CINDYS BLOGG Nu går vi mot mörkare tider men vardagen känns ljusare än på länge.
Midsommaraftons morgon. De brukar säga att natten är magisk, men jag undrar fan inte om morgonen är snäppet vassare. Prova gå upp precis innan soluppgången. Och lyssna.. och när solen tittar fram, går man en mil i tysthet.. och välkomnar dagen. Det mina vänner. Det är magiskt..
Veckorna som gått har varit långa. Mycket jobb och massor med träning. Jag har avverkat ca 20 mil på cykel, varav 2 i ösregn över åsen. Jag kan säga att det blev ett "halleluljamoment" när vi passerade Kågeröds grusvägar med en blå himmel framför oss.
Jag har dessutom maxat mina vikter på styrketräningen, svettats så att ögonen tårats av glädje då jag äntligen kunnat suga ut all kraft i musklerna utan att få ont i ryggen. Jag har haft två helt fantastiska veckor. Ja trots "för tidig tonårstrots" och total vägran till samarbete med minstingen.
Jag älskar verkligen de dagar då barnen är snälla... iaf mot varandra. Idag vet jag var min stackars mor fått sina förtidiga gråa strån ifrån. Kan vara den gången syrran jagade mig med en frusen brödlimpa genom hela lägenheten. Jag kan försöka påstå att jag var oskyldig men jag betvivlar att ni skulle tro på mig. Man får tänka positivt helt enkelt. Andas in och ut. Och blunda och låtsas att man är både blind och döv. Speciellt när de bråkat och gapat om SAMMA SAK DE SISTA 6 timmarna. Sen de vaknade alltså. Och inte en enda pedagogisk metod fungerar för att försöka lösa konflikten.
Det är då man kastar in handduken och låser in sig på toa, säger åt dem att lösa problemet och att jag inte är tillgänglig förrän de sagt förlåt till varandra. Ibland tar det 2 minuter - oftast om vi ska någonstans eller om jag drar in utlovade aktiviteter och godispåsar. Ibland tar det fyra dagar. Men då kliver jag snällt ut ur badrummet när jag kissat färdigt och låtsas som att jag inte finns. Tills jag trampar på en leksak och förbannar hela huset. Och hotar med dammsugaren. Den är fruktansvärt effektiv..
När jag blir arg, blir barnen snälla. De inser nog att även jag har mina gränser. Och då måste de samarbeta för att vi som familj ska kunna utföra diverse aktiviteter. Och så fortsätter det. Dag ut. Dag in. Och dag nr 4 dras den gamla "du sa aldrig förlåt till mig-historien" upp igen o jag påminner om hur mysigt vi haft det hela dagen.. låt inte gammalt groll förstöra detta "moment" för att den ena ungen råkade få en jordgubbe mer än den andra... sen säger man förlåt, kramas och skrattar tills vi gråter och sen är allt bra igen. "Hjulen på bussen snurrar runtruntrunt, och livet likaså"
Jag tror ni vet vart jag vill komma..
Två veckor in på sommarlovet och jag undrar hur de ska överleva 6 veckor till med varandra. Jag vet hur min mamma överlevde. Hon skickade syrran på kollo. Och mig till en kompis i Landskrona. Tack mamma för att du lät oss överleva och inte lät oss slå ihjäl varandra. Och tack mamma för att du alltid ställer upp när jag vill vända ut och in på mig själv i förtvivlan när allt går emot mig.
Därför har jag träningen som en oerhört viktig del i mitt liv. Det är där jag rensar. Helar. Gråter. Skriker. Blir stark. Töms. Fylls. Läker. Orkar... träningen är min medicin.
Jag har ont i hjärtat. Ont i hjärnan. Ont i ryggen, ont på så många olika vis att jag måste få utlopp av det som gömmer sig under min vältatuerade kropp.
Och kan jag inspirera andra att må bra genom gemenskap, självförverkligande och hälsosamma val.. så läker det en del av mig. Jag har själv varit på både botten och toppen i mitt liv. Från att vara nästintill orörlig till att göra ett lopp på elit-tid, till att bli sjuk av stress, bryta ihop, och kravla mig upp ur avgrunden eftersom jag VET att det är möjligt.
I oktober åker jag på en träningsresa till Kreta för att få ny inspiration. Trycka på "play" igen. Tills dess ska jag njuta av varje bra träningsdag som kan bidra till att någon annan också mår lite bättre med sig själv. Jag vet iallafall att träningen varit min enda och bästa medicin genom alla dessa förbannade berg och dalbanor som livet gett mig.
Så. Att cykla i ösregn ger en tid att tänka. Rensa. Stanna upp och skula och längta. Njuta av ett varmt bad när man kommer hem. Att lyckas göra en frivändning med dubbel vikt än vad man brukar, och känna att man orkar en till utan att lederna ömmar.. det är fan en seger.
För där - i explosionen försvinner alla mina dåliga dagar. Och jag kan krama om mina barn och mina kära utan att överlämna negativ energi.. den är tömd på cykeln eller på gymmet.
Ni borde prova.....
CINDY
