VÅRA ÄLDRE Det verkar nu bara vara en tidsfråga innan någon ”begåvad” politiker lanserar idén med fattighus i Sverige.
Inte ens mycket sjuka får annat än att åka direkt hem från sjukhuset. Men till vad? Jag läser i en av kvällstidningarna om en gammal kvinna i Norrköping som haft både strokes och hjärtinfarkt och som nu varken kan äta själv, gå ur sängen eller på toaletten – och dessutom efter stoken har svårt att göra si g förstådd. Utskriven från sjukhuset får hon vare sig komma till ett korttids- eller äldreboende. Utan istället ska hon hem och ”testbo” i egna hemmet. En metod man tydligen använder i hennes hemkommun Norrköping.
Först om biståndshandläggaren bedömer att kvinnan under ”testperioden” inte klarar sig själv, kan hon komma att få en plats på ett boende.
Vad säger ni om det? Det låter ju helt absurt! Men det är dock sant! Och en ren och skär skandal. Var ska detta sluta? Jag räds min egen framtid eftersom jag nu själv börjar bli gammal……….
Själv var jag i förrgår på Varagårdens äldreboende i Bjuv. På promenad med boende som tack vare frivilliga från Röda korset kommer ut en gång i veckan under sommarsäsongen. Inte vinterhalvåret.
Vi promenerade genom Selleberga och Prästkragen, det blåste friska vindar och som lön för mödan fick vi alla sedan kaffe och hembakt. Som de frivilliga bakat. Kaffe och te stod kommunen för.
Efter en trevlig stund var jag på väg ut och möttes då av en ilsken chaufför som hade fått i uppgift att köra en gammal dam från Helsingborgs lasarett till Varagården. Ilsken var han för att det på hans instruktion stod Storgatan 26 i Bjuv. Inte Södra Storgatan. Vilket gjort att han irrat runt med tanten i bilen en bra stund innan han till slut kom rätt.
Glömmer inte hennes förtvivlade blick
Medan jag stod kvar lite handfallen och höll upp dörren för karln så gick en annan kvinna in och hämtade en sköterska som snabbt förstod vad saken gällde och såg till att kvinnan i sjuktransporten togs emot.
Men när jag fick ögonkontakt med den lilla, bräckliga, vithåriga damen på båren som kördes ur bilen in i Varagårdens entré såg jag en blick så full av förtvivlan att den bilden sitter kvar på minnäthinna. Fastän det är flera timmar sedan detta hände. Hon var så hjälplös och så ledsen.
- Detta har inte varit roligt, sa kvinnan till mig medan hon, och båren hon låg på, försvann allt längre bort - in i hallen.
Själv hade jag hunnit börja undra hur resan egentligen varit med den arge chauffören, som dessutom talade mycket dålig svenska, så att jag knappt förstod vad han menade och som var så arg och frustrerad. Den gamla måste ha känt sig väldigt ensam och maktlös där på båren. Och begripit mycket mindre än jag.
Som svar till henne sa jag något om att jag förstod att det varit jobbigt – och så var hon borta. Inne i systemet, kan man säga. Utan att jag kunde göra något för att hjälpa henne. Trots att hon gav mig en klar insikt i hur svårt det är idag att vara gammal. Att ensam bli utskriven från ett sjukhus och forslas iväg som ett kolli. Också till ett äldreboende.
Ska Bjuv banta 10 miljoner?
Också i Bjuv är människor som skrivs ut från lasarettet så snart det bara är möjligt blivit en ekonomisk belastning, enligt tidigare samtal med bl.a. Arvo Hellman, ordförande för Vård- och Omsorgsnämnden. I Bjuv talar politikerna dessutom just nu om att skära ner hela 10 miljoner kronor i vård- och omsorgsbudgeten där äldrevården ingår och med tanke på hur ekonomin gått back de senaste åren inom detta område är det med bävan man tänker att ytterligare indragningar hotar.
Vem har sagt att alla vill bo hemma?
I Bjuv liksom på de flesta andra orter löser man ”äldrefrågan” med hemtjänst. Det finns bland dem som bestämmer i de här frågorna en allmän uppfattning om att ”äldre vill bo hemma så länge det går”.
Vem har sagt det, vill jag veta. Har vi haft någon rikstäckande folkomröstning i frågan som jag i så fall missat?
När jag själv, kanske om bara några år, inte klarar mig så lätt i min egen bostad så vill jag att det ska finnas någon form av mellansteg innan det eventuellt blir dags för kommunalt omhändertagande. Som jag betalar skatt för att få.
