Mellan gränsbyarna i det bördiga södra Israel och Gaza city är det inte långt. I Gaza frodades en gång odlingar vars produkter såldes som prima vara i Israel. Idag är det som växer som bäst här, hat.
ISRAEL-GAZA De israeliska försvarsstyrkorna IDF började på söndagen dra tillbaka sina styrkor från samhällen nära Gazaremsan. Vår skribent har besökt området där det nu är upp till invånarna att organisera sitt eget skydd.
Förutom att övervaka infarterna till kibbutzerna och patrullera avspärrningar patrullerade IDF fram till idag också inne i byarna och när nu bevakningen minimeras har folk demonstrerat mot beslutet och skuldbelagt såväl försvarsministern som hela Israels regering.
Regionala ledare efterfrågar tvärtemot beslutet att säkerheten ytterligare förstärks med t ex massiva fysiska barriärer, nya metoder för att upptäcka underjordiska tunnlar från Gaza in i Israel och bättre skydd mot kortdistansbeskjutningen samhällena regelbundet utsätts för.
Under sommaren 2014:s 50 dagar långa krig mellan Israel och Hamas utplacerades IDF-styrkor i ett antal israealiska samhällen nära gränsen till Gaza som antogs kunna bli föremål för infiltrationsförsök från fiendelägret. Byar som också utsattes för tung artilleri- och raketbeskjutning från Gaza. En enligt IDF har beslutet om tillbakadragandet tagits i samråd med lokala ledare.
En civil Tel Aviv-bo vid gränsen
För en tid sedan var den israeliska medborgaren Cipora Figa på ett studiebesök vid den israeliska gränsen till Gaza. Vi på bjuvsnytt.se bad henne berätta hur hon, som israel, upplevde sitt besök i området. Cipora Figa bor i Tel Aviv, som av en del israeler kallas för en ”ostkupa”, där invånarna lever ett skyddat, modernt och till synes bekymmerslöst liv. Långt ifrån den nutida konfliktens kärnområde Gaza och Västbanken.
Tills kriget i somras har Tel Aviv-borna sällan varit hotade, trots att krig och terrorutbrott skakat gränsområdena både mot Gaza, Västbanken och Libanon. I somras besköts dock även Tel Aviv besinningslöst från Gaza. Här är Cipora Figas berättelse:
"Vi drömmer naturligtvis om att paradiset ska ”vinna” och att den andra sidan ska besinna sig och överge terrorspåret."
Öknen blommar
Syftet med min resa till gränsen mot Gazaremsan var att se hur förhållandena är för människor som lever där – deras närhet till gränsen, hur de försvarar sig själv under krig och över huvud taget hela deras levnadsförhållanden.
Vi besökte också flera monument och fick en historisk bakgrund till händelser både i nu- och dåtid. På vägen till gränslandet tittade vi på vattenledningarna I Shafdan som leder vatten till Negevöknen, som en gång var uttorkad och gul, men som på sistone börjat grönska med sina fält av vete och andra grödor.
Rent som dricksvatten
Vattnet som används till bevattningen av dessa fält är regnvatten som renats till den grad att det går att dricka. Det används dock enbart till bevattning för att den mark som tidigare var värdelös nu ska kunna odlas.
Vi besökte först Kibbutz Netive Ha-Asara. Vi fick se deras enorma växthusodling som sträcker sig över ett stort område, ända fram till gränsen mot Gaza. Åtskilliga sorters grödor, blommor och kryddor odlas här. Vi var också inne I ett växthus där de odlade sherrytomater av olika sorter. Förklaringen till varför de odlas var intressant.
Fälten och växthusen sades ligga på avstånd från bostadsområdena för att inte kemikalier, gödsel och annat material skulle dras in till jordbruksmarken.
Mini-skyddsrum överallt
Vi körde längs gränsen och såg många små betongkonstruktioner (som rymmer 2-3 personer) utspridda over fälten eftersom man när larmet går bara har några sekunder på sig att sätta sig I säkerhet. Dessa små skyddsrum fanns överallt i alla byar vi besökte.
