VART TOG VÅRDEN VÄGEN? Att försöka få hjälp på Helsingborgs lasarett idag ter sig utifrån sett lika lätt som att vinna högsta vinsten på Lotto. Situationen sägs vara likartad i hela regionen. För att inte säga hela Sverige.
I början var det inga problem. Idag är det precis tvärtom. Inte ens via akuten kan du räkna med att få vård! De som arbetar inom vård och omsorg tycks ha fått ett klart beting: Se till att skicka hem så många människor som möjligt igen!
Jag hör ibland från sjukvårdens sida klagomål på att människor inte längre går till sin lokala vårdcentral utan direkt till akuten. Också med de mest banala saker som nageltrång etc. Det beteendet har jag själv också stött på men är det hela sanningen bakom varför vi får mindre och mindre vård? Är trängseln på akuten verkligen det enda problemet här? Det som gör att människor med sedan lång tid konstaterade hälsoproblem inte längre får någon adekvat eller mer avancerad hjälp än uppmaningen ”ta det nu lugnt”?
Låt mig ta min gamla sjuka mor som exempel. För ett par dagar sedan svimmade hon och blev medvetslös. Detta var som vi säger den ”femtielfte gången” samma sak inträffade. Helt utan förvarning kollapsar mor. Faller till golvet, blir medvetslös och är borta i uppemot 10 minuter. För mig, och andra närstående som inte är vårdutbildade, ser det ut som att hon är död.
Vad gör vi? Ringer efter en ambulans förstås. Den här gången lyckades också en familjemedlem få tag på en ambulans åt mor. Via 1177.
Ambulanspersonalen var alla tiders. Snart var mor på plats i bilen och med både blåljus och sirener for de åsta´. Mor var vaken och vi kom överens om att jag ringer till akuten ett par timmar senare för att få veta på vilken avdelning hon hamnat. Vi brukar numera göra så. Av praktiska skäl inte minst.
Efter några timmar fick jag veta att mor låg på MAVA – en ganska ny inrättning mellan själva Akuten och vårdavdelningarna. På MAVA får man medicinsk vård och övervakning. Som enligt min bedömnings skapats som en buffert för att om möjligt skilja ut mindre behövande från dem med ”riktiga” vårdbehov. Bedöms man här inte vara allvarligt sjuk så åker man helt enkelt ut igen. Istället för att läggas in några trappor upp. På så sätt sparas vårdavdelningarnas resurser. I alla fall är det nog så systemet är tänkt att fungera. Men i mors fall måste man ifrågasätta om man verkligen sparar pengar på att låta henne åka fram och tillbaka. Istället för att efter drygt 10 inläggningar bara fortsätta skicka hem.
På MAVA finns det en del enskilda rum och där har mor legat förut. Men hon har också legat ”längs väggen” i det stora rum som finns parallellt med enkelrummen. På samma sätt som hon gjorde den här gången. Tillsammans med hostande, harklande stackare och andra hjälpbehövande, med varierande åkommor. Stället påminner mig om gamla tiders Fattighus. En plats där ”de som blev över” placeras. Agnarna – inte vetet.
Inom parentes sagt så läser jag på många håll på sjukhuset anslag om att man bör se till att undvika både att smitta och smittas av bl.a. kräksjuka. Minnet av anslagen kommer till mig när jag sitter hos mor. Bakom vikskärmar hon bett sköterskorna att sätta upp runt hennes säng. Här på ”Fattigstugan” finns inget skydd. Bara en plats i den allmänna kön. Inte mer infektionsskyddad än om man går på Väla en lördag.
Förr skulle vi aldrig tyckt att detta är ett värdigt sätt att behandla en sjuk och trött 89-åring på. Nu inser jag plötsligt att vi får vara tacksamma att hon får vara här i alla fall. Vi tror ju då fortfarande att hon, så snart det blir en plats ledig på någon av hjärtavdelningarna, ska flyttas dit upp. För att få träffa hjärtläkare.
Så långt lyckades dock mor inte ta sig den här gången.
Ett dygn senare får hon istället veta att det är omedelbar hemgång som gäller.
Varför, kunde mor inte riktigt själv redogöra för på telefon, när jag ringde. Så jag satte igång att jaga behandlande läkare. Som visade sig vara en trevlig och av allt att döma hygglig typ.