För barnen kunde vi välja
Jag vill se en form av boende som är anpassat för mig när jag tex fått svårt att gå eller sitter i rullstol. Lite bredare dörrar, inga trösklar och trappor, hiss om det är ett höghus. I närheten ska finnas sjuksköterska,
Jag tänker på när mina barn var små. Då hade vi två alternativ att välja mellan – föräldrarnas önskemål kunde som regel uppfyllas. Vi hade dagis, där många barn trivdes tillsammans med fler barn. Och så fanns det dagmammor, där barn som passade bättre i en lugn miljö med fördel placerades.
Nu när jag återvänt till Skåne och mina föräldrars hemtrakter, och de är i åldern runt 90 båda två – finns bara ETT alternativ. Som de själva inte över huvud taget varit med om att ha synpunkter på. Hemtjänst.
Alla gamla är olika
Men lika lite som ett stökigt större daghem passade alla barn så passar hemtjänst alla människor som blivit äldre. Visst vill många stanna kvar i sin hemmiljö och de är nöjda och tacksamma att få hjälpen där. Men det finns också de som inte tycker det är okej att ge upp alla sina personliga rutiner, för att inte tala om integritet, och istället anpassa sig till de kommunanställdas tidscheman och politikers spariver. Tidschemana är för övrigt ju alltid minst sagt späckade och det mesta de gamla hör är att personalen redan är sen till nästa ställe.
När de en gång mycket självständiga individer antingen tvingas ta emot ”socialen” eller sjunka allt längre ner i sin egen misär, blir jag förtvivlad. Jag letar efter ett alternativ. Ett som det heter i Bjuvs-reklamen: Värdigt boende.
Ovärdig behandling och ren stöld
Den nivå på äldrevården vi nu snabbt sjunker mot är INTE värdig.
Alla gamla jag har i min närhet har arbetat hårt i hela sitt liv. De har naturligtvis också betalat mycket skatt under hela sin yrkeskarriär. Det gjorde man på 1900-talet.
Nu ska de ha något för sina pengar! Det är kort sagt payback time, mina damer och herrar politiker mfl. Något annat än att ge dem åtminstone ett val till utöver hemtjänsten är ren stöld.
Men eftersom äldrevården idag handlar mer om att spara pengar än omsorg om de äldre blir det nu alltmer uppenbart att vi sitter fast. En plats på äldreboende sägs vara ungefär tre gånger dyrare än hemtjänst men det skulle jag vilja se faktiska siffror på med tanke på hur många personal som är ute och kör rejäla sträckor varje dag i tjänsten. Det är dock en trend i hela Sverige att försöka få hem människor till varje pris. Och sedan stanna hemma. Enligt en rapport från Socialstyrelsen ökar antalet personer med vård hemma samtidigt som antalet personer på permanenta boenden minskar.
”Det känns som ett fängelse”
För vissa fungerar detta jättebra och det är en frihet att kunna bo kvar. Men för andra blir hemmet ett fängelse. Och alldeles oavsett vad så visar en rapport från Kommunal att var fjärde plats på äldreboenden försvann mellan 2001-2012. Även fast hemtjänsten ökade täckte det inte upp. För mig verkar det som att en del, bl.a. Bjuvs kommun, missat det faktum att gruppen 50 plus är den grupp i samhället som idag ökar mest.
För den som är sjuk och behöver hjälp är det inte säkert att ensamhet hemma är vad som behövs allra mest. Då blir hemmet istället ett fängelse. Och för de närstående som kommunen förväntar sig tar över rollen som vårdare blir det snart ytterligare ett jobb. Statistik visar att många slutar sina jobb för att ta hand om sina äldre anhöriga eftersom kommunens alternativ inte räcker till eller känns värdigt de nära och kära.
Fattighus och ättestupor?
I och med detta är vi i det närmaste tillbaka på ruta 1. I det gamla bondesamhället bodde äldre och yngre tillsammans på gården. Barnen fick ta hand om sina föräldrar etc. I industrisamhället skapades fattighus. För många kategorier av människor men också för de gamla som inte längre kunde vara till någon ”nytta”. I vissa samhällen gick de gamla självmant till ättestupan när de uppfattades som en belastning för familj och anhöriga. Hemska tanke!
Ska jag själv leva så länge så jag får uppleva när modellen med fattighus relanseras? Eller ska jag få uppleva att vi tar hand om våra äldre på det värdiga sätt som de förtjänar?
Det mina vänner – är faktiskt dagens 10.000-kronorsfråga.
