BRYT! Så blev också den här dagen en mix av alldeles för mycket arbete och alldeles för lite njutning. Visserligen smakade det bra att min senaste artikel om den fd VD:n på Findus som ville rädda företaget kvar i Bjuv, fick närmare 60.000 klick. Men min själ – JAG – vad fick jag egentligen? Hur många klick får jag?
Ofta säger jag som Alfons Åberg på morgonen att Jag ska bara…………. Jag ska bara kolla det. Jag ska bara skriva en liten text. Jag ska bara…… Och så är det kväll!
Jag är faktiskt arg på mig själv. Alla känslor och behov stoppar jag undan. Jobbar som en automat. Går fram som en valkyria. Från klarhet till klarhet. Från seger till seger. Till synes rak i ryggen. Omöjlig att slå.
Och javisst är det så! Men bara för dem som inte kan se min insida. Vilket är lika med ingen. Ingen förmår titta in bakom fasaden på den starka. Vill någon det för övrigt?
Min erfarenhet säger mig att människor vill ha sina bilder av andra och av omgivningen på det sätt de skapat dem. Inte kan man komma och pilla loss EN tegelsten mitt i en mur. Då rubbar man ju kanske balansen i hela klabbet….
För oss människor betyder det t.ex. att om jag får frågan Hur mår du? Så måste jag svara: Tack jag mår bra. Du? Vilket automatiskt ger ett Tack jag mår bra, tillbaka.
Kom inte här och säg att du INTE mår bra. Det vill vi inte ha! Det tolereras INTE!
Du är stor och stark och det har du alltid varit och om du inte är det – VEM ÄR JAG DÅ? Som sett upp till dig för ditt mod och din styrka……………… Suck! Story of my life.
Jag har sådan lust att rymma! Till någon behagligt varm breddgrad. För att börja om på nytt. Fast det kan man väl inte när man är 65? Som jag ju blir i december….
Tror du jag fått åldersnoja? Det tror inte jag. Jag har faktiskt aldrig besvärats av min ålder – må jag ha fyllt 30, 40, 50 och 60. Jag har alltid varit den jag är. Marianne från Billesholm. Ja, jag är ju född där. Oavsett var jag sedan bott och verkat runt om i världen.
Jag KÄNNER bara för att bryta upp. Som jag gjort så många gånger tidigare i livet. Samtidigt som jag försöker hålla nere den känslan. Inte ”fördärva” allt jag byggt upp. Och ve och fasa – sitta där alldeles ensam och övergiven.
För är det något jag är rädd för här i livet så är det att bli ensam och övergiven. Jag har fått många sådana smällar och är rädd för att det kommer fler.
Så jag sitter väl kvar vid datorn och harvar. Ikväll, imorgon, nästa vecka. Gör det jag är bäst på. Jobbar OCH väntar.
Väntar på vad?
Ja, det vet jag inte. Den som lever får väl se.
Marianne
