POLITISKT FÖRFALL Just nu kör tusentals invånare i Gaza gummidäck i mängder till den israeliska gränsen. För att tutta eld och skapa en svart, ogenomtränglig rök som ska ge skydd åt Hamas terroriste. När de ska försöka ta sig in i Israel.
Hamas tog med våld över Gaza 2007 och har sedan dess inte gjort annat där än att uppmana till våld och terrorism. Allt I syfte att krossa staten Israel. Istället för att bygga sjukhus och investera I utbildning för Gazaborna. För de pengar de har och får från givare i hela världen.
Den våg av våld som just nu pågår började för någon vecka sedan med att i runda tal 30 000 Gazabor samlades och marscherade mot gränsen för att ta sig in i Israel och ”ta tillbaka” mark de indoktrinerats att tro är deras. Självklart var de uppmanade av sina ledare att delta i det som i vår del av världen återgavs som ”fredliga protester”. I vilken del demonstranterna betedde sig fredligt har jag aldrig förstått. Men det enda som återgivits i svenska medier är israelernas svar i form av beskjutning. För att skydda landets gräns från invadering av terrorister. Så är man inte, som jag, djupare insatt i konflikten och dess historia, lockas man så klart att tro att det är Israel som gör fel.
Inget av det jag ser förvånar mig ett dugg. Jag har varit journalist på några av Sveriges största redaktioner i sammanlagt dryga 40 år och ”kan” den svenska rapporteringen från MÖ – och varför den är som den är. Invånare i Gaza verkar dessutom aldrig så länge jag kan minnas, ha ägnat mycket tid åt att bygga upp sitt land. Israel lämnade ju Gaza åt palestinierna år 2005. Sedan dess har världen, däribland till betydande del Sverige, gett dem bistånd. Som aldrig verkar ha använts till återuppbyggnad utan istället hamnat på de palestinska ledarnas privatkonton utomlands. Först var det Yassir Arafat som tog pengarna till Paris. Medan andra i hans gäng samlade dem på hög i Schweiz.
Det som förvånar mig – fortfarande – är att inte en enda av de palestinska ledarna försöker bygga ett land åt sitt folk. Eller rättare sagt; Det förvånar mig att Sverige och övriga världen inte ställer samma krav på bidragstagarna i Gaza som i övriga världen. I korthet: Använd pengarna till det som var avsikten när vi gav er dem!
Istället tittar givare och de flesta andra bara på när situationen som nu går från dålig till ännu värre. När film efter film, som visar upphetsade unga palestinska män och pojkar köra billast efter billast med gamla däck mot gränsen, rullar in via olika sociala medier. Och där vi ser maskerade män beväpnade med yxor mm. Segervissa. Stridslystna. Med ett enda mål i sikte: Döda judar och utplåna Israel.
När jag delar några av filmerna dyker genast någon upp som ”förklarar” för mig att detta är Israels eget fel eftersom de är en ”ockupationsmakt som förtrycker palestinier i allmänhet och Gazabor i synnerhet”.
Hur korkad och blind får man vara?
Dessa röster känns unkna. De som pratar så här har, till skillnad från mig, aldrig varit på platsen och även om de varit det så har deras syfte aldrig varit att se hela bilden och göra en nyanserad bedömning av konflikten palestinier-Israel. Deras syfte har sina rötter i judehat. Antisemitism. Som de och deras anhang de senaste åren döpt om till ”antisionism”. När jag ”pratar” med dem har de inga som helst ambitioner av att lyssna på båda parter. Israel är felet och måste därför bort, resonerar de.
Här hemma är många av dessa ”sanningssägare” verksamma i anti-israeliska och antisemitiska föreningar. Värst är de som är anhängare till den internationella BDS-rörelsen, var mål är att utplåna staten Israel.
Tack vare kameror och film ser vi ikväll trots dessa mörkermän vad som verkligen händer. Tack vare sociala medier är det inte lika lätt för Hamas och deras anhang att fejka bilder och scener. Alltid kommer det någon som skildrar vad som verkligen händer. Som den där som filmade när Gazabor på torsdagen ”övade” på att vara skadade av israelisk eld. (Den finns på min FB-sida om du inte sett den än).
Vad som händer vid gränsen där nere i Mellanöstern ikväll, återstår att se. Det som parallellt händer här hemma – i det muslimska judehatets kölvatten – är att gamla kvinnor i Paris knivhuggs till döds av hatiska grannar. Malmös judar utgörs idag av en betydligt mindre skara svenskar än för bara några år sedan. Skälet? Importerat judehat från Mellanöstern.
I klartext betyder det som sägs och visas från MÖ att antisemitismen i hela Sverige ökar. Via de muslimska grupperna som nu är stora i Sverige. Men också från extremhögern. Några av er såg kanske hur ett par ledare i Nordiska Motståndsrörelsen tilltalade den erkänt skicklige journalisten Jan Scherman, när han i sin TV-serie som i dagarna sänds på SVT, ställde frågan till nazisterna om vad de tycker om demokrati.
Där har ni det! Ren och skär antisemitism av kristallklart Hitlersnitt är numera i Sverige än en gång tillåtet att uttrycka. Jag både äcklas och skäms. Trodde faktiskt aldrig att nazismen skulle upprepa sig. I det som under min uppväxt framställdes som ett modernt och jämlikt land. Men där nu demokratin helt klart är i gungning.
När hörde du uttrycket ”Aldrig mer!” senast? Som myntades efter att världen insett vad Hitler och hans nazister egentligen gjort med människorna de föraktade.
Jag ställer inte upp på att bara se på nu när historian verkar upprepa sig. Utan att säga ifrån. Gör du det?
Om inte vi ”vanliga” människor reagerar när vi ser hatet växa och flytta in mitt ibland oss, vem ska då göra det?
Demokratin är vi och det är en färskvara som måste tas väl om hand. Vårdas. Utvecklas. Låt oss använda den på det sätt den var ämnad. Nu. VI har faktiskt makten i våra händer. OM vi bara reser oss och säger att Nu räcker det!
Agerar vi inte klokt nu, utan låter fascister, nazister, extremister och dess gelikar skapa dagordningen, ja då slutar alltihop i ett nytt Auschwitz – eller Gulag. För oss alla.
Sanna mina ord!
Marianne Rönnberg Galmor
