CINDYS BLOGG Semestern smyger sig på för de flesta av oss efter midsommar och sen avlöser den ena semesterveckan den andra ända in i augusti. Det är också under dessa veckor som den ena festivalen avlöser den andra, och man får läsa om våldtäktsförsök på "Bråvalla", men inte ett enda försök på "Sweden rock".
Och så betalar man svindyra pengar för att lämna avtryck efter sig som en skitpelle, fyllesnuda och ja, vad säger man? En tvättäkta semesterfirare.
Jag tycker det är sorgligt.
Att man år efter år får läsa om kaosartade festivaler. Våldtäktsförsök. Våld. Förstörd miljö på grund av vårdslösa människor som inte respekterar vår natur och den mark som erbjuds OSS för att vi ska kunna ha en skitrolig helg med vänner och musik - UTAN att behöva åka hem emellan.
I min värld städar man efter sig. Och tackar för att man fått en fantastisk upplevelse genom att inte vara ett jävla fyllo som fördärvar för andra. Man kan ha roligt ändå. Ja, jag dricker också alkohol men dricker mig inte så full att jag ger någon på käften för att någon råkar tappa halva hamburgaren på min sko. Förmodligen är den stackaren fullare än jag.
Den erfarenheten jag har av att få deltaga på en festival är att man fan ska vara tacksam. Detta är arrangerat för att JAG ska ha roligt.
Denna Helg spenderade jag på Ekebofestivalen. För 6:e året i rad fick jag äran att jobba på en av de roligaste och mest trivsamma festivaler jag hört talas om. "Bonnarock och kasedans" och "Litta disco för de yngre".
Mitt första år jobbade jag som plockare/bartender. De kommande två likaså. Sen sattes jag i fronten. I kassan. I VIP-entrén. I "stresslådan" där det gäller att vara snabb, trevlig, tålmodig och för allt i världen - inte pissnödig. För när portarna öppnas kl 20, sitter man fast med ett leende på läpparna och repeterar nästan samma replik ungefär 2000 ggr under 4 timmar. SEN får man 15 min på sig att kissa, röka, dricka, äta och "ladda lådan" med kaffe och kakor innan sista rycket fram till stängning.
Och jag älskar det. Jag fullkomligt älskar det. Glada människor som längtar att få komma in. Man pratar med alla som om man känt dem hela livet. Och aldrig att jag blivit illa behandlad eller dåligt bemött (någon kan ha varit något överförfriskad eller otålig men oftast har jag lyckats få ett leende från gästen innan våra 15 sekunder är över) och när sista ruschen är över, går man en runda och tittar till festivalfolket. De som arbetar - frågar om det behövs hjälp med något och myser. Njuter av en festival där 99% av människorna står och dansar, sjunger och skrattar. Den sista procenten är de som sitter i sin husvagn, förmodligen av den anledningen att förfesten inte tagit slut ännu.
Att gå en runda på campingen innan festivalen dragit igång var en upplevelse i sig och man kunde inget annat än att le.
Att vara på Ekebo är som att vara på en enda stor jäkla familjefest. Alla är välkomna. Alla har roligt. Äldre, yngre, alla möjliga människor..
Musik som får en att sjunga med även om man normalt inte lyssnar på Danne Stråhed eller Lasse Stefans. Årets dragplåster var "Drängarna" och "Två blyga läppar"
Jag hade aldrig hört en låt med de sistnämnda men det va ett kalasartat festivalstartskott på torsdagen. Så visst satt jag o diggade i entré-båset till "Bonnarock"
Rebecca Nostell, kollega och vän till Cindy.
Jag vill med detta inlägg även tacka SAMTLIGA kolleger på årets upplaga av festivalen. Många nya ansikten, många nya underbara medarbetare. Mannen min kom inte heller undan. Han fick snällt ställa upp och jobba med mig hela helgen och gjorde detta med bravur.
Jag vill tacka Storchefen "Benka" för ditt förtroende och ditt fantastiska tålamod, dina skämtsamma uttalande och ironiska påhopp. Det är tur vi känner varandra vid det här laget. Och tack för vår VIP-camping.
Jag vill tacka Jonas "lillchefen" för ditt förtroende och din hjälpsamhet. Din "papparoll" och din ärlighet. Ditt tålamod och din ovanligt lugna och glada "lulla runt och fisa"-smygandes på festivalen. Och självklart för alla cigaretter jag är skyldig dig.
Jag vill tacka er (ingen nämnd och ingen glömd) som hjälpte mig med barnen och katterna så jag kunde göra ett skitbra jobb utan att ha två tusen andra saker att behöva tackla rent mentalt. Ni är guld värda.
"Ekebofolket" är en familj. Min andra familj.
Och Ekebo-andan lever kvar än idag. Ni som var flitiga besökare under "glansdagarna" har säkert många fina berättelser att dela med er av. Bussar i skytteltrafik och romantiska möten med sitt livs kärlek, förmodligen ett och annat fylleslagsmål också.
Detta är min berättelse. Och nästa år är jag där igen. Det lovar jag.
Ni som inte besökt Ekebofestivalen bör göra det. Jag garanterar att det finns något för alla.
Nu laddar jag batterierna inför nästa festival. Och ska njuta av några lediga dagar med mina små troll till ungar.
PS: Ja. De har vänt upp och ner på pepparkakshuset hela denna vecka också. Så allt är under kontroll på hemmaplan. Ds
Cindy
