CINDYS BLOGG Poesi. Lyrik. Texter. Prosa. Genialiska citat och en och annan krönika. Det är vad vintern berikat mig med. Mängder av texter. Mängder avinformation. Mängder av känslor och tankar där djupt inom mig...
Jag var 10 år och gick i årskurs 4. Jag minns fortfarande omslaget, - en inplastad tjock pärm med ett motiv av en flicka i orange hår och blåvit rutig klänning, som höll i en korg full av blommor, barfota gåendes genom en skog. Den var magisk. Bilden och boken. Men jag förstod inte riktigt vitsen med att skriva - när jag hatade att läsa.
Men jag skrev. Mitt första dagboksinlägg handlade om julafton och vad jag fick i julklapp., vem jag firat med och vilket väder det var ute, vad vi åt och så givetvis en presentation om mig själv och min familj. Som om jag pratade med boken.
Syrran fick en likadan fast med rosa omslag (mitt var ljusblått i bakgrunden) Vi skrev varje kväll innan vi skulle lägga oss de kommande veckorna och efter ca ett år var bokens alla sidor fulla av texter, tankar, och framför allt känslor och upplevelser.
Det var där och då som skrivandet blev en del av mitt liv. Jag skrev och skrev och kladdade ner tankar och känslor i ord. Hemligheter. Kärlek. Hat och rädslor. Önskningar och uppenbarelser. Ord som tyngde och ord som inte fick sägas eller erkännas. Ord man inte vågade dela med sig av och ord som kunde såra. Ord man ville få ur sig när ingen lyssnade. Texter som lättade mitt inre och tankar jag inte kunde förstå eller hantera mer än om jag skrev ner dem. För att kunna reflektera över mig själv. Att ”skriva av mig” blev någon form av terapi trots att jag hatade att läsa andras ord. Böcker var svåra att förstå och fantasin att leva sig in i någon annans verklighet var för mig ett projekt. Min egen fantasi var tillräckligt svår att både förstå och hantera..
När jag gick i åk 5 skrev jag en berättelse på 35 (70) sidor som handlade om ett kompisgäng som hade planerat sitt sommarlov inför högstadiet men inget blev som de tänkt eller önskat. En ganska sorglig historia om familj, vänskap, svek och om att våga gå sin egen väg. Tänk att det är 23 år sedan jag skrev denna berättelse om 4 ungdomar som var på väg in i vuxenvärlden men själv var jag bara 11 år då jag skrev den. Det skulle kunna vara en novell lika aktuell idag som då.
Sen exploderade jag. Mitt huvud var ett enda virrvarr av ord. Tankar. Känslor.
Det kallades pubertet och obalans bland hormoner. Men om det stämmer, är jag fortfarande i puberteten och ganska mycket i obalans vad gäller hormoner. Väldigt.
För att göra en lång historia något kortare, så hoppar vi framåt några år.
Under högstadiet på nuvarande Jens-Billeskolan, skrev jag för skoltidningen ”draken” där min syster såg till att jag kom med redan under åk 7. Hennes sista år och mitt första blev en inblick i journalistik och foto. Jag kände mig inte lika olik alla andra som läste massor men som aldrig skrev. Jag skrev massor men läste aldrig. Den första boken jag läste ut helt utan att riva den mitt itu eller kasta den i väggen, eller glömma hälften av vad den handlade om var ”Godnatt mister Tom” - då gick jag i åk 9. Precis innan de nationella proven på vårterminen.
Sedan hände något där under gymnasietiden. (Jag flyttade hemifrån och skulle bli vuxen men festade för mycket och slutade fungera rent mentalt . Jag skrev inte en dikt, inte dagbok eller en novell under ca 5 år. Internet och den öppna medievärlden blev ett ventilationshål för alla och där öppnade sig många. Däremot fick jag erfarenheter att skriva om. Att reflektera över och att bearbeta utan att kunna skriva ”tyst” och personligt. Plötsligt kunde alla öppna sig och jag, jag var mest bara vilsen.
Men när jag började plugga på folkhögskolan i Värnamo fick jag en ny chans att förverkliga mig själv, och jag startade en skoltidning tillsammans med två andra av medieelever. Själv läste jag konst och form men den enda konsten jag var bra på var att utrycka mig i ord. Tidningen blev en succé för skolan och för oss som fick jobba med den.
För några år sedan började jag plugga på Komvux, och en ny värld av tankar öppnade sig igen. Inom mig. (ord bubblar oavbrutet i mitt huvud.) Att träffa likasinnade som förstår känslor man försöker sätta ord på men som liknas vid rostiga spik eller nytvättade lakan.. det är ganska svårt att förklara när man inte vet varför man inte får stopp på det.. det är som ett bubbelbadkar fyllt med diskmedel.
För ett år sedan fick jag äran att skriva mitt första officiella blogginlägg i en tidning. Inte en blogg som vem som helst kan skaffa, utan här.
Och visst har ni fått läsa om mina bravader och upplevelser- tankar, känslor och kaosartade dagar.
Jag har dessutom skrivit min första riktiga artikel här på bjuvsnytts sida.
I år har jag även fått äran att skriva en krönika för Ekebobladet inför Ekebofestivalen i juli, Detta tack vare mitt blogginlägg jag skrev förra året efter att jag jobbat och medverkat där.
Om jag är skolad vad gäller skrivande? Nej. Inte mer än någon annan som gått 9 år i grundskola och 3 år på gymnasiet. Däremot älskade jag att leka med ord som bildade meningar. Och att lära mig. Att iaktta och känna efter. Och att ventilera med ord. Somliga målar tavlor, andra bygger bilar. Jag.. jag skriver.
En av de vackraste dikter jag läst är Karin Boyes ”Ja visst gör det ont”
Läs den. Känn den. Och lev den.
Ha en fantastisk vår nu när knoppar brister och vi vaknar till liv igen. Det kan göra ont emellanåt. Men det kan också vara värt det.
Cindy Johansson