Hela området kring Gazaremsan är odlat och skött på ett fantastiskt bra sätt. Människorna bor i vackra hus omgivna av trädgårdar, mellan odlade fält, träd och blommor. Ögat får sitt vart man än tittar. Står man som nu på en kulle och spanar mot Gaza så ser man den lummiga vegetationen på den israeliska sidan, fram till gränsen. Och därefter kala kullar med endast några gräsruskor och i fjärran Gaza med sina höga hus.
Jag kunde inte låta bli att undra över varför de inte odlar jorden fram till gränsen. Trots allt har vi ju samma jord. Jag är övertygad att om de varit intresserade av att odla där så skulle de få mycket hjälp av oss. Det är trots allt inte så länge sedan vi brukade köpa frukt och grönsaker från Gaza, betraktade som prima varor i Israel.
Mjuk jord lätt att gräva i
På plats kunde vi inte låta bli att nämna tunnlarna. Vi uppmärksammades på att jordens mjukhet gjorde den lätt för Hamas att gräva i. Vi fick också se en del tunnelöppningar.
Den andra kibbutzen vi besökte var Yad Mordechai, uppkallad efter Mordechai Anielewicz, ledaren för revolten i Warszawas getto. Här finns ett litet museum över Förintelsen tillägnat i huvudsak de judiska kvarteren i Warszawa.
Yad Mordechai är Israels största tillverkare av honung. Vi fick förstås lyssna till en föreläsning i ämnet.
Hamas-ledarnas vita villor
Också härifrån kunde vi samtidigt se Gaza och stadsdelarna Gebalya och Lahiya, där de tyngsta beskjutningarna mot Israel avfyrades ifrån under det senaste kriget. På långt håll såg vi de höga, vita villor som sades tillhöra Hamas ledare.
Vi besökte en del historiska monument som t ex platsen där eld-upphör-avtalet mellan Israel och Egypten undertecknandes 1949. Samt ett monument som kallas Svarta Pilen, efter en en gång hemlig operation mot den egyptiska armén 1955. Där fick vi också höra hur Israels armé utvecklades till vad den är idag. Den sista platsen vi besökte var en by med ytterligare ett museum som visade hur bosättningen i Negev-öknen började – något som grundaren av den judiska staten – Ben Gurion – ansåg var mycket viktigt för Israel.
Ständig skottlossning i Gaza
Mörkret hade redan fallit och innan vi gick in i muséet hörde vi högljudda explosioner inte alltför långt borta.
Vi frågade mannen som tog emot oss ”vad betyder detta”? Några av oss blev ganska oroliga. Han berättade att de boende på kibbutzen hör dessa explosioner så gott som varje kväll och ofta också på dagarna. Det verkar som att Hamas tränar och testar sina vapen, sa han. Ofta genom att skjuta mot havet. Förmodligen förbereder de nästa ”runda”, tillade han.
Sammanfattningsvis; När jag besökte omgivningarna runt Gazaremsan och tittade mot andra sidan slog mig tanken att paradiset frodas vid sidan av helvetet. Eller tvärtom. Vi drömmer naturligtvis om att paradiset ska ”vinna” och att den andra sidan ska besinna sig och överge terrorspåret.
Väl inläst på historian och med motståndarnas provokativa uppmaningar och propaganda ringande i mina öron är jag dock rädd för att vi kommer att behöva vakta vårt lilla ”paradis” så att inte ”helvetet” tar över.
Cipora Figa/Bjuvsnytt Tel Aviv 20141103 samt Times of Israel
En mycket förändrad situation
ISRAEL-GAZA Under 1970- och 1980-talen bodde jag själv som ung i Tel Aviv. Jag arbetade på svenska ambassaden och på den tiden rörde vi oss alla fritt över gränsen från Israel. Både till Gaza och Västbanken.
Det hände ofta att vi körde till Gaza för att handla på marknaden eller för att köpa exempelvis häftiga mattor från något litet lokalt väveri i Gaza city.
Med diplomatskyltar på bilen ansåg vi oss aldrig behöva vara rädda under våra utflykter. Så här i backspegeln var vi kanske väl naiva. Vid ett tillfälle jagades jag och min kollega från ambassaden iväg från Gaza av en hotfull hop människor som omringat vår bil medan vi var inne i en vävstuga.
