CINDYS BLOGG Torsdagen den första juni kom att förändra mitt liv för alltid. Eller bara påminna mig om hur mycket musiken alltid har betytt för mig.
När jag var 11 år gammal kom jag i kontakt med den så kallade elektroniska musikvärlden för första gången. Jag och en klasskompis skulle hjälpa hans bror med dekorationer till en ravefest och som tack för hjälpen fick vi följa med och se våra kreationer i neonljus. Herregud vilka häftiga svampar och ufon. Och herregud vilken musik. För er som älskar hårdrock eller klassiskt eller musikaler - det är precis det samma vad gäller techno/elektronisk musik för oss. Man fylls av så mäktiga toner och beats att hjärtat o hjärnan kokar över.
Jag var fast. Frälst. Och min första techno/Rave-cd köpte jag strax därefter. Min favoritlåt hette "its a dream" och så sant som det var sagt mellan de hårda beatsen - är den elektroniska musikvärlden som i en dröm. Overklig. Underbar. Och fullständigt magisk...
När jag var 14 gick jag på ravefester i hela Skåne, Helsingör och Köpenhamn fram tills den dagen jag var höggravid med Vanezza och stapplade in med en kalaskula i 6:e månaden på en technofest i Helsingborg. Jag var givetvis spiknykter och hade en god vän med mig som körde. Vi dansade till kl 3 på natten, sen gav mina svullna fötter upp. Vanezza har dansat till all slags musik sedan hon kunnat stå på benen. Jag tror jag kan ha påverkat henne..
I torsdags förra veckan åkte jag iväg på min allra första festival. "Psychadelic circus" som ligger i Tyskland. Jag måste säga att jag var både nervös och taggad. En dröm som går i uppfyllelse.
Jag lämnades ensam på hållplatsen i Helsingborg kl 10.30 och en timme senare kom bussen. Sen... är allt bara en magisk resa genom musikens värld.
Ensam och vilse på bussen satt jag och njöt och log för mig själv.. såg Skåne svischa förbi utanför fönstret och öronen fylldes av musik. Resan ner var allt annat än problemfri men i pauserna mellan tullarna hittade man nya vänner.
Och Bordershopen i Tyskland innebar storhetsvansinne men sån är jag. Jag bjuder gärna. Tack för att ni hjälpte mig bära.
Tre timmar senare anlände vi äntligen till festivalen och nu... nu började det på riktigt.
Vi vandrade "evighetsvägen" med tält och packning, alkohol, öl och partytält i omgångar, byggde tält upp och ner, tog en snaps för magen och sen var det igång. Torsdagsnatten blev Dock inte så lång då alla var trötta efter en lång resa.
Fredag innebar strålande solsken, förfest i campet, mys och massor av dans. Vilken fantastisk dag. Och natt.
Lördagen innebar regn och åter regn, men musiken och människorna jag delade Camp med gjorde även regnet magiskt. Det hör liksom till.. på kvällen klarnade det upp och vi dansade till såväl solnedgång som soluppgång. Sen kom regnet igen. Men att somna tätt intill någon som värmer en till ljudet av ösregn mot tältet, även det är en obeskrivlig känsla.
Söndagen var grå och innebar lång sovmorgon, men precis när huvudartisterna gick på klarnade det upp och magin var tillbaka. "Metronome" tillika min vän som spelade, spelade bort molnen och solen sken. Vi dansade i bikini, hade vattenkrig och barfotadans. Lyckan var total. Konfetti från kanoner och en lillkille på scenen tillsammans med "NEELIX" gjorde succé. Ett halleluljamoment helt enkelt!
Måndag morgon... dags att packa ihop. Och ångesten över att tvingas åka hem redan, lämna alla dessa underbara människor, tystnaden som kommer krypande.. minnena som etsat sig fast och påminner en om gårdagen. Helt plötsligt är allting slut. Vi ska hem. Tillbaka till verkligheten med jobb, barn, nybäddade sängar, rena kläder och hat mot regnet.. verkligheten knackar en på ryggen och man önskar att man bara kunde få en dag till. En timme.. en minut..
Att vara på festival är något magiskt. Obeskrivligt. Och alla dessa fantastiska, vanliga och "ovanliga" människorna man träffar. Som delar samma drömmar, verkligheter, och musikintresse. Man finner någon som gjort en viktresa, någon som friar till sin tjej, någon som jobbar på Coop och någon vars ögon gjorde mig lamslagen.
Alla slut är början på något nytt. Och även om festivalen tog slut alldeles för fort, är jag mer än nöjd, tacksam, glad, lycklig, längtansfull och fullkomligt euforisk.
Kl 23.45 i måndags kväll ramlade jag innanför min dörr. 10 timmars hemresa där känslorna och tankarna var i ett enda stort virrvarr.
Tystnad. Tomhet. Och dyngsur packning.
Jag grät av glädje då min bästa vän storstädat hela huset åt mig, putsat fönster och ställt mina älskade pioner i vaser. Mitt pepparkakshus doftade gott, det gjorde inte jag. Jag luktade festival, öl och dynga. Så jag grät lite i duschen också för att jag tvingades duscha av mig.
Tack för 5 oförglömliga dagar. De bästa minnena sparar man tillsammans med dem man delar dem med.
Nu får jag återgå till min egen dagliga Cirkus...
