SORG Idag begravs en av mina bästa och äldsta vänner, Rose-Marie Herrder. Ända sedan jag som tredjeklassare flyttade till Billesholm har vi varit kompisar. Men nu är det slut med det. Jag hoppas du fått ro kära Rosa.
Rose-Marie Herrder och jag var inte lika varandra. Varken på utsidan eller större delen av insidan. Men vi passade ihop. Det som förenade oss var vår fantasi. Den hade vi båda rikligt av och oavsett vad som hände så låg vi på samma våglängd när det gällde att uppfatta situationer och personer.
Det fanns en samsyn som inte behövde kläs i ord. Det räckte med ett ögonkast för att vi skulle gå igång.
Jag minns egentligen inte exakt när vi blev kompisar men jag hamnade i samma klass som Rose-Marie när jag kom från Bjuv och Gunnarstorpsskolan till Skeneholmsskolan i Billesholm. Och snart hittade vi varandra.
Vi hade båda hund. Jag en stor schäfer som hetter Aros och Rose-Marie en tax som hetter Jesper. Men när vi byggde racerbilar av gamla strykbrädor och barnvagnshjul dög inte den kortbente Jesper utan då lånade Rosa en hund på en gård utanför byn. En Riesenschnauzer som var lika stark som min schäfer.
Med styrning i form av en tvättlina fastbunden i båda framhjulen fick vi igång hundarna i full galopp. Skogsgatan och andra garor däromkring dög utmärkt som tävlingsbanor.
Parken och vattentornet
Vi brukade vara i Parken och dansa, eller kanske snarare busa. Vi var från landet och inte särskilt försigkomna vad gällde det där romantiska med sista dansen och sånt. Vi hade kul. Och kul för oss var till exempel att lämna Parken lite före sista dansen. För att istället klättra upp i vattentornet och sitta där och smyga på kärleksparen när de var på väg hem genom byn.
Det var förstås förbjudet att vara i vattentornet (det låg ganska nära intill Billesholms järnvägsstation). Men inte brydde vi oss om det. Vi var viga och klättrade som apor och den där avspärrningen var en baggis att ta sig förbi. Ovanför fanns en riktig balkong och det var där vi tog plats. För att sedan i lugn och ro ligga där och skratta och kommentera det vi såg från denna utkiksplats, högt uppe i luften.
Konfirmation ett måste
Jag minns också när vi skulle konfirmeras. Något de allra flesta gjorde på den tiden, dvs på 1960-talet. Vi gick och läste i Billesholms kyrka och det var väl inte det roligaste vi gjort. Efter skolan var vi mycket i skogen eller så red vi. Rose-Marie var en hästtjej och skulle under en period alltid till Algots i Åvarp och rida. Jag var inte lika frälst men hängde ofta med dit ändå.
En dag skulle vi till Åvarp direkt efter en mässa vi var tvungna att delta i. För att inte slösa mer tid än nödvändigt var vi klädda i ridkläder när vi cyklade till kyrkan. (Vi cyklade alltid. Minns knappast att vi gick). Som för vår del den gången var jeans och en stor tröja, eller olle, som det kallades då. Tröjan var så stor och rymlig, både i livet och ärmarna, att det gick in en hel baguette i en ärm. Och eftersom tiden som sagt var dyrbar,hade vi båda laddat upp med den franska läckerheten mitt i yllet.
Rätt som vi satt där och lyssnade till predikan kom vi på att det vore gott med en bit bröd redan där och då. Sagt och gjort. Bit efter bit drog vi sedan ut baguetterna vid handleden, bröt av ett stycke, och mumsade i oss.
Upp och ner
En annan gång i kyrkan var vi så upptagna av att studera namnen i psalmbokens register att vi helt missade att resa oss upp när det var en stjärna framför den psalm som skulle sjungas. (Vilket alltså betydde att man måste stå upp). När vi märkte att något var fel och tittade upp bligade en ilsken präst tillbaka och skakade på huvudet.
Det var så vi var, Rosa och jág. Livsglada och påhittiga. Det var också så vi var när vi efter många år, i samband med mina besök i och senare återvändo till Skåne, började umgås igen.
Ett helt liv hade gått från studietiden i Klippan när jag på gymnasiet istället valde att gå i Helsingborg, och våra vägar skildes. Rose-Marie hade levt sitt liv och bildat sin familj. Jag hade gjort detsamma fast på annat håll än i Skåne.
Men när vi träffades var det liksom bara att fortsätta där vi slutat. Vi behövde inte förklara eller berätta. Vi bara var. Var som vi alltid varit och som vi brukade vara.
Rose-Marie var redan då sjuk. Men det var inte samtalsämnet mer än ibland när hon lämnat nya prover och jag undrade om allt var under kontroll.
Arbetade tillsammans
Istället började vi måla möbler tillsammans. Eller så målade Rosa när jag smidde. Tillsammans försökte vi sälja våra alster. Hon var en fantastisk hantverkare och att hon inte fick vara kvar på KA Roos möbler var en större förslust för dem än för henne.
Men våra affärer gick inte bra. Vi befann oss i en del av landet där folk hellre gör själv än lägger ner pengar på att köpa saker. Hade vi varit i Stockholm är jag säker på att det varit precis tvärtom.
Tiden arbetade överhuvud taget inte till vår fördel längre. Rose-Marie var försvagad och snart mycket märkt av sin sjukdom. De sista gångerna vi träffades satt vi bara och pratade. Medan min man Jossi såg till att vi fick något gott, hemlagat att äta. Vilket Rose-Marie älskade nästan in i det sista.
Kanske ses vi igen
När Rose-Marie inte orkade längre, och livet flydde, var jag inte med. Men det var hennes allra närmaste, och det känns bra att veta. Jag är säker på att hon kände att hon inte var ensam.
Jag tar istället mitt sista farväl av Rose-Marie idag. I kyrkan på hennes begravning i Väsby kyrka.
Tack kära Rosa för allt kul vi haft tillsammans! Jag hoppas du funnit ro nu och jag hoppas du väntar på mig när det blir min tur att gå över till den andra sidan.
Puss och kram!
Marianne
