BLOGG På en dag som började som en mindre mardröm fick jag genom att följa min lust och nyfikenhet ändå en underbar naturupplevelse.
Jag skulle flytta min bil från infarten till huset så att en annan bil skulle kunna komma ut. Väl vid ratten tänkte jag "Jag tar en sväng så motorn värmer upp lite". Det blir alldeles för många kallstarter och enminutersgång när alla i huset med bil ska in på samma uppfart och sedan flytta på sig för de övriga. Ja, ni förstår nog vad jag menar.
Men, istället för att bara parkera bilen ute på gatan och gå in igen så bestämde jag mig för att följa min magkänsla och göra en liten utflykt.
På huvudgatan hamnade jag i en bilkö på väg genom byn. Därför valde jag att ta en avstickare åt höger vid första bästa tillfälle. Körde förbi den stora, vackra kyrkan och sedan skolan. Efter en minut var jag ute ur byn. På väg mot naturen och Småland! Även skylten till Hembygdsgården och museet passerade jag men vid nästa skogsväg och skylten Havhult, svängde jag in. Havhult? Finns det ett hav där eller var kommer delen hav ifrån? Betyder det istället have? Bestläktat med det svenska hage?
Mina spåk- och rotletartalanger är inte på topp men jag tycker det är roligt att försöka spåra roten till olika ord. Vad gäller Havhult får jag dock återkomma vid senare tillfälle. Platsen finns inte ens på kartan. Långt mindre på min bils GPS.
Nåväl! Grusvägen till Havhult är smaaal. Den sträcker sig närmare en mil rakt in i skogen och har mängder av M-platser, tack och lov. Nu mötte jag bara en ytterligare bil så någon trafikrusning var det inte där men ändå…
Här och där i ödsligheten och allt det gröna, sköna ligger ett och annat torp. Någon hyfsat stor gård också.
En bra bit in på sträckan, invid vägkanten på en kulle såg jag plötsligt en skylt. En sådan där man gör för turister, ni vet. Som en liten tavla med en förklarande broschyr.
- Den måste jag kolla på vägen tillbaka, tänkte jag, och körde sakta vidare på den slingrande, svarta ”sytråden”.
En ännu smalare väg!
Efter ytterligare ett par kilometer kom jag då fram till en större gård som jag kan tänka heter Havhult. Jag stannade till och tittade på vägen framför mig, som nu blivit ännu smalare men där jag inte på någon sidan kunde se någon Privat väg- eller dylikt skylt. Så jag fortsatte.
Omedelbart på min högra sida hade jag så ett hjorthägn. Jag kröp fram med bilen längs viltnätet och plötsligt såg jag dem. I mängder!
Mellan skogen av vita, smala björkstammar gick de där och betade. Några drog sig inåt skogen när de såg och hörde bilen.
Jag saktade ner ännu mer och så plötsligt, en bit från resten av hjorden, såg jag honom. Hannen. Den resliga kronhjorten. Med en krona som hette duga.
Nu tror ni som brukar följa mina inlägg väl det knappast men i denna fina stund mitt i vår Herres hage så hade jag för en gångs skull INTE mobilen/kameran med mig! Den låg kvar på köksbordet.
Njuta kunde jag dock alldeles oavsett var mobilen var.
Vi kikade på varandra
Ett par minuter kikade vi på varandra och sedan bestämde jag mig för att låta djuren vara i fred. Sakta gled jag vidare på grusvägen men efter bara 25 meter till stannade jag återigen.
Snett framför mig på höger sida på en våtmark stod nämligen fler djur och undrade vad det var för dunderburk som rullade fram i deras fridfulla tillvaro. Ett hägerpar var det. Underbart vackra också de.
Vilken eftermiddag! Min stund för återhämtning en dag som började illa.
Efter en kort bilfärd ytterligare någon minut från hägrarna vände jag bilen och stannade för att se vad som stod på ännu en sådan där ”turistskylt” vid vägkanten. När jag klev ur bilen luktade det vidunderligt gott av våt granskog……
Jag läste att 100 meter längre in i skogen, på en plats det idag känns svårt att förstå att någon någonsin hittat fram till, låg en gång ett torp. Texten beskrev vilka som bott i stugan och att mannen i sammanhanget, så fort barnen blivit konfirmerade, stack till Amerika och aldrig hördes av igen! Stava lämnades kvar med barnen men till slut låg ändå torpet öde och på 1900-talet eldades det upp av brandkåren i en övning.
Fantasieggande ruin
I tilltagande regn passerade jag sedan återigen hjorthägnet, gården, ett par torp. På spaning efter den första skylten jag sett. Och där var den! På toppen av en liten kulle kunde jag läsa om ytterligare ett litet torp som blev till en ruin och där det bott ett antal personer. Särskilt 2-3 kvinnor. Den man som en gång fanns med i sammanhanget hade rest till Amerika han också. Och när jag kikade ner i ruinen – vars tjocka gråstensväggar fortfarande står tämligen intakta – förundrades jag över hur litet huset måste ha varit.
- Men vilken utsikt de som bodde där hade! tänkte jag. SÅ typiskt NU¨av mig att tänka på något så ytligt, var nästa tanke.
I ett fattigt torp i skogen mellan Skåne och Småland hade man väl kanske knappast tid att sitta ner och bara njuta av utsikten? Fast vem vet? Kanske hade man det ändå. Någonstans i skarvarna mellan allt det hårda slitet som vardagen säkerligen bjöd, där i den steniga skogen.
Tänk så intressant det hade varit att komma körande dit när ägarna levde. Att få sätta sig på en sten där och språka lite om livet.
Jag älskar att göra sådana här små utflykter. Helt spontant och oplanerat. Att bara svänga av när andan faller på och se vad man hittar.
Snart var jag hemma i köket igen. Kvar fanns dock en stark känsla av att vilja dela denna härliga stund med fler.
Vilket jag här med gjort!
Jag hoppas din dag också varit bra.
Marianne
