Redan som ung fick jag lära mig att leva med terrorhot. I Japan men också i Israel. Här med släkt och vänner i Tel Aviv.
TERRORHOT Många frågade sig på onsdagen, när det blev känt att polisen höjt den sk hotnivån i vårt land från 3 till 4 på den 5-gradiga skalan: Hur lever man ”som vanligt” med terrorhot? Personligen har jag stor vana av detta. Så här gör jag:
Det kom sig av att den på 1970-talet fruktade, tyska Baader Meihof-ligan hade utsett bl.a. Sverige som ett av sina hatobjekt. Sverige och allt som representerade Sverige. Alltså även lilla mig eftersom jag i min egenskap av ambassadtjänsteman, var lika med Sverige.
Nu fanns inte själva Baader Meinhof i Tokyo men väl deras dödspolare den sk Japanska röda armén. Och de ställde villigt upp om det gällde att tex jaga svenskar.
Jag var ung och levde livet. Hade egen lägenhet och en bil med diplomatskyltar som naturligtvis stack ut jämfört med andra skyltar. (Har den hemma i Bjuv på väggen som dekoration numera.) Jag och mina kompisar var jämt ute och roade oss på kvällar och nätter och på dagarna körde vi runt över hela Tokyo och halva Japan – så ville någon just mig eller oss något var vi inte särskilt svåra att hitta.
Plötsligt skulle vi kolla så att ingen fäst någon bomb på undersidan av bilen eller kanske manipulerat med något under huven. Utanför min bostad parkerades en enorm, grå, pansarklädd polisbuss och den stod där dygnet runt och påminde om den i övrigt ganska abstrakta fara som sades lura över mig.
Utanför såväl den svenska ambassaden i stan – alltså min arbetsplats – som utanför mina kollegors bostäder – fanns ett antal likadana bussar.
Terrorister i Stockholm
Under tiden hemma i Sverige begicks ett försöka av Baader Meinhof-ligan att ockupera den västtyska ambassaden i Stockholm. I sammanhanget avslöjades också planen på att kidnappa dåvarande justitieministern Anna-Greta Leijon (se fotnot efter artikeln) men som tur var blev detta aldrig verklighet. Jag glömmer aldrig den ritning på den förfärliga bur som ministern var avsedd att sättas i.
Tiden gick, inget hände oss på ambassaden, och de grå bussarna försvann.
Även på min nästa utlandspostering efter Japan, fick jag användning för mitt säkerhetstänk. Det var i Israel och där gällde det inte bara att se sig för och välja sitt umgänge i bostaden eller på arbetsplatsen. Här gällde det att ständigt vara på sin vakt.
Faran var nu PLO
Även i Tel Aviv och övriga Israel, inklusive hela Jerusalem, Gaza, Västbanken, Jeriko osv, måste jag ständigt se mig om. Kolla att bilen verkade orörd när jag kom tillbaka efter att ha lämnat den på någon parkering. Faran var nu PLO och kidnappare.
Också i Israel körde jag med diplomatskyltar och också här stack de i ögonen på folk. Jag minns tex en gång i Gaza när jag och en kollega var där för att handla på marknaden och också köpa hantverk som tillverkades just i Gaza, att vi mer eller mindre jagades ur stan. Av misstänksamma människor som sett vår skylt och förmodligen den gången förväxlat oss med amerikaner. Vi pratade ju engelska, inte arabiska.
När vi kom till vår bil, som vi parkerat på en vanlig gata för att gå och besöka en vävare, var den omringad av en tyst och allvarlig skara män och kvinnor som stirrade ilsket på oss.
Vi klarade oss
Snabbt hälsade vi och klämde oss förbi folk för att komma in i bilen. Som tur var fanns inga knivar med i leken den gången och väl inne i bilen startade min vän Elisabeth bilen och började glida sakta, sakta framåt. Tveksamt lät människorna oss köra. Förmodligen insåg de att vi var ett par småfjuttar som det inte skulle gå att få några större lösensummor för. Så de lät oss försvinna. Det tackar jag förstås så mycket för!
I övrigt när säkerheten är skärpt i ett samhälle har jag lärt mig att tänka på vissa saker. Som tex att inte vistas i stora folkmängder, att inte välja vägar som jag inte känner väl till, att inte åka med de mest folkade busslinjerna etc, att inte följa med obekanta, acceptera drinkar från okända eller drinkar jag inte själv sett blandas och att i okända trakter alltid köra med låsta bildörrar. Att bildörren rycks upp och föraren dras ut är inte enbart något som händer i gangsterfilmer. Och att unga kvinnor bjuds på en preparerad drink har jag själv nära erfarenhet av från diplomattiden.