Våra diplomatskyltar sade dem tydligen ingenting. De tog oss för vanliga israeler. Hotfullheten kändes i luften när vi kom ut på gatan och närmade oss vår bil. Vi reagerade rätt. Utan att tveka gick vi fram till bilen med bestämda steg, öppnade dörrarna, startade - och rullade sakta iväg från folkhopen. Utan att skrämmas eller köra på någon.
Gatlopp i Östra Jerusalem
Ett annat tillfälle jag minns, är när jag och min dåvarande pojkvän fick springa allt vad jag orkade ut ur gränderna i Östra Jerusalem. I vår jakt på ett fint arabiskt rökbord hade vi hamnat långt bortom de vanliga turiststråken i Gamla stan och plötsligt, när vi var mitt uppe i att köpa ett bord - eller rättare sagt en mässingsskiva till ett rökbord - kände vi att det var dags att dra därifrån.
Vi sprang allt vad vi kunde men fick märkligt nog ändå bordet med oss. Det var betalt. Vi sprang och sprang och lyckligtvis lät förföljarna oss vara när vi kom nära huvudgatan. Bordet har jag fortfarande kvar som ett av mina, trots allt, fina minnen från tiden i Israel.
Jag såg öknen blomma
För några år sedan reste jag till Negevöknen och såg de grönskande, frodiga kullarna, kibbutzerna och grönsaksodlingarna. Såg hur israelerna fått öknen att blomma även i denna del av landet.
I närheten av kibbutzen vi besökte pågick moderna odlingsförsök mitt i sanden. Tack vare avancerad bevattningsteknik växte där - mitt i öknen - ett stort fält med stora, saftiga morötter! Det var en märklig känsla att gå ur bussen, "vada" i mjuk ökensand, sedan sätta fötterna stadigt mitt i odlingen och dra upp en mastodontmorot!
Israel är mycket framstående när det gäller såväl jordbruks- som annan teknik. I slutet av 1900-talet odlade palestinierna i Gaza också frukt och grönt som de sålde inne i Israel. Produkter av högsta kvalitet som levererades dagsfärska. Jag minns själv bilarna från Gaza när de kom till Tel Aviv och lastade av sina varor hos grönsakshandlarna.
Varför kan människorna på båda sidor om gränsen fortsätta samexistera? Gaza skulle tjäna massor på att lära tekniken av israelerna och bygga sitt land själv. Pengar utifrån saknas ju inte eftersom både det internationella samfundet och rika arabstater finansierar palestinierna. Även om pengarna hittills mest gått till vapen och upprustning.
En situation i baklås
Men de palestinska ledarna ville annorlunda och så fick vi den första intifadan. Sedan dess har allt gått bakåt och nu i baklås.
Idag måste man varje stund man är utanför Tel Aviv vara mycket uppmärksam på om vägarna man färdas på är säkra eller inte. Säkra för bakhåll eller attentat. Ska jag på utflykt till låt säga Döda havet, så kontrollerar jag både med vänner och myndigheter vilka vägar som för tillfället bedöms säkra.
Många gånger har jag tagit vägen från TA förbi Jerusalem och ner till Döda havet. Via Västbanken. Idag går inte det. Det kan sluta med döden om någon där får för sig att jag är israel. Stöter jag på ISIS-medlemmar där så är faran definitivt inte mindre.
Nu kör jag genom "beduinland" över staden Arad och kommer ner till Döda havet från södra sidan av landet istället. Den vägen är väldigt vacker den också.
Fredssträvan - finns den kvar?
Men det är mycket trist att uppleva att tiden då judar och araber levde sida vid sida bara glider allt längre bort ju längre in i framtiden vi kommer. Liksom det land och den verklighet jag en gång levde i.
Varken Hamas, Islamiska Jihad eller ISIS vill fred. Israels nuvarande regering är i gungning. Utifrån äts Israel upp av bojkotter och i Europa växer antisemitismen i styrka.
Israel har kärnvapen och det har säkert Iran också.
Var i all fridens namn ska det hela sluta?
Marianne Rönnberg Galmor
