TANKAR OM LIVET Tankarna flyger hit och dit likt svalor. Jag borde göra någon nytta. Ringa en del samtal. Kolla alla intressanta uppslag jag har. Skriva nya artiklar och publicera. Men av något skäl så blir jag bara sittande.
Jag var en liten flicka. Först i Billesholm och sedan i Bjuv. Minns hur jag efter uppropet i ”Plassaskolan” stod i brygghuset hemma på Schaktsgatan och tänkte för mig själv att: Nu är friheten slut!”
Men jag hade kul i skolan, lyssnade på både fröken och lärarna. Lärde mig tydligen också ett och annat. Det ena gav det andra. Realskola, studenten.
Så flyttade mor, far, jag och hunden till Viken. Och jag fortsatte studera. Det blev Helsingborg först och sedan Palma de Mallorca och så småningom Munchen.
Sedan blev det att arbeta på heltid. Under ungdomen och studietiden hade jag ju haft sommarjobb på Findus och Gullfiber precis som alla andra i trakten, men nu var det allvar.
Jag var duktig i teckning och målning och drömde först om Konstfack men mor sa att som konstnär kan man inte försörja sig och då blev jag sekreterare! Ett otroligt galet resonemang, har jag alltid tyckt, men så blev det i alla fall.
Och det var också via den utbildningen i Munchen som jag kom in på UD, så helt tokigt blev det så klart inte. Jag älskade ju att resa också, nyfiken som jag både var och fortfarande är.
Utrikesdepartementet i Stockholm blev alltså mitt nya mål och själv blev jag väldigt lycklig OCH förvånad när jag anställdes där. Jag hade nämligen fått för mig att man måste vara väääldigt intelligent för att lyckas ta sig in där och inte hade jag trott jag kunde…… Jag ringde dit först och berättade vad jag kunde och undrade vad jag skulle komplettera med för att ha en chans.
- Fröken Rönnberg är välkommen på intervju på måndag, sa fröken Wettergren, som sekreteraren hette. Och som jag aldrig glömmer!
En något nervös fröken Rönnberg infann sig således på UD kommande måndag. Med en bunt betyg och intyg i handen. Och när fröken Elisabeth Wettergren fått ordning på dem och visat upp dem för personalchefen, kom hon ut till mig och sa att jag var anställd!
Jag närmast flög nerför trappan. När jag passerade vakten tjoade jag ”Jag fick jobb” Jag är så lycklig att jag skulle kunna flyga hem på mina egna vingar!”
Vakten log som bara vuxna, livserfarna människor kan göra, och gratulerade mig.
Jag hade en rutig yllekjol i benvitt med rostfärgade och blå rutor. Till den en rostfärgad polotröja och utanpå en benvit, mycket snygg dubbelknäppt skepparkavaj. På fötterna svarta platådojor! Den dagen glömmer jag aldrig!
Den dagen blev inträdesbiljetten till ett mycket privilegierat liv i s.k. utrikestjänst. Efter upplärning i Stockholm först i Tokyo, Japan och därefter i Tel Aviv, Israel.
Sedan dess har många anställningsintervjuer och många utstyrslar och moden passerat. Och jag har haft en mängd otroligt intressanta och bra jobb på vägen. Parallellt med ett obrutet modeintresseJ
Kärlekar har kommit och gått och mannen jag tordes satsa på blev Jossi. Tillsammans fick vi tre underbara barn – som idag är en outtömlig källa till lycka.
Efter en del år som sekreterare och departementssekreterare, och ännu fler år som journalist i Göteborg och Stockholm, ville jag till Skåne ”på allvar”. Föräldrahemmet som alltid fanns någonstans i Skåne var navet både för mig och för den familj jag så småningom bildade och dit återvände vi ständigt i samband med födelsedagar och storhelger.
Så för fem år sedan tyckte jag och maken det var dags att inte bara ha ett sommarställe i Skåne utan också ett riktigt hem.
Sagt och gjort! Tankarna på en lägenhet i Helsingborg blev istället ett härligt hus i Selleberga i Bjuv. Och ett inte fullt så avkopplande liv som jag hade tänkt mig – eftersom jag kom på att starta en lokaltidning och jobbar 24/365!
Men skönt bor jag och kul har jag. Jag har faktiskt ovanligt lätt för att ha kul. Bara det finns folk omkring mig så börjar det roliga. Livet vore inget värt utan kommunikation och möten, människor emellan.
Det är därför jag både gillar och passar att vara journalist. Yrket ger mig ”rätten” att prata med folk. Precis vem som helst som jag får lust att tilltala. Eller av andra skäl ska prata med.
Men det är märkligt ändå………….. hur jag hamnade på den plats där vaggan en gång stod. Efter en världsomsegling tillbaka till Bjuv…….
Mina kära föräldar Ethel och Malte Rönnberg är numera borta men när det gäller andra nära och kära har jag återknutit banden. Tjejkompisarna finns här och vi träffas och har roligt på precis samma sätt och nivå som då. Någon har tyvärr gått bort men ytterligare andra kära vänner har också dykt upp och förgyller idag mitt liv på ett sätt jag aldrig tidigare drömt om.
Man kan bo på andra sidan i tex Japan, som jag gjorde, eller i Mellanöstern, som jag också gjorde. Eller i Skåne.
Det viktiga är faktiskt att man trivs och har dem man älskar hyggligt nära. Mitt hem är där kärleken finns.
Sedan reser jag fortfarande så ofta jag kan. Långt bort inget hinder! Att se hur andra människor lever och bor är alltid intressant. Att tala med dem om livet och inse att vi alla har betydligt mer gemensamt än olikt, är en stor behållning för mig.
Nej, nu kan jag inte sitta här och filosofera mer. Jobbet väntar.
Solen intog plötsligt himlen igen och jag vaknade till liv lika snabbt.
Ha nu en riktig skön kväll min vän. Vila och tänk. Och glöm för all del inte att ha lite roligt också! Och vill du prata så finns jag alltid i närheten!
Marianne