Undviker Väla
Detta tänk har för mig inneburit att jag inte går på marknader när ”alla” andra är där. I mitt liv i Bjuv skulle det kunna omsättas till att inte vara på Väla eller NK och Åhléns city, på helger eller andra dagar då dessa varuhus är fulla av folk.
Det var för övrigt just intill Åhléns City i Stockholm som terroristen Taimour Abdulwahab fick problem med sitt sprängbälte som han spänt på sig och inte hann fixa till förrän det small. Det var mitt i julruschen i Stockholms innerstad och hans mål var sannolikt just Åhléns. För att få största möjliga ”effekt” av sin tänkta självmordssprängning.
Alltid vaksam
Tiden som presumtiv måltavla för terrorister har över huvud taget lärt mig att vara vaksam. Både mot folk och enskilda sammanhang. Säkerhetschefen på Utrikesdepartementet i Stockholm, alltså den som tjänstgjorde ”på min tid” hade varit stolt över mig om han hört mig idag. Innan vi unga tjejer över huvud taget fick resa på utlandstjänst fick vi en rejäl genomgång i säkerhetstänk av honom personligen. Och jag tror jag till och med i dag hade haft ”alla rätt”.
Har jag då behövt tänka i dessa banor någon gång i Sverige? Under alla år som jag tex bott i Stockholm och jobbat både dag och natt? Som anställd i regeringskansliet, på Folk och Försvar samt i många år som journalist på landets största redaktioner?
Reflexer väcks till liv
Nej faktiskt inte. Visst tänker man på att inte gå ensam i underjordiska tunnlar mitt i natten och visst kollar man lite extra vilka som står på T-baneperrongen när man är ute och förflyttar sig ensam ”efter kontorstid”. Visserligen fanns det på den tiden jag var pressansvarig på Folk och Försvar ett hot mot den Rikskonferens vi anordnade i Sälen. Och när Taimour Abdulwahab sprängt sig kom gamla minnen och reflexer upp till ytan igen. Reflexer som först nu, eller rättare sagt igår när polisen berättade om att det föreligger risk för terrorattentat i Sverige igen, blev levande igen.
För säkerhets skull ska jag nu återigen tänka mer säkerhet. I praktiken innebär det att jag undviker folksamlingar modell större. Typ på Väla nu i juletider. Det går lika bra att handla julklappar i mindre, enskilda butiker – både i by och stad. Eller på stranden - om jag reser bort. Jag sitter aldrig mitt i trängseln på en badstrand.
Undviker köer
När jag är i Stockholm och på andra större orter blir det likadant. Redan för länge sedan har jag utvecklat en vana att shoppa på tisdagar eller torsdagar, gärna morgon-förmiddag. Då är det som tommast i butikerna och man slipper ju dessutom att köa. Buss åker jag sällan och inte heller tåg men på järnvägsstationer, och här i Skåne också färjelägen, skulle jag se till att jag stod vid sidan av kön.
Och i Bjuv då? Finns det någon risk för att råka ut för attentat här?
Well, man ska aldrig säga aldrig, lärde jag mig redan i skolan. Självklart kan man aldrig vara helt säker och det räcker ju med en enda galning för att det värsta ska kunna hända.
Men jag bedömer ändå att vi är saknar den anonymitet som hjälper förövare att både kunna förbereda och undkomma sitt brott. I detta sammanhang ska vi vara glada för, och ta vara på, den närhet vi har till varandra i vår småort.
Vi ska kort och gott samtidigt också vara rädda om varandra. INTE för varandra. Hjälpas åt att värna och skydda.
Då kommer allt att bli bra till sist. För oss alla.
Marianne Rönnberg Galmor
FOTNOT: Röda armén/Röda arméfraktionen förkortas RAF. Operation Leo var namnet på den planerade kidnappningen av dåvarande biträdande arbetsmarknadsministern Anna-Greta Leijon1977. Leijon hade som statsråd ansvar för terroristlagstiftning och var ytterst ansvarig för utvisningen av RAF-terroristerna som genomförde ambassadockupationen 1975. Kidnappningen av Leijon planerades för att tvinga den västtyska regeringen att frige de fängslade terroristerna som genomförde ambassadockupationen. Säkerhetspolisen grep ledaren Norbert Kröcher vid Slussen i Stockholm, och man fann därefter bland annat den trälåda där Leijon skulle hållas fängslad.
