CINDYS BLOGG 24 november och det är en månad kvar till julafton. Julkaos, pengaångest, mathysteri och längtan efter snö och minusgrader. Bevara mig väl...
När jag var 14 drömde jag om att plugga till frisör, resa jorden runt med mina saxar och leva som en hippie.
När jag fyllde 18 ville jag plugga journalistik och resa jorden runt och lära mig allt om olika kulturer. Och givetvis leva som en hippie.
När jag fyllde 20 pluggade jag upp mina betyg för att kunna läsa på högskolan till lärare för att sedan resa jorden runt och volontärarbeta, och ja.. leva som en hippie (jag tror ni förstår).
När jag var 22 blev jag gravid och alla mina framtidsplaner om att resa, och leva som en hippie (man kan tolka hippie som man vill men i det här fallet menar jag som en fri själ. Leva för dagen och göra människor lyckliga. Göra något fint för dem som behövde det mer än jag själv.) - fick ersättas med tankar om det typiska familjelivet. Villa Volvo vovve. Jag var nöjd med tanken. När man blir förälder slutar man leva för sig själv och börjar leva för någon annan. Även om man måste få lov att känna sig levande själv också.. är man död i själen som förälder ser barn igenom en. Det vet jag också. Jag har själv varit barn..
Nu 11 år senare kan jag konstatera att livet inte alltid blir som man tror, eller hoppas eller framför allt vill att det ska bli. Ibland blir det bara bajs. Ibland blir det ren o skär skit. Ibland blir det en berg- och dalbana. Ibland en tornado. Ibland en vacker solnedgång över ett stormande hav.. mitt liv blev lite vad man kan likna med att någon bajsar på sig i den där berg och dalbanan som skadas av tornadon som kommer in från det stormande havet och man inser att solnedgången är det vackraste man kommer minnas innan man dör. Och plötsligt vaknar man ur den surrealistiska mardrömmen och inser att man inte kan förutse hur livet kommer bli. Man måste helt enkelt lära sig hantera det medan det händer. Livet är ju trots att det som sker innan man dör. Och den som påstår att man bara lever en gång har fel. Man lever varje dag och förhoppningsvis behöver man bara dö en gång rent fysiskt. Psykiskt kan man dö ganska många gånger innan man är död på riktigt. Jag vet det också..
November månad inleddes med sjukdomar i form av just bajs och kräk. Berg- och dalbanor på Liseberg, pumpor i alla dess färger och former och jag kan inte förstå varför man smyckar hela Liseberg med X-antal miljoner pumpor som sen bara ska kastas..? Vanezza frågade om vi fick lov att ta med en hem, det var ju trots allt sista dagen för eventet men fick ett vänligt "nej" tillbaka av de uniform klädda männen som vaktade såväl ingång som pumpor. Vad som däremot inte vaktades var uppskjutet för barn där vuxna män tränger sig före i kön för att snylta åt sig en plats trots att kön var obefintlig. Till råga på allt var den vuxna mannen så tjock att man inte kunde starta karusellen innan alla var bältade - vilket var omöjligt med tanke på hans storlek. Ibland undrar jag... och med tanke på att jag tänker och resonerar ganska mycket med mig själv, beslöt jag mig för att hålla käften om vad jag ansåg om detta beteende. Men man har rätt att tycka och tänka så det gjorde jag. Tyst.
November. En månad jag sent kommer glömma detta året. Precis som alla de andra månaderna detta året har även denna innehållit någon form av kaos eller kärlek. Magi, hysteri eller bara regn. Blåst. Hårda ord, gråt, skratt, psykbryt och nya personrekord på träningen, blod svett och Jesus blod..
Jag lär vara luspank vid årsskiftet. Det är veterinärkostnader, advokatkostnader, busskort, räkningar, julklappar, reparationer, renoveringar.. det är kaos på ovanvåningen. Det är kaos i trädgården. Min cykel behöver en ny sadel och barnen tjatar om än det ena än det andra. Och vinner inte Hanna idol så kommer jag sluta se det skitprogrammet också..
Men vet ni.
När jag lägger mig på kvällen gråter jag inte. Jag gnäller inte. Jag hatar inte hur mitt liv har blivit. Jag ångrar ingenting jag gjort. Däremot kan jag ångra saker jag inte gjort, som jag skulle gjort för längesen..
Jag lär barnen elda i spisen när vi fryser. Jag lär Sammy ta bort tapet från väggen med vatten och diskmedel så jag kan spackla, Jag lär Sammy göra stuvade makaroner medan jag diskar disk jag inte pallat ta de sista tre dagarna.. jag berättar varje dag hur stolt jag är över Vanezza när hon med sina finurliga tankar löser problem som inte ens Einstein vågat tänka på. ( är man tjej och 10 år finns det många svårlösta problem - oftast handlar dem om kläder, naglar, hår och bakning)
Vi har samtal om allt mellan himmel och jord, och vi skrattar, gråter, skriker, busar, smäller i dörrar och vägrar samarbeta, kramas hårt och somnar i samma säng.. jag valde detta livet när jag valde att bli förälder.
Jag väljer därmed också om jag vill göra det bästa av vad jag fått eller om jag ska gnälla över saker som inte blev som jag önskade eller trodde. Nä, hund har aldrig varit något för mig, och något körkort har jag heller inte.
Däremot har jag ett pepparkakshus där allt är möjligt. I vår värld får man lov, att inte vara som alla andra. För så länge man försöker vara lycklig och göra det bästa av vad man har, så är det okej att bygga en crossbana inomhus och tälta på toaletten. Och sen måste man ju få lov att vara mänsklig också vilket innebär att vi kämpar med att hålla ihop precis som alla andra familjer.
1 månad kvar till jul.
Och det enda jag önskar mig är att få vara lycklig. Vad som än krävs för att jag ska få vara det - så är det värt att kämpa för.
Må väl!
Cindy
