LIVSKRAFT Det kom en fråga till redaktionen via Facebook: Kan inte du skriva om att det är donationsvecka med start den 5 oktober? Det var Ida Nilsson från Bjuv som hörde av sig. Här har ni hennes story om varför hon gjorde det.
Ida Nilsson, som bor precis mitt på vägen mellan Mörshög och Mörarp, föddes med den obotliga sjukdomen Cystisk fibros. Under barndomen kämpade hon hela tiden mot segt slem som ständigt fyllde hennes lungor och som gjorde att hon inte orkade med att leka och hålla igång på samma sätt som sina jämnåriga kamrater. Varken i skolan eller på fritiden.
- Du kan jämföra sjukdomen med att du alltid har lunginflammation och en svår förkylning samtidigt, förklarar Ida för mig. Och det blir ständigt nya inflammationer, även om du lyckats dämpa den första litet. Och självklart sliter sjukdomen på lungorna hela tiden. Och de är ju inte bra från början.
Skolan började alltid – fram tom sjuan - med ett par timmars övningar tillsammans med en personlig assistent för att Ida behövde göra sjukgymnastik och få igång kroppen, för att få upp slemmet som samlats under natten. Tid att skaffa kompisar fanns sällan och om de jämnåriga förstod hur jobbigt livet var för Ida är tveksamt. Hon verkade alltid glad i skolan. Men det var en fasad och när hon kom hem var hon utmattad eftersom hon hade lagt den mesta kraften på att hålla masken utåt.
Halva skoltiden var Ida sjuk eller på sjukhus.
- Så att sluta 9:an var en stor grej, eftersom jag missat så mycket och ändå kunna sluta och börja på gymnasiet!
Medicinen slutade verka
Redan när Ida var 11 år började läkare och andra vuxna kring henne att prata om att hon skulle byta lungor. Få nya. Av någon donator.
- Först var jag väldigt mycket emot det, berättar Ida. Jag tyckte det var lite äckligt. Skulle jag ha någon annans lungor i min kropp!
- Men med tiden blev jag allt sämre och till sist hade jag inget val.
Operationen då Ida fick nya lungor skedde 2014. Alltså för bara ett år sedan. Då hade hon genomgått en rad olika utredningar och provtagningar för att läkarna skulle var helt säkra på att hela hennes kropp skulle klara påfrestningen.
Idag känner sig Ida bra och jag kan konstatera att jag framför mig vid bordet har en söt, klok och mogen ung kvinna, som det med största säkerhet ska gå bra för i livet. Hon var aktiv i Ungdomsfullmäktige när hon gick i skolan i Bjuv och hon är ännu mer målmedveten idag. Hon vet också hur viktigt det är att sköta sig. Till exempel vad gäller medicinering.
Risk för avstötning
- Jag har fortfarande kvar min sjukdom och kommer alltid att ha den eftersom det inte finns något botemedel. Men de nya lungorna var en räddning och en chans till att få fortsätta leva!
Trots detta gäller det för Ida att vara noggrann med medicineringen.
- Missar jag mina tabletter en kväll så är det ingen katastrof. Men tar jag inte dem under en längre tid så är jag tillbaka på ruta 1. Då stöter min kropp bort mina nya lungor. Så det är minst sagt livsviktigt att jag tar min medicin som jag ska.
Idag går Ida Nilsson restaurang- och livsmedelsprogrammet på Rönnowska skolan i Helsingborg. Hon säger att det var tufft inte minst för henne, att välja program i 9:an. Hon kunde nämligen inte välja precis vad hon ville.
- Jag läser idag med inriktning servering, säger hon. Men egentligen är min dröm att bli förskolelärare eller jobba med barn över huvud taget. Fast det kan jag inte för smittorisken från barnen till mig är alldeles för stor och farlig för mig. Eftersom mitt immunförsvar försvagas av den medicin jag tar.
Ärr – so what!
Vi pratar ett tag om hennes operationsärr som ”sticker ut” ovanför halsringningen på hennes T-shirt. Hon tycker inte det är någon stor sak och men har samtidigt svårt att förstå hur vissa tjejer friviligt utsätter sig för diverse operationer, i tron att de ska bli vackrare då.
Hon har också svårt att ta in det faktum att det hon genomgått på operationsbordet är en riktigt stor sak. Vilket läkarna ständigt försöker påminna henne om.
- För mig är det bara något som hänt för att jag ska kunna överleva, säger hon.
Stort – större
Då tänker Ida mer på det stora i att någon okänd person sagt ja till att donera sina lungor.
- Hade det inte varit för den personen hade jag inte suttit här idag. DET är stort, tycker jag. Och det är för att fler ska få samma chans som jag som jag kontaktade dig på bjuvsnytt, fortsätter Ida.
- Jag kommer aldrig att få veta vem min donator var eller någonting om hen, men då man går efter längden på personen när man transplanterar lungor så är chansen stor att det var en väldigt ung person. Med tanke på längden och att det ska vara så friska lungor som möjligt!
”Ta ställning innan”
- Med det vill jag säga att det är viktigt med organ från exakt alla, och att man som förälder kan behöva ta ställning för sitt barn när det gäller att donera, för man vet aldrig när olyckan är framme. Har man bestämt sig i tid så slipper man dessutom ställas inför frågan: ”Vill du att ditt barn ska donera?" Så är det bättre att ta ställning innan, resonerar Ida och fortsätter:
- Det finns ett bra citat som ofta framgår i donationsveckans frågeställning " Om du kan tänka dig att ta emot, borde du också vara villig att ge"!
Ambassadör
Detta är nämligen det enda sättet jag kan visa min tacksamhet på mot den som gav mig sina lungor men som inte längre är i livet. Och jag vill genom att visa upp mig själv och berätta om det fantastiska som hänt mig försöka spräcka myten om att inte alla kan donera organ. ALLA duger till detta. Unga, gamla, långa, korta.
- Många säger att ”jag ska anmäla mig” men sedan händer det inte mer, säger Ida. Genom att delta i olika evenemang kring donation försöker jag få fler att gå från tanke till handling.
- Anmäl er snälla till donationsregistret. Sedan är det läkarna som avgör om organen kan ge nytt liv till andra.
Cykla är lycka
Ida ska iväg och vi rundar av vårt samtal. Hon ska till järnvägsstationen för att ta cykeln och cykla hem, halvvägs på den ganska långa vägen mot Mörarp.
- Jag cyklar inte varje dag, säger hon. Men bara vetskapen om att jag nu KAN göra det är fantastisk. Du anar inte vilken lycka det var när jag efter operationen första gången kunde ta cykeln och ge mig iväg på en längre tur!
Strax innan vi skiljs berättar Ida en annan sak som får mig att tänka till ytterligare:
- I somras hade jag ett sommarjobb för första gången i mitt liv! På ett café i Helsingborg. Det låter som en bagatell för många men för mig var det ytterligare en påminnelse om den stora insats som den okända donatorn gjorde, genom att frivilligt dela med sig till andra av en så livsavgörande sak som ett organ.
Vecka 41, som börjar den 4 oktober, är den internationella donationsveckan och Ida vill med anledning av det dela med sig av dessa länkar till den som är intresserad av donationsfrågor:
www.blidonator.se samt www. www.merorgandonation.se
Text och foto: Marianne Rönnberg Galmor
