BJUV Jag vet inte hur många gånger jag med bil har åkt sträckan Helsingborg-Stockholm eller motsatsen. Under hela mitt liv har jag med jämna mellanrum besökt släkt i huvudstaden och de senaste 40 åren har jag för det mesta haft min fasta adress där. Även nu när min bas är i Bjuv åker jag regelbundet till Stockholm.

Aldrig tidigare har jag varit rädd för att åka vägen. Men idag, för första gången, var jag både rädd och orolig. Trafiken har ökat under åren. De senaste åren har dessutom förarnas körstil förändrats.

Idag kör folk aggressivt och det är inte många som verkar ha hört talas om det som när jag gick i körskolan kallades "landsvägskörning" och som innebar att man på stora vägar utanför tätorterna använder höger fil att köra lugnt i och vänster till omkörning.

BJUV. Nu har jag varit ute igen och försökt hitta något snyggt att ha på mig. Utan att lyckas. Som vanligt nuförtiden, får jag väl tillägga. För ännu har det inte gått upp för svenska inköpare att det är hos 50+folket som de flesta pengarna finns att hämta!

Det börjar alltid med att jag vet vad jag vill ha. Har alltid varit svag för snygga kläder etc. och så länge kroppen höll sig inom standardstorlekarna 36-42 var det inga problem. Men nu, när måtten tilltagit, är det kört!

De snälla biträdena säger när jag frågar efter "plus-storlekar" att "nej, det har inte vi längre, men du kan väl gå till butik ditten eller datten, för där har de stora kläder".

Jag blir sur! Inte ens H&M har sitt BiB längre utan bara några bleka tråkplagg undangömda i ett hörn längst bak i butiken. Och det år långt ifrån alla deras butiker som över huvud taget har större storlekar. Jag som bidragit till att familjen Persson på H&M blivit rika som sju troll. Först genom att handla mängder av kläder till mig själv och senare till mina tre barn.

I veckan fick jag höra att optikern i Bjuv lagt ner verksamheten. Han klarade enligt vad som sades inte av att konkurrera med de stora köpcentren vi har i vår närhet.
Det smärtar mig att höra att ännu en lokal butik tvingats ge upp. Om vi inte vill att all affärsverksamhet ska dö i vår kommun - och det vet jag att många inte vill - måste vi gå från ord till handling. Det vill säga: börja handla lokalt!

Numera tycker jag personligen att det är ganska hopplöst att åka och handla i stora köpcentra som Väla. När fenomenet var nytt kändes det kul att vandra kilometer efter kilometer för att hitta något nytt. Men sedan dess tävlar shoppingtemplen om att bli större och störst och numera tycker det oftast det känns mer som ett straff att löpa "Väla runt".

Utsikten från vårt hotellrum i statsdelen Shinjuku.

BJUV 2013-04-30. För några veckor sedan var jag och gubben i Japan. Närmare bestämt i Tokyo och i Kyoto. Resan var förstås mycket intressant och spännande men det var en i grunden ganska enkel sak som gjorde starkast intryck: Japanernas otroliga vänlighet och hjälpsamhet!

Som ung bodde jag ett par år i Tokyo. Det var hur bra som helst. Jättestort redan då. Mycket intressant att se och uppleva. Jättegod mat. Okej, det tog en stund att vänja sig vid den råa fisken, men sedan dess är sushi och sashimi bland mina favoriträtter.

Även om jag inte kunde japanska tog jag mig fram överallt i staden. Till fots och med bil. Nu när jag efter tre decennier återvände kände jag också igen mig på alla de ställen jag mindes. Husen där jag bodde hade rivits och ersatts av skyskrapor. Min arbetsplats, svenska ambassaden, hade rivits och givit plats åt en ny, tjusig byggnad. Affärsgator, parker, ja alla platser dit jag och mina vänner brukar gå, låg där de alltid gjort. Jag skulle kort kunna säga att Tokyo var sig likt, man har bara rivit de flesta gamla husen och byggt nya - och byggt på höjden.