Vaknar till nyheten av att svartklädda män i Stockholm, kamouflerade i rånarluvor och med armbindlar och baseballträn, delat ut flygblad vid Centralen för att samla ihop gäng med människor som vill hjälpa till att prygla ensamkommande flyktingbar.
På fredagskvällen rycker Stockholms kravallpolis ut för att möta våldsverkarna. Som man dock inte hittar mer än spår av,i form av flygblad, men ändå.
Vart är vi egentligen på väg i vårt fina land?
Stockholms Centralstation har för många sedan ganska länge blivit ett andra hem. Det ser jag inte minst själv ofta eftersom jag fortfarande delvis bor i Stockholm och när jag är där passerar Centralen vid olika tidpunkter.
Nu senast har media uppmärksammat de marockanska barnen och ungdomarna som håller till på och runt centralstationen. Och som ställer till med stora besvär både för allmänheten, som de tex rånar, och polisen, som saknar legala möjligheter att hålla fast brottslingarna några längre stunder. Vilket förstås innebär att de efter några timmar hos polisen är ute på gatan igen och fria att begå nya brott.
De sociala myndigheterna har lika stora problem med dem eftersom denna särskilda grupp, födda och uppvuxna utan vuxenstöd i Marockanska storstäder, också då de tex placeras i fosterhem, föredrar att rymma och fotsätta bo med vännerna på Stockholms Central. Enligt Soc vill de hellre bo på gatan än i vanliga hem.
Hemskt blir värre
Att det finns barn och ungdomar som lever så är förstås både förfärligt och också helt nytt för de flesta svenskar. Och att de bor här hos oss är närmast chockartat för majoriteten.
Men att då försöka lösa problemet genom att söka upp dem och prygla dem, är inte mindre förfärligt. Det är faktiskt dessutom barbariskt!
Det pågår just nu mellanstatliga förhandlingar Sverige-Marocko, för att hitta en lösning så att barnen kommer tillbaka till sitt hemland. Men förhandlingar tar tid. Något vi svenskar är vana vid efter i det närmaste 100 år av demokrati.
Men plötsligt brister det hos vissa. Skrämmande nog som det verkar, hos alltfler.
Vissa anser sig plötsligt ha rätten att beväpna sig och gå ut och ta lagen i egna länder. Slå. Vilket i förlängningen betyder döda.
Hur sådana tankar far genom skallen på en arg och uppretad människa kan jag möjligen förstå.
MEN att göra verklighet av fantasierna kan jag INTE förstå!
Jag utgår ifrån att dessa beväpnade” gatuparlament” anser sig själv vara både demokratiska och framförallt civiliserade. Har åsikter i stil med ”riktiga svenska män är civiliserade”.
- Men Herregud! Är du blind eller? frågar jag.
- Hur och var fick just du luft och hur tänker du? fortsätter jag.
Fattade tack och lov
När jag var liten i Billesholm och Bjuv slogs jag mycket och ofta. Sa någon något till mig som inte passade så fick de på nosen. Jag var stark och snabb och tog inte skit.
När jag blev äldre insåg jag att det inte funkar att ge alla på skallen så fort det inte passar. Jag insåg också att man kommer betydligt mycket längre i samhället om man lär sig behärska ordet och språket.
Så även om det fortsatte klia i händerna emellanåt så vann ”ordens vapen” över knytnävarnas.
Använd insidan!
Eller som mina föräldrar uttryckte det: Använd insidan! Och om jag som ung kunde begripa nog för att göra precis det så förväntar jag mig att alla andra också ska kunna göra samma sak.
Dessutom vill jag idag rädda mitt samhälle! Genom fortsatt dialog och demokratiutövning. Vilket innebär att man använder sin rösträtt - den som våra förfäder kämpat hårt för att tillskansa både sig själv och mig. Ska något förändras i samhället är det fortfarande rösträtten som gäller.
Jag hoppas därmed också att polis och politiker i vår huvudstad snarast kommer på hur huliganerna – de självpåtagna gatuparlamentarikerna som nu är ute och försöker uppvigla allmänheten mot invandrare – snabbt hittar sätt att sätta stopp för denna farliga utveckling.
Farlig inte bara för gatubarn utan till slut för oss alla.
För om det börjar på Centralen i Stockholm kan du vara helt säker på att du snart på din egen gata, också i Bjuvs kommun, har gäng som tar på sig rätten att ”skapa lag och ordning”.
Tänk dig en kväll när några vänner är på väg till dig på middag. De är båda mörkhåriga med bruna ögon och pöbeln som ”håller koll” tycker de ser skumma ut. Pang! Och så blev det akuten – eller bårhuset - istället för samling runt ditt middagsbord.
Eller om du själv är mörk och plötsligt ifrågasätts när du stiger av tåget och är på väg hem.
- Vem är du? Vart sa du? Stick. Vi ska inte ha sådana som dig här i vårt vita Bjuv!
Tycker du jag överdriver? Det gör inte jag. Det är precis så här det går till och utvecklas om vi inte ser upp!
Om vi inte NU tillsammans och allihop besinnar oss och våra handlingar är faran för att det hemska som händer i vår huvudstad just nu sprider sig till oss alla.
JAG VÄGRAR gå den vägen. Jag står upp för de demokratiska ideal och metoder som jag genom mina kloka föräldrar Ethel och Malte Rönnberg fått lära mig. Samma ideal som mina morföräldrar Einar och Julia Johansson hade. Min morfar var lokalpolitiker i Bjuv och alla delade de samma demokratiska värderingar. DEM fortsätter jag hedra.
Jag hoppas vi är tillräckligt många i detta vårt hittills så fina Sverige, som delar den inställning jag själv bär på.
Låt oss inte bli svansen, den tysta och därmed tillåtande mobben. Låt oss visa att vi fortfarande vet vad som är rätt och vad som är fel. Låt oss tillsammans säga nej till gatans parlament – och JA till fortsatt svensk demokrati och rättsordning.
Marianne Rönnberg Galmor