Det han sa ändrade dock inte någonting i praktiken. Mor skulle hem.
"Jämför lasarettet med Titanic"
Hans svar fick mig däremot att PÅ RIKTIGT fatta allvaret i situationen på Helsingborgs lasarett!
- Du kan likna lasarettet vid Titanic, sa han. Och jag är en av de musiker i orkestern som fortfarande spelar. Medan skeppet sjunker.
- ?????
Nog har jag på sistone både hört och läst om att läget på lasarettet i Helsingborg är pressat. Sängarna räcker inte alltid till. Sjukhuset är under utbyggnad. Emellanåt har det rapporterats om patienter som legat i korridorerna mm, pga utrymmesbrist osv. Något som för övrigt kostar 1 miljon kronor i böter varje gång det inträffar.
Men nu var det så att min mor skrevs ut från sjukhuset för en dryg vecka sedan! Efter att ha legat inne i en vecka för exakt samma åkomma som hon nu kommit in för igen! Som för övrigt är samma åkomma som hon åkt in för närmare ett tiotal gånger under de senaste åren…
Varför har hon inte fått adekvat hjälp tidigare? I förra veckan fick hon byta ut ett par mediciner mot andra. Bättre, trodde vi. Men när nu de inte funkade – varför nöjer sig läkarna med att hjärta, blodtryck och puls lugnar ner sig – så att de kan skicka hem henne ännu en gång? Förvissade om att vi snart ses igen.
Jag försökte ta upp diskussionen om alternativa behandlingar med läkaren. Jo, det är klart. Man får prova sig fram, tillstod han. Kanske försöka med sk ablation? En metod där man bränner en viss punkt i hjärtat i hopp om att förmaksflimmer aldrig mer ska uppstå. Någon garanti för att den, eller diverse tablett-coctails ska få bukt med problemet för evigt, finns dock inte.
- Så du menar, sa jag till läkaren, att nästa gång mor blir medvetslös så är det ingen idé att vi kommer in hit? Ska vi bara låta henne ligga och hoppas att hon inte dör?
- Svimmar hon så är det klart ni ska komma in, svarade han.
- Va? Det gör hon ju om och om igen. Hur många gånger ska vi komma in när ni ändå inte gör något mer än nu? Nu får vi ju inte ens träffa en specialistläkare. Hur många gånger ska man behöva åka fram och tillbaka? 50? 100?
Det kunde läkaren så klart inte svara på. Istället sa han ytterligare en för mig oväntad sak:
- Sök privat läkarhjälp åt din mor. Det har jag gjort åt min mor.
Samme läkare som behandlar min mor låter mig alltså parallellt förstå att det utanför sjukhuset finns utmärkta specialläkare som säkert kan ge bättre hjälp än sjukhuset just nu.
Så långt har fartyget alltså sjunkit!
Dags igen alltså för en svensk att återigen gräva i fickorna och förlita sig på den privata plånboken. Behöver jag säga att detta är för sorgligt?
Vart tog alla skattepengar våra gamla betalat i hela sitt liv, vägen??? Någon stal dem. Vem? Och vem anmäler jag stölden till?
Lika illa hemmavid
I kommunen får de äldre inte hjälp med det Bjuv tex i sin reklambroschyr Vision 2020 kallar ”Ett värdigt åldrande” förrän de är så skröpliga att livet ändå snart är till ända. Den årliga SKL-undersökningen av hur de som fått en plats säger sig må, visar att så gott som alla är nöjda. Det får vi på redaktionerna alltid en pressrelease om ifrån kommunen.
Jag säger: Tacka fasen för det! När det blivit så här svårt för ”den lilla människan” att få hjälp är det väl ingen av dem som lyckats ta sig innanför staketet som klagar?
Och på lasarettet i Helsingborg, liksom på övriga inrättningar styrda av Region Skåne, ska man absolut inte förvänta sig något annat än direkt livsuppehållande insatser. Vilket i de flesta fall betyder att man helst bör stanna hemma.
Finns det över huvud taget någon att prata med om detta? Eller är framtiden från och med nu endast till för dem som antingen är rika – eller kan erbjuda kurser i ”Djungelkrigföring”?
Marianne Rönnberg Galmor
