HJÄLPLÖSHET Jag höll på att bryta alla fingrar på vänster hand idag när jag gick ur bilen för att hämta ett trädgårdsbord jag lagt undan åt mor i en butik i Helsingborg.
Det värkte så in i evighetens mycket i hela vänstran när jag nådde kassan inne i butiken att jag höll på att svimma men det var bara att ta några djupa andetag, koncentrera sig och klart och tydligt framföra vad jag kommit i för ärende. Jag hade en tid att passa i Billesholm!
Efter att ha betalat med högran och sedan greppet kartongen med glasbordet med högran, skyndade jag mig tillbaka till bilen för att ta mig hem till Bjuv, lasta av bord och annat, och infinna mig på ett kvällsjobb i Billesholm. Dit jag hann precis när föreställningen börjat.
Samtidigt som jag skyndade vägen fram kom jag att tänka på sårbarhet. Min egen i det här fallet. Som människa och inte minst som ensamredaktör. Vad skulle jag ha gjort om fingrarna faktiskt gått av? Inte stukade, som jag nu tror de är. Hur skulle jag ha kommit till lasarettet? Och hur skulle jag kunna sköta jobbet? Jag som inte har någon ersättare.
Ena stunden är man 100 procent fit for fight. En stålkvinna. I nästa sekund hjälplös. Fingrar, liksom tår, är viktigare än vi någonsin tänker på, om vi har turen att inte råka ut för någon olycka. Nu fick jag mig en rejäl tankeställare.
Som tur var, var det vänstran och inte högran som kom i kläm. Som tur är har jag råkat ut för sprickor och stukningar förut. Som tur är så är jag seg och kan bita ihop också när det gör vääääldigt ont. Som tur är har jag lärt mig att inte gnälla ”för minsta lilla”. Hallå! Jag är ju härifrån!!
Därför sitter jag också nu vid datorn hemma och skriver dessa rader. Med vanlig kraft när det gäller högerhanden. Bara lätt, lätt, när vänsterhandens fingertoppar nuddar tangenterna.
Och på tal om sårbar så var jag, när jag gjorde mig illa, på väg från Landskrona lasarett och ett besök där hos en 91-årig, ensam och tämligen hjälplös släkting. Som åkte in med ambulans i förrgår för smärtor i bröstet.
Bordet jag hämtade på vägen hem från Landskrona via Helsingborg till Bjuv var till min mor. Hon som bor på Varagården numera och som har turen att ha fått egen balkong. Som vi ska försöka göra lite hemtrevlig så att hon kan sitta ute och titta på vad som händer ”ute i världen”.
Dessa gamla var alldeles nyss som jag är nu. Jag minns det själv tydligt. De hade alltid massor att göra. Kastade sig i sina bilar och körde hit och dit för att fixa åt sina mammor, barn, äkta hälfter. De var båda yrkesarbetande i många år och därutöver hade de villa, vovve och – om än inte Volvo - så i alla fall egen bil.
Min mor var tuff. Ingen hjälplös liten kvinna utan en erfaren och handlingskraftig person som visste vad hon ville och hur hon skulle komma dit. Hon jobbade som chef. Var bossig.
Idag vill hon helst inte lämna sitt rum. Äter om hon själv får välja, inne på rummet. Tycker rampen man satt över balkongtröskeln är läskig och går därför inte ut på balkongen.
När jag sitter här med min onda hand blir jag lite dyster till mods vid tanken på att jämfört med min hjälplöshet nu så är deras så mycket större och värre. Min hand kommer att bli bra igen och jag kan fortsätta fixa och dona, bära och kånka.
Men för mor och gudmor återkommer inte styrkan. De gamla är kort sagt hjälplösa på riktigt. Låt oss vara snälla mot dem!
Marianne
