- Hur ska vi kunna gå till jobbet när våra barn inte har det bra i skolan, frågar Marie och Fredrik Peterson. Camilla Ellingsen i mitten, undrar detsamma.
SKOLAN I Bjuvs skolor finns det inte längre elevassistenter för barn med särskilda behov. Istället finns nyanställda speciallärare som de barn som behöver ska lära sig att gå till. Den nya modellen oroar en del föräldrar.
I sommar har Bjuvs kommun rekryterat akademiskt skolade speciallärare som ska ersätta de runt 30 elevassistenter som tidigare arbetade med barn med särskilda behov och som alla sades upp i början av sommaren. En uppsägning som hade sin start i att Bjuvspolitikerna för ett par år sedan bestämde att skära just på denna punkt i Barn och utbildningsnämnden, som då gick med ett kraftigt underskott.
Den nya ”modellen” med akademiskt utbildade pedagoger höjer statusen inom skolvärlden. Men en hel del av de föräldrar som har barn med särskilda behov tycker att detta sker på bekostnad av deras barns väl och ve. Vi har träffat föräldrar som är oroliga och arga. Och vi har träffat uppsagda assistenter som tycker det var fel att göra sig av med dem. Bland andra Maria Strandqvist som själv arbetat som elevassistent i över 20 år och som vet vad som står i skollagen. Hon visar fram skollagens paragraf om rätten till likvärdig utbildning. Maria har dessutom själv en son med särskilda behov. Ett av de barn som kommit i kläm mellan det gamla systemet och det nya.
Allas lika rätt
- Alla barn har enligt lag rätt till likvärdig utbildning, säger Maria Strandqvist. Undervisningen ska anpassas till varje elevs förutsättningar och behov, säger skollagen. Den ska främja elevernas fortsatta lärande och kunskapsutveckling med utgångspunkt i elevernas bakgrund, tidigare erfarenheter, språk och kunskaper.
- Men för våra barn i Bjuvs kommun gäller tydligen inte detta, fortsätter Maria Strandqvist. Mitt barn t.ex., ska ha resurs. Det har vi papper på. Men vad hjälper det? Den överenskommelsen är tydligen värdelös idag och efter bara några dagar in på höstterminen har min pojke redan konstaterat att han hatar skolan.
Maria berättar om sin egen son:
- Han lämnar ofta klassrummet när det blir för mycket. Ibland lämnar han skolan och ingen vet då var han är, säger Maria Strandqvist.
Hon berättar också att sonens stress över att inte orka och att inte få det stöd han behöver har påverkar honom mycket negativt sedan höstterminen började. Det är fler barn, större klasser, längre skoldagar och ökade krav.
- När pressen ökar och det är stimmigt omkring honom då klarar han det inte. Han exploderar och han upplever själv det som att ingen är där för att hjälpa honom, ingen som lyssnar. Han gråter ofta om kvällarna och hans självkänsla har snart nått botten.
William hade stort hopp om att det skulle bli bra eftersom de lovat honom det i skolan, men nu känner han att han hatar skolan och att han aldrig kommer att klara det.
- Motivationen och lusten att lära försvinner sakta men säkert, vilket oroar oss som föräldrar för vi vet att han kan prestera bättre när han får det anpassat efter vad han klarar och utifrån hans behov.
Den speciallärare som nu finns till Williams förfogande sitter långt bort ifrån hans klassrum så dit varken hittar eller går han.
Många telefonsamtal
- Det har blivit många telefonsamtal hem både från upprörda föräldrar och från lärare om situationer som uppstått på skolan av olika slag, säger Maria Strandqvist. Vi föräldrar har en klump i magen varje gång telefonen ringer över vad som nu hänt och man känner sig både orolig och maktlös över situationen i skolan.
- Förut kämpade William på så gott han kunde och han kunde säga ”jag ska fixa det mamma”, berättar Maria. Det är så tråkigt att han inte får chansen längre att göra det, att han redan gett upp och tappat tilltron till skolan. Vi som föräldrar vill att han ska känna glädje över att han gjort och vad han kan, inte att han ska behöva misslyckas och vara ledsen varje dag.
Rymmer och vill inte gå in
Casper rymde så snart skolan kom igång och ville inte gå in på lektionerna, berättar hans mamma Marie och pappa Fredrik Peterson. De berättar också att de av en tjänsteman på förvaltningen i Bjuv tidigare blev lovade fulltidsassistans i 3 veckor kring skolstarten men det finns ju inga assistenter så i verkligheten har det inte fungerat. Och när Fredrik kom för att hämta honom en dag pekade rektorn ut på gården och sa att ”din son är där borta”. Varvid han själv fick gå till platsen där hans lille pojke gömt sig och locka fram honom.
- Hur ska vi kunna gå och jobba när vi vet att våra barn har det så här under dagen, säger han.
”Jack mår inte bra”
Jack har sedan början av sommarlovet inte heller längre någon assistent.
- Det som finns är en specialpedagog för hela klassen. Inte för enskilda barn. Så Jack mår inte bra och det andra barnen far faktiskt också illa av detta, säger Jacks mamma Camilla Ellingsen.
- Istället för assistans till ”den stökiga” så ska två pedagoger sköta allt. Och det blir så klart kaos när de ska försöka ha lektion och Jack springer runt som ett flygplan och tar all uppmärksamhet.
Fick gå hem
Den vecka vi träffas har Jacks mamma varit med honom en dag i skolan. Då fanns bara fröken där men ingen assistent och personen som nu ska vaka över lugnet i klassen har flera att gå till. Vilket rent praktiskt bl.a. denna vecka innebar att när klassen skulle gå till skogen var Jack tvungen att gå hem istället. För att ingen kunde se till enbart honom.
Jacks mamma berättar dessutom att hon nu efter sommaren märkt en tendens att de övriga barnen, som tidigare accepterat Jack och hans utbrott, börjat vända sig mot honom.
- I måndags när jag var i skolan kom frågan upp om vad barnen gjort på sommarlovet. När Jack svarade ”ingenting” började de andra skratta och sa: Vi visste det! Det kändes inte bra alls.
- Varför tar de bort min assistent nu när jag börjar förstå varför jag behöver henne, frågar Jack sin mamma.
Var det nödvändigt?
- Vad blir det av våra barn, frågar föräldrarna runt bordet. Varför var det nödvändigt att sparka elevassistenterna och anställa nytt folk? Varför kunde inte de som fanns få vidareutbilda sig istället? Jag själv har ju t.ex. gått ett antal specialkurser och förkovrat mig under tiden jag jobbat, säger Maria Strandqvist.
Visst, säger både hon och de övriga föräldrarna, tidvis har det varit svårt att hitta folk som velat ha assistentjobben och då har kommunen fått ta in ”folk från gatan”. Men att säga upp ALLA, varav hälften har specialutbildat sig, det tycker vi var helt fel beslut. Inte minst för barnen med särskilda behov.
Läs här hur de ansvariga i Bjuvs kommun ser på saken.
Marianne Rönnberg Galmor
