ska gå oavkortat till UNHCR. Detta har förhandlats med och godkänts av elevrådet.
Utanför programmet
Några minuter innan slutet gick en kille fram till rektorn och växlade några ord med henne. Det han hade på hjärtat visade sig vara att han inför sina nya skolkamrater, lärare m fl hade något att säga. Killen hade bara varit i Sverige några veckor och talade därför på engelska. Fritt översatt var budskapet detta:
- Jag vill tacka Sverige för att ni hjälper oss och låter oss komma hit i säkerhet.
- Tack Sverige!
Den applåd som därefter utbröt som avslutning på denna överraskningens morgon på Varagårdsskolan var RUNGANDE. Den bådar gott när det gäller både medmänniskor och medmänsklighet.
Marianne Rönnberg Galmor
